På gymnasiet valde jag till en liten kurs i filosofi och även om jag tidigare läst Sofies värld var det först då jag genom läsningen av Berkeley och Hume jag på riktigt insåg det där glappet som finns mellan jaget och omvärlden. Den klaustrofobiska känslan i att finna sig instängd i sig själv – alla information om yttervärlden förmedlad genom de förrädiska sinnesintrycken. Jag pratade om detta mina kurskamrater som inte läste kursen med mig – och mötte där ett väldigt motstånd över att ens överväga detta då det drivet till sin spets sätter frågetecken efter själva yttervärlden. Trots att vi alla växt upp med The Matrix och där accepterat premissen med de manipulerade intrycken. Skillnaden låg kanske i att det i filmen då erbjöds en möjlighet att vakna och finna sig i den ”verkliga” världen – förhållandet blev snarare mellan sömn och vaka. För mina klasskamrater fanns yttervärlden, punkt. Jag var själv aldrig solipsist, men fann det på en gång kittlande som oroande att fundera över vår perceptions begränsningar.
*
Nåväl, poängen är att vi är utelämnade åt våra sinnesintryck. De är den bro vi har till en yttervärld, till våra medmänniskor. Men då brofästena slits loss, då är man på en gång vilsen och instängd. När jag först läser Gerard de Nervals Aurélia lämnas jag till en början ganska oberörd, texten följer en drömmens logik och det är alltid bara måttligt roligt att höra någon återberätta sina drömmar. Det är när man påminner sig om att den som har galenskapen rusande i sitt blod har förlorat kontakten med själva verkligheten som det blir obehagligt på riktigt. Skrivet låter det plötsligt banalt, självklart har den galne tappat verklighetsförankringen – men stanna upp, fundera på vad det faktiskt innebär. Det blir det där med dröm och verklighet igen, man tänker sig att den galne är fast i en dröm. Men när en vaken minns sina drömmar gör han alltid det ur sitt vakna perspektiv – den galnes förvrängda värld är inte att jämföra med den vanliges drömvärld utan dennes faktiska verklighet. En stundom verkligt obehaglig verklighet. Lägg därutöver till växlingar mellan galenskap och klarhet; man måste tvivla på vad ens ögon sett, på det man upplevt. Om det inte vore för att det var galenskapen som fört en dit har jag svårt att se hur man skulle bevara sin mentala hälsa i en tillvaro där verkligheten sjunker undan som kvicksand.
En verklighet eller flera? Det tycks vara en tunn hinna mellan dom, gränsen mellan geni och galenskap har det talats mycket om. Vad som verkligen ÄR galenskap är ju inte alltid så lätt att säga. Känslan av ”tunnelseende” direkt efter en djup sorg… eller när man bara ser en älskads ögon. Man ser omgivningen med andra ögon. Eller när man ställs inför en ”moment 22” situation, då kan marke gunga under fötterna..
Dröm eller verklighet? ”There is another world, but it is in this one”,Paul Eluard. Jag tror nog att parallella världar är enda förklaringen. Där ju inte heller tiden existerar på samma sätt…