Blunda

Rör dig inte, känn ovissheten komma, blunda, och här, sade du, vålnader av fåglar. Du öppnade mina ögon på nytt, du smekte mitt ansikte med skuggan av dina händer.

Ur En resa i vintern av Bernard Noël

*

Jag kan inte skriva ännu ett inlägg om trötthet och intellektuell overksamhet. Istället: vardagligheter (i bristen på ork att ta itu med större frågor). Så: en helg med mamma på besök. Restaurangbesök på restaurangbesök – libanesiska meze, afternoon tea (med flervåningsfat som sig bör) och champagne, rejäl grekisk kost, cocktails på en bar med franska chansoner i högtalarna och till sist hemlagad tårta (matematikern såklart, inte jag). Idag: nya glasögon, äntligen. Världen är åter skarp och fylld av färg och konturer. Bågarna för första gången av känt märke, en eftergift till snobben i mig. Annars: läser vidare och planerar bröllopet (i god tid, jag vet, mer än ett år kvar men varför inte och slippa värsta stressen?). Drömmer om skor i vit satin och röda lädersulor, ännu en eftergift till den där snobben – jag tror jag tillåter mig den också. Hur var det nu, Wilde, allt utom frestelse?

*

I övrigt: Har jag redan nämnt detta med tillvarons stillhet? Att inte bara världen vunnit konturer bruten genom de nya glasen, utan även jag själv, sedan en tid tillbaka nu? Ett turbulent år, jobbigt på många sätt, men i mig ändå en nyvunnen säkerhet. Jag tror det finns de som skräms när livet inte längre är lika formbart, jaget likaså. Känslan av att åh, det är såhär det blir. Sådan här jag är. För mig, en väldig lättnad. Och tacksamhet, att kunna ägna sig åt något så omöjligt som sekelskifteslitteratur (att den ekonomiska tillvaron ibland rör sig som kvicksand under fötterna, vad gör det så länge man klarar sig såpass att man stundom kan unna sig sina dyra vanor?). Ödets ljuvliga nyck.