Månad: april 2012

Publicerat den

Vara översättare?

Så, om detta med att införliva att vara ÖVERSÄTTARE i sin identitet…

Ett tag var detta faktiskt ett yrke jag hade tänkt välja åt mig. I det läget var framtidsplanen dock att genom studier i franska språket vid Stockholms universitet och sedan ett år i Bryssel som Erasmusstudent skaffa mig lämpliga kunskaper i språket och översättningens vedermödor för att så småningom bygga mig en karriär inom sagda yrke. Nu blev det inte så, jag tröttnade ganska snabbt på Franska A, mötte min matematiker, flyttade från huvudstaden till Uppsala och efter en förvirrad avvikare på Historia A tog jag upp mina studier i litteraturvetenskap (vilket nästan gav mig en master i ämnet, bara halva uppsatsen kvar…). Så lade jag översättningsdrömmen på hyllan, även om det mindre varit en dröm och kanske mer en plan, fortsatte att översätta på fritiden för nöjet. Och så, av en lycklig slump kom det sig alltså att jag nu, några år senare, fick möjligheten att ge mig i kast med Baudelaire och plötsligt tycks översättarbanan ligga öppen igen. Kravet för att till exempel gå med i Översättarcentrum är att ha översatt ett verk, vilket då skulle betyda att jag nu är ÖVERSÄTTARE.

*

Kanske är det så att jag alltid kommer att få brottas lite med autodidaktens förbannelse. I ryggen har jag ingen utbildning – bara ett modersmål utan skolstudier och ett nästan livslångt intresse för fransk litteratur. Jag har, nämligen, lite osannolika 352,5 högskolepoäng varav inga är i Franska på högskolenivå (det finns ett gäng poäng i franska förberedande kurser eftersom jag saknade behörighet till Franska A då jag inte läst franska på gymnasiet. Varför inte då? undrar läsaren. Det gavs helt enkelt inte på mitt program på grund av för få sökande.) Kanske skulle jag känt på samma sätt också med all världens utbildning i bagaget – också under mina år på akademin kunde jag få känslan av att vara bedragaren som nästlat sig in och när som helst kunde demaskeras och avslöjas som den bluff han egentligen var. Jag minns en lunch, de andra hade lektorer och docenter, advokater och läkare till föräldrar, och de rörde sig genom korridorer såväl som teorier med en  självklarhet som var mig främmande.

*

Nå men jag tänker (eller intalar mig?) att det i mitt intuitiva förhållningssätt till språket och litteraturen finns en styrka. Något som man inte mekaniskt kan lära sig, men med tiden erövra. Mitt tänkande är annorlunda på franska än på svenska. När jag tänker franska tankar är det inte tankar på svenska fast på franska, om ni förstår vad jag menar. När jag översätter försöker jag således inte översätta utan tänka samma verk, fast på svenska. Därför inbillar jag mig att vem som helst inte kan översätta vilket verk som helst. I viss mån måste översättarens och författarens tänkande överensstämma, jag skulle vilja kalla det för att de delar samma temperament.

*

Frågan är om man inte också borde tala om en besläktad oro, the anxiety of translation. Den yttrar sig på motsatt sätt, nämligen som en misstanke om att det har ”hänt” något under översättningen. Man vill att inflytandet skall vara totalt, att varje betydelsebärande enhet skall få sin motsvarighet.

[…]

Man vill hoppas att ingen kritiker av översatt prosa, eller ännu värre av översatt poesi, kommer oanmäld till översättarens arbetsrum. Där är det sällan särskilt välstädat. På golvet springer prepositionerna omkring och skriker efter mat. I ett hörn ligger en säck cement. Mitt på golvet en gammal Halda. Här finns tröskverk och ångpannor, hålvägar och gånggrifter, liksom det allra senaste inom nanotekniken. Översättaren själv sitter tandlös och mumlande i ett förspråkligt koma, omvärvd av cigarrettrök, ingrodd, orörlig. Esomoftast gör han ett utfall mot tangentbordet, åtrar sig, gnyr i vanmakt, men lyckas ändå till slut knacka in några ord i den skrovliga gnejsen.

