Det är förvånansvärt sällan jag läser om böcker. Kanske är det den där känslan av att tiden är begränsad och bokfloden närmast oändlig vilket oundvikligen medför att alla titlar på att läsa-listan omöjligen kommer kunna avverkas som gör att det tar emot att syna redan lästa sidor.
Inte helt oproblematiskt att tala om dessa ”lästa sidor” dock. När kan vi säga att sidan egentligen är läst. Detta att ta sig från en första sida till den sista; boken läst, klart och väldefinierat. Likväl drar man sig till minnes alla dessa böcker som lästes under den litteraturvetenskapliga grundkursen – första sidan, visst, också den sista och de flesta däremellan. Men hastigt och kursivt, är boken verkligen läst? Och om man nu läst en första gång, men noggrant och eftertänksamt – en ytterligare läsning eller flera utforskar mer om verket. För att inte tala om de där omläsningarna där det är som att läsa en helt ny bok, är det en ny bok?
De böcker jag kommit närmast är givetvis de jag översatt. Varje ord måste nogsamt övervägas och framför allt måste betydelsen slutas. Det går inte att lämna en passage i den egna tanken tvetydig, översättaren måste tolka texten, tolka alla delar av texten, och på detta bygga sin egen text. För vad är en översättning annat än en mycket noggrann läsning där läsaren ord för ord anger vad det är han sett i texten?
Detta kan också ge oss anledning att återvända till redan lästa, vad vi än menar med ”lästa”, verk. De kommer i en ny översättning, de är i en mening ett nytt verk. Alltså föranledde Anders Bodegårds prisade översättning av Madame Bovary att också den här läsaren återvände till en del av den franska landsbygden hon inte besökt på över tio år. Första gången jag läste Madame Bovary var jag i de övre tonåren och börjat att genom ortens välsorterade antikvariat börja bekanta mig med litteraturhistoriens stora namn, som alltid med en viss förkärlek för det franska. Jag minns att jag tyckte om den, men att jag ändå upplevde ett visst avstånd till berättelsen och dess karaktärer, och att detta avstånd låg i språket.
Jag vet inte om det beror på mig eller Bodegårds översättning men det första som slår mig är hur lättläst Madame Bovary är. I en sittning har jag plötsligt läst 50 sidor och jag tvingar mig till att dra ner på lästempot. Det här är en njutning man vill dra ut på. Och jag förvånas över att jag fortfarande överraskas av hur bra litteratur det här är. Återigen påminns jag om vikten av att gå tillbaka till källorna efter utflykter i sällskap med samtidens författare och andra. Om inte annat så för att finstämma sin litterära perception, påminna sig om exakt hur bra god litteratur kan vara.
*
[Emma tilldelas sista smörjelsen]: först på ögonen som så hade åtrått alla jordiska härligheter; sedan på näsborrarna, begivna på ljumma vindar och kärleksdofter; sedan på munnen som öppnats för lögnen, som kvidit av högfärd och skrikit av vällust; sedan på händerna, som njutit av ljuv beröring, och till slut på fotsulorna, så snabba förr i tiden, då hon löpt för att stilla begären och som nu aldrig mer skulle gå.
Får inte hon, madame Bovary, sitt straff kanske?
*
En betydande skillnad mellan min första och andra läsning av Madame Bovary är att jag första gången inte läste klart Emmas dödsscen. Jag tyckte det var alltför obehagligt och fortsatte till de avslutande sidorna om apotekaren Homais fortsatta liv och öde. Den här gången läste jag den ohyggliga scenen och berördes mindre av den utförliga beskrivningen av dödskampen och desto mer av maken Charles bottenlösa sorg som jag fann nästintill outhärdlig. Överhuvudtaget kände jag i den här läsningen en stor sympati för Charles. Jag tänker att han liksom Emma är en missanpassad i landsortshålans borgerskap. Emma är det för att hon har en föreställning om att hennes liv skall vara lite större, lite vackrare än vad det är. Charles för att han tror lite för gott om världen.
Man kan såklart avfärda honom som en idiot, det är inte ett positivt porträtt Flaubert målar upp – men sen är ju porträttet av Emma inte det heller. Och där står paret Bovary närmare varandra än romanens övriga karaktärer som antingen väcker sympati eller så gör de det inte alls. Så trots att de är varandras antiteser – den drömmande Emma och den fullkomligt fantasilöse Charles – delar de ödet att bli offer för ett spel vars regler de inte inser förrän allt är försent. Som om det inte vore nog måste också det gemensamma barnet, produkten av dem båda, gå under.
*
– Inte sant, sade hon och borrade in sina stora vidöppna svarta ögon i honom.
Annars: sinnligheten. Och tingligheten. Som Danius skriver i sitt förord: ”Hos Flaubert animeras föremål och kroppsdelar om och om igen. Stildraget är en nyckel till hans litterära metod och återfinns i både romanerna och novellerna. Kjolar kivas. Hattband fladdrar. Korsettband väser. Solljus penetrerar. Näsborrar skälver. Halsar skjuter upp. Polisonger slinker fram. Händer rör sig över bordsdukar. Ting och kroppsdelar förses med liv och börjar agera. Ting förmänskligas, människor förtingligas. Ser man till satsbyggnaden betyder det att föremål behandlas som subjekt, och när de väl blivit subjekt får de predikat. Det är som i en close-up, långt innan filmen introducerades. Resultatet är en märkligt utjämnad värld, där människor inte verkar ha mer handlingsförmåga än föremål. Och om mänskliga subjekt ofta behandlas som objekt gäller det särskilt hans kvinnogestalter, i synnerhet Emma Bovary.” I detta ligger ögat för detaljer, Flauberts vardaglighet, men en vardaglighet som är den moderne läsaren främmande. Bodegård har respekterat detta och förenklar inte texten med förklarande eller modernare ord, till hjälp erbjuds läsaren dock ordförklaringar längst bak i boken. På detta sätt är 1800-talets landskap bara ett steg bort, översättare litar på läsarens förmåga att hoppa över sekeldiket men lämnar för säkerhets skull den där extra hjälpen som dock inte stör läsningen i form av noter i själva texten (själv upptäckte jag inte förteckningen förrän jag kommit till slut i min läsning och kunde då nyttja den till att kontrollera några av de latinska citaten jag var osäker på).
*
– Jag är trött, sade hon.
– Såja, en bit till! sade han. Håll ut!
Men hundra meter längre fram stannade hon igen; och tvärs genom slöjan som föll snett ner över höfterna från hennes herrhatt framträdde hennes ansikte i en blåaktig genomskinlighet, som om hon hade simmat i havsblå böljor.
*
Oavsett om man redan är förtrolig med Madame Bovary och Flaubert eller aldrig ens öppnat en bok skriven av nittonde seklets namnkunniga fransmän finns all anledning att ge sig i kast med den här nyöversättningen.
Hillevi Norburg 