Det Våras för metaforen?

Det är sällan ett bokomslag till fullo korresponderar med innehållet mellan pärmarna. Att det lyckas fånga den färgskala texten är skriven i – dess bildspråk och dess motiv. Så är dock med Martin Tistedts lilla bok: Vår, där omslag, sättning, format – allt – harmonierar på ett synnerligen ovanligt – och tilltalande– sätt. Det visar på att det oavsett vad förändringsivrarna påstår, finns något som går förlorat i digitaliseringen. Inramningen: den är mer än bara rekvisita.

Således blir mina ord här egentligen överflödiga – allt jag behöver göra är att visa detta omslag. Med detta är allt av värde sagt:

vår

Den vita bakgrunden – ljus och rymd, lätt och luftigt. Det vita är den första nyckeln, den dominerar omslaget, den dominerar texten. Vitt: oskuld och arsenik? (Vi tänker på madame Bovarys ansikte förvrängt av gift och dödskamp.) Spermans, benknotornas och likmaskarnas färg. I det vita: sjudande blomsterprakt och féerier, jublande liv och dödskallens grinande memento mori, ja, den här texten har tagit intryck av barocken.

Elegant, eller hur? Boken är nu sammanfattad. För om intrigen finns mindre att dryfta. (Befriande, eller hur? Var läste jag att det måhända är symptomatiskt för vår tid att vi är så rädda för att ”utsättas” för spoilers. Att verket tappar i värde för att man vet ”hur det kommer gå”, intrigens tyranni, tv-serielogik. Hellre då dessa texter där händelsekedjan är underordnad, vi läser dem som en lök, skalar av lager för lager och håller upp mot solen, genomlysta följer vi ådringarna i växtmembranet.) I Vår är intrigen underordnad på detta sätt, det är en flicka möter pojke, det är vuxenblivande och spirande sexualitet. Och ändå mer än så – mer än sitt innehåll, låt oss återkomma till hur. Intrigen underordnad, ja, men det betyder inte att texten är utan konflikter – de finns där, inbäddade i texten och de ställer sig mellan text och läsare. Förtjänstfullt nog begränsar de sig till antydningar (en incestuös syskonrelation, ätstörningar, åldrandets förbannelse) de skapas osäkerhet och ambivalens, vilket är till textens fördel. De hamnar så lätt i fokus annars, blir textens epicentrum; plakat och sensmoraler. Det hårt hållna innehållet – knapphändig intrig och återhållna konflikter – står nu i kontrast till det prunkande, ornamenterade, alliterande, metaforrika språket. Här samsas blommor, féskogar och antika figurer. Det skulle kunna slå över i högtravande tonårspekoral (och ibland balanserar den kanske farligt nära branten) men det är så konsekvent genomfört, det är något annorlunda än det vi vanligtvis matas med, att vi förlåter texten alla eventuella övertramp. Och vidare: hellre en text som tar risker. Som vågar närma sig det löjliga istället för att spela säkra och oändligt tråkiga kort. Det finns en koherens mellan språk och innehåll – det är det febriga, karmosinröda tonårssinnet vi stiger in i – naturligtvis skall det spilla över i språket!