Det märkliga är att det ser exakt likadant ut hemma hos författaren.

ur Dag ut och dag in med en dag i Dublin

Jag läste med stor behållning Erik Anderssons förtjusande lilla bok Dag ut och dag in med en dag i Dublin som handlar om hans översättningsarbete med James Joyce notorisk svåra Ulysses. Nu råkar det vara så att jag faktiskt har läst Ulysses i dess helhet (och inte funnit den alls så svår eller jobbig(t modernistisk) som jag trott den skulle vara, utan snarare riktigt rolig och lekfull). Faktum är också att jag dessutom faktiskt har läst Erik Anderssons roman Bengt. Nu var det visserligen i ärlighetens namn ett bra tag sedan jag läste Bengt, men ändå tror jag att man om man började titta lite på texterna skulle finna beröringspunkter mellan Joyce och Andersson, ett liknande temperament, om man så vill. Därför fanns det en lätthet i arbetet med Baudelaire, jag tror dels att man söker sig till författare som delar ens temperament – men också att läsningen av dem fostrar tanken. Och jag har läst 1800-talets fransmän alltsedan jag tröttnade på att läsa om Vitnos eller Kitty – om inte till och med tidigare: när jag var liten hade jag böcker som skulle lära barn de grundläggande verben, substantiven, adjektiven. En bild illustrerat ordet och sedan förekom det i en mening. När jag nu bläddrat i dessa böcker i vuxen ålder sedan jag hittat dem på min mammas vind har jag kunnat konstatera att redan dessa små exempelmeningar är hämtade ur det franska språkets främsta diktare. Redan då fick jag alltså Baudelaire, Verlaine och Flaubert (m fl) mig till livs.

*

Till slut det största nöjet som också är den största svårigheten med översättningsarbetet är insnävningen av tolkningen som översättaren tvingas till. Emedan den vanliga läsaren kan låta nöja sig med att en passage eller ett ord är tvetydigt eller rent av obegripligt måste översättaren göra det aktiva valet att bestämma sig för en specifik tolkning och sedan finna ord att uttrycka detta på målspråket. Ansvaret är stundom betungande, nöjet ligger i att brottas med en text tills man tvingat sig till att förstå den helt och fullt.

Publicerat den

Det moderna livet och en vildkatt

Igår var jag och matematikern på vernissage på Nationalmuseum och såg utställningen Det moderna livet – franskt 1800-tal. Det kan för min del inte bli annat än rätt med konst från 1800-talet och även om jag blev lite bortskämd med det i Paris tycker jag ändå det var roligt att se verken ur Nationalmuseums samlingar (jo, och jag förstår att hela syftet med utställningen var just att hitta nya sätt att presentera samlingarna, men det hade ändå varit roligt om man lånat lite verk. När det fanns studier som Géricault gjort i sitt arbete med den, hade det kanske varit trevligt att faktiskt få se själva Medusas flotte. Men något som stör mig lite, och det gäller inte bara den här utställningen, är att: när man nu har ambitionen att lyfta fram konstnärskap som av någon anledning hamnat i skuggan, inte sällan av anledningar som att konstnären råkat födas till det för kanonisering ofördelaktiga könet kvinna (en ambition jag alltså inte alls motsätter mig emot) varför är det likt förbannat så att när man sedan kommer till souvenirshopen lik förbannat bara hittar vykort med de allra kändaste verken, det vill säga samma gamla gubbar? Nej, jag är inte intresserad av Manets svartklädda parisiska eller dylikt slitet motiv. Hellre då Rosa Bonheurs underbart målade vildkatt. Det syns inte så bra i den här digitala reproduktionen, men tavlan som var min favorit på hela utställningen hade verkligen fångat fluffigheten i en kattpäls som det till exempel precis regnat på. Fantastiskt fint målat!

Publicerat den

Mareld

En plötslig minnesbild:

Sommarens sista dagar. Ett stråk av höst i nattluften som får huden att knottras. Vattnet också det kyligt och klart. Man ser botten tre meter ner som vore den strax under ytan, sträckte man ut handen skulle man kunna röra vid musselskalen som blänker i månljuset. Jag och väninnan, våra avklädda kroppar, vita och bleka som vi långsamt sänker ned i det tyngdlösa. Kylan som först lamslår och sedan bedövar. Himlavalvet klart och glittrande över oss, i vattnet marelden som stjärnband i hennes spår.