Och det är ett färgrika, bildtunga språket som blir det bestående intrycket när man lägger ifrån sig boken efter en ganska kort lässession. Jag kan inte riktigt låta bli att associera till andra böcker använder sig av överraskande bilder (jag tänker till exempel på nybildningarna i Hagelbäcks Violencia eller Klougarts täta En av oss sover), och att jag brukar uppfatta dem annorlunda. Jag brukar bli lite provocerad och fundera på om det hissnande språket bara är tomma gester som döljer en avsaknad av substans. Nå, även om det finns substans tenderar en sådan text att leda in i ett slags språklig relativism. Man ruckar på förhållandet mellan språk och yttervärld, vilket får läsaren att betrakta såväl det förstnämnda som det andra med nya ögon. Det är en modernismens princip, ett förfrämligande av språk och tillvaron. Detta upplever jag inte med Vår. Om de förra var ett slags språkorienterad, abstrakt poesis logik upplever jag att Vår inbjuder till en närmast romantisk dito. Språket vill inte hålla oss på avstånd, vi serveras metaforer och bilder att tolka som för oss närmare skeendet. Är ni med på vad jag menar? Språket lägger sig inte som ett hinder eller en dimridå för tillvaron, det ger oss ingen anledning att misstro det. Och mer: det vill underlätta för oss, spränga sina gränser – lämna det otillräckliga vardagsspråket och övergå i ett litterärt, poetiskt djupare språk. Romantikerna med sin tilltro till poesin som det främsta kunskapsteoretiska verktyget, här får de vatten på sin kvarn. Tistedts prosa liksom genomlyser tillvaron, hinnan mellan oss och den blir genomskinlig och den framträder för oss tydlig; som en hudlös kropp som lyses upp av ett inre ljus – allt ser vi, rödskimrande som solen genom ögonlocken; tarmar, benknotor och det bultande hjärtat.

 

***

 

Litet tillägg: efter att detta skrivits under en tröstlös pendeltågsresa i anteckningsboken, men innan de renskrivits, noterade jag den diskussion som pågår mellan bokens förläggare och en av dess kritiker. Jag tänker inte närmare kommentera detta samtal men noterar, något road, att även denne kritiker läser in en romantikens princip i detta verk – om än kanske inte är på fullt samma epistemologiska sätt som jag – men värderat den annorlunda. Nåväl!

Några ord om Octave Mirbeaus Lidandets lustgård

När jag för ett tag sedan städade ur en låda med anteckningsböcker och lösa papper som följt mig genom de många flyttarna sedan jag lämnade föräldrahemmet föll två mycket små blad ut ur en gammal plånbok jag av någon anledning behållit. På dessa lappar stod några författarnamn och boktitlar. Och jag minns när lapparna skrevs, när jag en första gång gläntade på en dörr som ledde ned till litteraturhistoriens undervärld, där de säregna blommorna växer. Vad för namn undrar läsaren? Sådana som Rimbaud, som Lautreamont och Verlaine; titlar som Mot strömmen och Severins resa in i mörkret, så välbekanta idag men då nya bekantskaper för mitt unga sinne. Ned i den där den litterära kanons källare inträdde jag, mina ögon vande sig vid det artificiella ljuset och de i vissa rum så kvalmiga dofterna – och jag har alltsedan dess aldrig riktigt kommit upp igen.

lidandets_lustgard

En av de få hastigt nedskrivna titlarna av Octave Mirbeaus Lidandets lustgård. På den tiden läste jag inte på franska och när jag väl upptäckte att det fanns en svenskspråkig översättning på Vertigo förlag var det bara för att upptäcka att den sålt slut. Så gick ett decennium utan att jag kom mig för att söka upp Mirbeau på nytt, jag övervägde ett Mirbeaus samlade skrifter i Paris för något år sedan men avstod till sist ändå. Döm då om min glädje när den svenska översättningen ges ut på nytt i ett särdeles vackert, inbundet band. Förväntningarna var, som läsaren förstår, efter tio år hopplöst höga. Förväntningar som boken häpnadsväckande nog levde upp till. Ingen tråkig eftersmak av fadd besvikelse i gommen. Likväl tror jag att hade jag läst den tidigare, då när jag hade gymnasistens mottagliga sinne, skulle den lämnat större avtryck – den skulle kunnat rita om medvetandets kartor för mig. Idag, när sensibiliteten trubbats av utav ålder och mycket läsande, lämnar den istället ett bestående intryck.

Mörkret lägrar sig över trädgården och drar sina tunna blå slöjor över de nakna gräsmattorna och tätare slöjor över buskagen som får en enklare form. Körsbärsträdens och persikoträdens vita blommor, nu vita som månen, ser ut som förbiglidande, egendomligt böjda vålnader… Både galgarna och bommarna reser sina olycksbådande ställningar, sitt mörka virke mot den stålblå orientaliska himlen.

Detta visste jag om Lidandets lustgård då: en fransman följer en engelska, Clara, till Kina och dess mörka hjärta; en trädgård vattnad av blod, blommor som spirar ur likens kroppar. Febrighet. Detta vet jag om Lidandets lustgård nu: en fransman skickas efter en kortlivad misslyckad politisk karriär till Asien på ett vetenskapligt uppdrag – att studera maneter och finna ett slags urcell. Han överger snart uppdraget han helt saknar kvalifikationer för och slår följe med engelskan Clara som han mött på båten från Europa. Hon tar med honom till Kina och tar där med honom till en trädgård belägen innanför ett fängelses murar – en lustgård för praktfull grönska och grym tortyr.

Den där bilden jag målat upp för mig, med blommor som växer upp ur döda fångars kött dyker inte riktigt upp – däremot urholkade trädstammar där fångar är fastbundna i diverse smärtsamma poser, och trädgården i sin helhet vattnas av de dödas blod, av multnande kroppars näringsrika gödning. Återigen är det (jag skriver först ordet kontrasten, men det är missvisande, jag menar snarare:) samverkan mellan det sköna och det grymma, kontrasten (där kom det) mellan det äckliga snudd på groteska och det paradisiska som utgör kärnan för läsarnöjet. Om den fasansfulla njutningen har jag redan nyligen skrivit apropå Barnahandlerskan och I avgrunden, läsaren kan här göra ett snabbt återbesök till det resonemanget.

Nå när man talar om Lidandets lustgård är det nästan oundvikligt att man drar parallellen till Conrads Mörkrets hjärta. De båda romanerna har slående likheter, inte minst i öppningsscenerna: där en samling herrar samlats varvid en av dem berätta sin historia om en exotisk resa in i mörkret. Denna resa inåt är även den en likhet, i Mörkrets hjärta tränger man allt längre in i Afrikas mörker, i Lidandets lustgård är det mot trädgårdens centrum man strävar. Likväl får vi i det senare närmast en känsla av kinesiska askar (i Kina, i staden, i fängelset, i trädgården, dess centrum omgärdat av träd som först måste kringgås för att komma till dess slutgiltiga centrum). Men själv kommer ja på mig med att tänka mindre på Mörkrets hjärta och mer på ett slags inverterad pikaresk. Både i huvudpersonens lite tvetydiga bakgrund och i romanens fragmenterade struktur där en betydlig del är historier återberättade av olika personer berättaren möter eller som han själv återger. (Kanske är dock detta sant också för Mörkrets hjärta?) Hos Mirbeau finns därtill ett element av satir och (svart) humor. De inledande partierna om det politiska livet i Europa och godtycket i de vetenskapliga uppdragen är stundom rent av dråpligt:

– Seså! Kom igen nu! … sade han med godmodig min… var nu inte tjurskallig. Hör på mig… Jag har noga tänkt efter… Du måste ge dig av… I ditt eget intresse, för din framtids skull, jag ser ingen annan utväg… Seså! … Är du… hur ska jag säga? … är du embryolog?

Han läste mitt svar i den förskrämda blick jag gav honom.

– Nej… du är inte embryolog… Förargligt!… mycket förargligt!…

[—]

– Det handlar om att åka till Indien, Ceylon tror jag, för att söka i havet… i havsvikarna… för att där studera vad vetenskapsmännen kallar den cyklopiska maneten, fattar du?… och bland fram- och bakgälade snäckor och sniglar, koraller, stjärnkoraller, rörmaneter, sjögurkor, och radioalarier… vad vet jag?… finna urcellen… hör noga på… det organiserade livets protoplasmatiska initium… ja, någonting åt det hållet… Det är förtjusande… och som du ser – mycket enkelt…

Den här passagen är för övrigt också förtjusande då den, trots humorinslaget, genom ordvalen målar en bild som sprungen ur Ernst Heaeckels verk. Jag tänker mig också att berättaren, ironiskt nog, faktiskt lyckas med sitt uppdrag och finner livets innersta princip. Som alltså inte är godhet och dygd utan lidande och lust.