Publicerat den

Havet

Märkligt detta att allt plötsligt handlar om havet. För några veckor sedan promenerade jag genom stockholmskvällen från det sedvanliga favoritcrèperiet i Vasastan mot en vernissage på Livrustkammaren. Stan var sällsamt stilla, klockan var bara strax över sju men kylan tycktes ha tömt gatorna på alla utom de mest målmedvetna. I Kungsträdgården var träden kala och ungdomarna som hängde där som alltid närvarande men fåtaliga. Jag gick där i det som en kort stund varit min stad och som desto längre varit min längtan. Lät stegen dröja och såg mina tidigare jag gå förbi. Ett artonårigt jag – första resan utan föräldrarna, i sällskap med D. I sällskap med T. Och sedan ett ensamt tjugotreårigt jag, tillbaka i staden och med hjärtslagen i takt med stadens puls. En septemberkväll, en av de första promenaderna med matematikern från Söders höjder hem till lägenheten på Körsbärsvägen. Tillbaka i nuet försökte jag hitta tillbaka till det jag en gång känt för huvudstaden. Det jag länge kände så fort jag återvände, känslan av att det är här jag hör hemma. Det är menat att jag ska bo i Stockholm. Jag lade örat mot mitt inre men fann… ingenting alls. Inför staden kände jag mig ljummen, det fanns ingen längtan kvar. Likväl är det inte så att jag i Uppsala känner den starka kärleken till platsen, känner mig inte mer hemmastadd där än på andra ställen – till slut har jag förlikat mig med att det är här jag bor, men jag kallar mig sällan för uppsalabo, det har inte blivit en del av identiteten såsom Stockholm var. Däremot: när jag promenerar över Strömbron med måsarna skränande över natthimlen och jag känner den distinkta antydan av stora vatten, hav och öppna horisonter hugger det till i magtrakten. En saknad; granitklippor och saltstänk.

Publicerat den

Om Havsmannen och om berättelsens inre logik

Jag köpte Havsmannen av Carl-Johan Vallgren, ett av få samtida författarskap jag faktiskt följer. När Den vidunderliga kärleken kom läste jag den, och innan dess Dokument rörande spelaren Rubashov. Den sistnämnda var det första jag läste av Vallgren, som jag har förstått det blev den sågad, men för mig var det en stor läsupplevelse. Som liten hade jag mycket svårt att acceptera och förlika mig med 1900-talets historia. Om Adorno undrade hur man skulle skriva dikt efter Auschwitz var min fråga snarare hur man kunde vara människa med förintelselägren också skulle vara en del av det mänskliga. Detta var alltså för mig ingen teoretisk eller abstrakt frågeställning utan ett verkligt problem som man var tvungen att finna någon slags lösning på som skulle göra livet uthärdligt. Och när jag brottades med allt det där så blev Spelaren Rubashov en tröst och en hjälp. Om inte annat så för att jag upplevde det som att boken brottades med samma problem, även om den inte levererade några svar eller lösningar så kunde jag gå i dialog med den och börja formulera om inte svaren så i alla fall frågorna jag ville ha besvarade.

Nå, så sedan dess har jag följt författarskapet och musikkarriären. Läst det som skrivits innan och efter. Och nu senast alltså Havsmannen. Som det påpekats i recensioner och på bloggar så har den här romanen några brister. Det är lite för mycket tell och för lite show, det finns ett trovärdighetsproblem i femtonåringens språk och resonerande, och ibland får jag också känslan av att romanen inte betvingar mig med sin logik.  Bra böcker ger en alltid känslan av att romanen måste se ut precis som den gör, att intrigen måste vecklas upp som den gör, karaktärerna handla som de gör. När Romeo för giftet till sina läppar, Julia drar svärdet… Hur hemskt det än må vara inser man att det inte kan vara på något annat sätt.