Haeckel_Siphonophorae_77

Mirbeau var en ganska sympatisk figur i det sena artonhundratalets Frankrike. Jag tänker nu helt skamdlöst citera efterordet:

Octave Mirbeau var en rasande, en man i ständigt uppror, hela hans författarskap sjuder av en aldrig sinande vrede. Han var utom sig av besvikelse och hat inför människorna och det samhälle de skapat. Var fanns friheten, det goda och det sköna?[…] Själva möjligheten av något bättre förgiftas i en korrumperad civilisation som vilar på utsugningens princip. [—] För att vara socialist hade Mirbeau en ovanlig människosyn. Han hade inga illusioner om någon inneboende godhet i människan. Tvärtom lämnad åt sig själv eller nerpressad i fattigdom visade hon i sin nakenhet bara viljan att äta, döda och knulla. Men även om hans människosyn saknar sedvanliga idealistiska drag, slutade han dock aldrig att slåss mot de härskande klasserna. Ty de förtryckte själva möjligheten till godhet och skönhet, de fråntog människan den lilla värdighet hon hade. Ve den som gör människan gulare än hon behöver vara! effekten av denna förnedring är hat och uppror.

Till detta var Mirbeau anti-kapitalist och anti-nationalist. Han tog tydligt ställning emot antisemitismen i Dreyfus-affären – med historiskt facit i hand är dessa ställningstagande som enkla att sympatisera med. Så outhärdligt tråkigt! tänker läsaren nu. Socialistiska pamfletter som skildrar västerlandets (eller än värre, Moralens) förfall har vi nog av i den samtida bokfloden. Lyckligtvis genomsyras hans prosa av betydligt mer kontradiktoriska och kontrastrika element. Jag skulle här kunna citera resten av efterordet som kommer fram till ungefär samma slutsatser som jag (som jag alltså oberoende av det kommit fram till, fördelen med efterord visavi förorden är att du kan bekräfta läsaren i hennes tolkning vilket får henne att lägga från sig boken nöjt spinnande – och alla vet att det sista intrycket av en bok är det som förhärskar varför du nu har en läsare evigt positivt inställd till boken ifråga) och som dessutom formulerar dem förnämligt. Nå, men då du, käre läsare, säkerligen kommer att lyda min uppmaning och införskaffa denna pärla och egenhändigt njuta efterordet ifråga tänkte jag härmed skissa intrycken i egna ord.

Problemet (vilket alltså är fördelen för oss) för Mirbeau är att han är allt för vällustig i sitt beskrivande av dess ondskans blommor. Om trädgården varit tänkt som en trist allegori över ett europeiskt samhälle i förfall skulle det behövts mindre av erotik och exotism, skönhet och lidelse. Inte bara själva beskrivningen av trädgårdens landskap och växtlighet, som dock utgör de verkliga höjdpunkterna – man märker av det där släktskapet med impressionisterna som det talas om, och man märker påtagligt att Mirbeau själv lär har varit road av trädgårskonst – utan också i beskrivningen av tortyren, smärtan, vidrigheten – det skrivs fram lidelsefullt. Effekten blir liknande den i Baudelaires berömda kadaverdikt där själva likmaskarna, köttets påtagliga förruttnelse och därmed också dess förgänglighet på en gång ger läsaren en rysning av välbehag som av äckel. Det är den där rysningen av välbehag, tror jag, som är styrkan i en text som Lidandets lustgård, och som fick Mirbeau själv att inför den egna texten känna äckel.

(En parentes: För övrigt vore det intressant att läsa en betraktelse över hur konsten (impressionisterna m.fl.) påverkade den samtida litteraturen och vice versa – vilket säkerligen det säkerligen redan skrivits hyllmeter om. Och då inte kanske inte främst den säg impressionistiska tekniken eller metoden utan snarare hur konstriktningen gör något med perceptionen och hur denna förändrade perception får avtryck i litteraturen. Nu när jag tänker på saken tycker jag mig ha sett något om just det någonstans, kan det ha varit apropå Proust? Eller Gourmont?)

På tal om bildkonst måste jag också säga ett par ord om illustrationerna av Raphaël Freida som ingår. De kommer inte ur original utgåvan som kom 1899 utan från en utgåva från 1927. Det är roliga kuriositeter att infoga men jag tycker nog att de i sitt uttryck är mer art déco än den impressionistiska fin de siècle jag läser in i texten. För mig hade säg, en målning av Moreau eller dylikt bättre överensstämt med textens nyanser. Kanske är det så att Freidas etsningar känns lite för moderna för min smak, jag associerar till ungdomstidens serietidningar som Spawn och Witchblade. Omslaget däremot är effektfullt och fantastiskt vackert! (Och man kan för en gångs skull skylta med en Vertigo-bok i kollektivtrafiken utan att rodna!)

Till sist tänker jag mig att textens ambivalens kan sägas komma till uttryck i visa bilders dubbelhet. På färden över från Europa till Asien träffar vår berättare en fransk adelsman som delger berättaren sin passion för jakt och i synnerhet jakt på påfågel. Han för närmast tankarna till Villiers de l’Isle Adams svandödande doktor Bonhomet och tyck uppleva den största salighet genom att ta fågelfän av daga (”… det är enastående att döda dem!…”, om sitt dödande av hönor säger han sig ha dödat dödade ”ända upp till tolvhundra på en och samma dag”). Vidare är dessa påfåglar särdeles vackra (”Det som ni tar för påfåglar i våra fågelhus och trädgårdar, det är ju inte ens kalkoner…”) och orden skär lite i läsaren vid tanken på dessa överjordiskt vackra påfåglar som ligger skjutna. Nå, påfåglarna dyker upp senare i texten igen, i själva lustgården. Men i lidandets lustgård äter de vackra fåglarna likens kött. De kastar sig efter köttslamsor som blivit kvar: ”Och längs palissaderna släpade de utsvultna och vilda påfåglarna sina kejserligt praktfulla mantlar i den blodiga dyn, flockar av påfåglar hackade med näbben i blodet som stänkt in i blommornas innersta, med köttätarnas skrockande skratt snappade de åt sig köttslamsorna som klibbade vid löven.”

Och, som avslutning, ännu ett illustrativt citat om de där påfåglarna. Berättaren och klara har nu nått fram till trädgårdens innersta, till vad engelskan beskriver som ”en sal för tortyr smyckad som till bal”:

Påfåglarna hade hejdat sig. Genom nytillkomna flockar hade de blivit ännu fler och fyllde nu den runda gången och den blomsterprydda öppningen som de inte vågade gå igenom… Bakom oss hörde vi deras sorl och massans dova trampande. Det lät faktiskt som en folkmassa som skyndat till tröskeln till ett tempel, en tät, hopträngd, otålig, återhållen folkmassa som med sträckta halsar, runda ögon, förskräckt och talträngd åser fullbordandet av ett mysterium, som den inte förstår.

peacock

(Sugen på att läsa en riktig recension av Lidandet lustgård? Kolla in Erik van Ooijens på Kulturdelen.)

Barnahandlerskan

liasons_alastair

Vid nästan tretton års ålder är Silfwerblomman redan mer utsvävande än den uslaste av vällustingar, och med sitt bleka hår och sin flöjtlika röst kommer han endast att behaga vår indier med de rosenröda fransarna ännu mer. Jag är också övertygad om att Silfwerblomman snart kommer att få se hur denne pojke med genomskinliga ögonfransar och elfenbenshy, även om han ännu har ont om kroppsbehåring, har ett märke på manslemmen i form av en liten misstänkt fläck som, med Djävulens hjälp, mycket väl skulle kunna avslöja sig vara en mycket otrevlig sak innan båten når Asiens kust. Men om man var tvungen att tänka på allt…

Halvvägs in i läsningen av Gabrielle Wittkops Barnahandlerskan (en förtjusande liten volym, perfekt för en dekadent eftermiddag) kan jag inte låta bli att ställa mig frågan: varför så lustfyllt, varför en skönhetsupplevelse, när innehållet stundom är så veritabelt vidrigt. Det räcker inte att svara med Wittkops språk, som är elegant, precist, prytt med en lagom mängd 1700-talsornament. Jag tänker att svaret jag en gång gav apropå en liknande upplevelse av fasansfull njutning, Huysmans I avgrunden, kan sägas gälla också här:

Men när Huysmans låter sin huvudperson Durtal föreställa sig och återuppväcka Gilles de Rais brott, då fylls jag av en obeskrivlig fasa. En fasa långt värre en den jag sedan upplever i nattens mardrömmar. Det är inte den pulsökning, den snabba adrenalinkicken man får när man skräms av säg, en skräckfilm. Det är något långt allvarligare, som rör om djupt nere i själen. Varför? frågar jag mig. Kanske för att en sådan text, en text som Là-Bas, inte bara är ren fasa utan också ren njutning. Läsaren upplever ett eko av den förbjudna njutning som beskrivs. Inte av det som beskrivs utan genom och hur det beskrivs. Det är den kombinationen, läsaren driven till dessa båda extremer, som ger texten dess styrka.

Vällustdöden

”Ja! Men jag har smakat alla köttets njutningar. Begriper du det, din dåre! Det återstod mig bara att försöka veta om det i förgiftningens plågor, om det i en kvinnas dödsångest som blandades med min egen dödsångest fanns någon möjlig extas!.. Den är ohygglig! Märker du det? som du ser! Jag dör i vällustraseri, i smärtans ursinne… jag kan inte mer… ack!…”

Med ett långdraget skri som bröt sig fram ur brösthålans djup, föll den fasansfulla furien död över sitt offers lik.

I somras läste jag Alfred de Mussets Bekännelser av ett seklets barn. När jag sedan hittade hans Gamiani (utgiven i förlaget Vertigos serie Erotiska klassiker) på bokmässan tycktes det på något sätt lämpligt att fortsätta Musset-läsningen. När jag så kommer till slutscenen (citerad här ovan) väcker det ett slumrande minne, har jag inte läst något som avslutas på liknande sätt? Och som dessutom är skrivet under samma tid (Gamiani utkom 1833)? Den senare frågan är intressant såtillvida att just romantiken inte är en speciellt erotiskt orienterad epok, som Carl-Michael Edenborg skriver i sitt efterord till Gamiani:

Romantiken är en av de svagaste pornografiska perioderna i litteraturen. Trots epokens besatthet av känslan, kärleken och erotiken tycks den sexuella handlingen för dem romantiska sensibiliteten ha framstått som något omöjligt, något som skulle ligga utanför. […] men i allmänhet hölls könsdelarnas lek på armslängds avstånd, medan de stora författarna i upplysningens tidevarv tvärtom hade älskat det fräcka skämtet.

En snabb rekapitulation bland romantikens författargärningar låter mig inte annat instämma i bilden som här tecknas av epoken (vidare, hade de funnits fler pornografiska verk av kvalité hade Edenborg säkerligen hittat dem och inte omöjligen gett ut dem vid det här laget). Om man ska spekulera i orsakerna härtill skulle jag nog dels understryka romantikens högtidliga och i viss mån cerebrala karaktär, under 1700-talet kunde filosofin liera sig med det pornografiska och texterna uttrycka förbjudna tankar av alla sorter. I den romantiska rörelsen blir idealet snarare en syntes mellan filosofi, vetenskap och poesi. Även om naturen, det naiva, primitiva och framförallt det intuitiva spelar en central roll inom romantiken finns också tanken om att människan kan höja sig själv, vända sig från det jordiska mot det himmelska (i sann, nyplatonsk anda). Naturen och de jordiska blir då kanske främst intressant som möjliga analogier för det själsliga. Coleridge liknar naturen vid en bok, redo att tydas och läsas. Det mänskliga medvetandet är en kompass och för henne kan tillvarons essens uppenbaras inte minst i det att hon är en skapande varelse, vilket ger henne insikter i det gudomliga självt.

Nå, så närmare efterforskningar visar dock att boken jag tänker på, La Diligence de Lyon, utgavs så sent som 1882, men av den franska romantikens centralfigur Victor Hugos sekreterare, cykelentusiasten Richard Lesclide, varför jag sammankopplade verket med den romantiska rörelsen. (Jag måste också erkänna att jag blir nyfiken på hans Voyage autour de ma maîtresse som utkom 1851). Även om Lesclide inte är en fullfjädrad romantiker kan det ändå vara av intresse att titta närmare på verket. För i likhet med romantikerna, och trots att det är en roman om jakten på en specifik sexställning, förekommer förvånande få erotiska situationer (inte bara färre men därtill betydligt beskedligare än det man finner i Gamiani).

I La Diligence de Lyon stöter den engelske lorden Algerton på en berusad kvinna som ber honom om några franc, själv mycket berusad, vägrar han och knuffar ned henne i rännstenen. Desperat erbjuder kvinnan då att för 100 franc ge honom en ”diligens från Lyon”. Lorden vägrar och lämnar kvinnan på gatan. När han nyktrat till dagen efter blir han dock nyfiken på vad denna ”diligens från Lyon” kan innebära – tillsammans med berättaren ger han sig av på en resa från gator till bordeller i Paris och Schweiz, men ingen tycks känna till, eller kanske vill kännas vid, ”diligensen”…

[…] hertiginna; lorden är ett barn, jag skulle säga nästan en galning, och ni ensam kan ge honom förnuftet åter…

Gemensamt för lorden och grevinnan Gamianis Fanny är att deras naivitet understryks. De dras ofrivilligt mot dem som blir deras öde. I Fannys fall har hennes ungdoms oskuldsfullhet korrumperats, ”förgäves försökte hon bekämpa begäret, men härigenom blev det bara ännu starkare”. Den mondäne lord Algerton blir genom sin fixa idé reducerat till ett barn, hans handlingar är inte längre förnuftsstyrda, och han får våldsamma vredesutbrott när han gång på gång förnekas det han söker.

Till slut finner han ändå åter kvinnan som visar sig vara hertiginna och ungdomsvän till berättaren. Hon lovar att inviga Algerton i ”diligensens mysterium”, men ber berättaren att gå. Denne återvänder senare under kvällen till hertiginnans hus och finner både henne och lorden döda:

I en madrasserad sal, planerad som en teater eller som en kemists kammare, och möblerad med märkliga föremål, urskilde vi – på kuddar i oordning, bleka, orörliga och som slagna av blixten – utsträckta och medvetslösa, lord Algerton och hertiginnan Sylvie… […] En läkare framträdde; man beredde honom plats; han skakade på huvudet.

                      – Döda, sade han.

Vari diligensens hemlighet bestod får läsare sålunda aldrig veta. Sylvie antyder dess faror för berättaren i ett tidigare samtal: ”vet ni vad ni ber om? Är ni säker på att den hemlighet ni roar er med inte kräver mitt blod, min själ?” Vidare tycks det röra sig om ett alkemistiskt mysterium, Sylvie nämner att köttet behandlar sig med såväl magnetism som elektricitet och galvanism. När berättaren anländer till huset den ödesdigra kvällen är allt till en början tillbommat, men så hörs ett högt oväsen, några fönster öppnas, gatan översvämmas av klart ljus och berättaren känner utdunstningar av den balsamiska doft han kände i våningen när han besökte den tidigare under dagen.

I Gamiani är det tydligt utskrivet att det är gift grevinnan ger sin väninna och tar själv. Mysteriet hon vill invigas i är den njutning dödsångesten kan tänkas ge henne. I La Diligence de Lyon är det oklart om döden är en förutsättning för eller konsekvens av njutningen. Om inte annat vore det intressant att undersöka motivet vidare i 1800-talslitteraturen.

(Utdragen ur Gamiani är tagna ur C-M Edenborgs nämnda översättning, de ur La Diligence de Lyon är mina egna.)