Får jag ångra mig? Romeo & Julia är egentligen ett synnerligen dåligt exempel. Skådespelet börjar som en komedi och slutar som en tragedi, saknar lite av just den logiken som jag efterlyser här. Nå så men ta Hamlet då. Att Polonius stod gömd bakom draperiet… Poängen är inte att allt skall verka ödesbestämt och deterministiskt – men också slumpen måste följa historiens logik. Inte heller betyder det att historien blir förutsägbar, först i retrospektiv ska den framstå som oundviklig. Andra (lyckligare) handlingsförlopp som man målar upp i sitt huvud ska inte bara kännas fel, de ska kännas sämre.

Publicerat den

Baudelaires hatt

Kapitel 13 i Atlantis barer av Durs Grünbein handlar om diktarna och deras dragning till havet och där stöter jag på en gammal vän:

Där är Baudelaire som, på sin första och enda sjöresa i riktning mot Indien, vänder och far tillbaka till Paris. På ön Bourbon (idag La Réunion), berömd för sina vaniljväxter, ramlar han i hamnen från en repstege ner i vattnet och blir uppdragen på land, alltjämt med böckerna under armen. ”Endast hans hatt blev hajarnas rov”, heter det i ett anonymt kolportage för en parisisk dagstidning.

Hatten igen! I den lilla boken Cinq journées avec Charles Baudelaire à Bruxelles av Georges Barral att författaren nämner Baudelaires hatt: ”Likt Nadars har den en excentrisk kontur, som passar hans framtoning som plågad estet. Hatten kom att vara upphov till ett par komiska missöden, då folket i Bryssel skulle visa sig oförmögna att skapa något liknande åt honom.”

*

 

Jag tänker mig en bilderbok, som förtäljer denna hatts (eller snarare dessa hattars) alla äventyr. Nästan lika intressanta, våghalsiga och oemotståndliga som tankarna under den hjässa de täckt.

*

(Ni har väl uppmärksammat att Alastor Press erbjuder Baudelaires Arma Belgien  och Huysmans En Route för det gentila priset 320 kronor. Oemotståndligt, inte sant?)

Publicerat den

Boktips: Atlantis barer

Essäer är en genre man borde läsa lite oftare. För ett tag sedan hade jag nöjet att läsa den tyske poeten Durs Grünbeins Atlantis barer – Fjorton dykningar efter en versrad utgiven som en del av förlagets Ersatz essäsatsning. Jag vill egentligen inte säga något om texten. Det är en text där man bara vill citera stycke efter stycke – att sammanfatta, lägga till rätta och förkorta tycks mig anstötligt. Hellre då stanna vid en enkel uppmaning: läs själva! Boken i sig är ganska kort, men inbjuder till omläsningar. Till att låta blicken lämna boksidan för en stund och oseende stirra framför sig medan Grünbeins ord möblerar om i ens inre. Det räcker inte? Ni vill veta mer innan ni klickar på ”köp” på adlibris eller uppsöker närmaste bibliotek? Såhär: det handlar om en rad i en av Grünbeins dikter: Atlantis barer. En fördjupning om man så vill, i cirklar rör vi oss kring denna enda rad. Genom gamla semesterminnen, genom litteraturhistorien, och myterna går rörelsen. Och framför allt handlar det om havet, havets plats i nämnda semesterminnen, litteraturhistoria och myter. För inte allt för länge sedan skrev jag just något om detta att poeterna ibland är de bästa litteraturtolkarna. Här har vi essäer som i mångt och mycket följer poesins logik – det är så njutbart att min prosa som bara är prosa och inte alls poesi inte förmår uttrycka det. Fortfarande inte övertygad? Nå, så ett utdrag då:

Mittemot närmare bestämt, i ett hörn av det lokala Museo Archelogico, i form av en enkel teckning. Den visade den sportiga profilen av en man som hoppar ner i vattnet från ett torn, för alltid stelnad i flykten. Det som framställdes var exakt det ögonblick då en människa lämnar fast mark under fötterna men ännu inte nått det nya elementet, Mannens blick var stelt riktad mot strimman av blått under honom, fast på samma gång sällsamt levande, med ett nästan listigt glitter i den i ögonvrån inprickade pupillen som förlänade honom ett lite skelögt utseende. Han hängde bokstavligen i luften, som för att illustrera Zenons berömda liknelse om pilen.

Ett till?

För att än en gång bli abstrakt: Vad är det som verkar i en metafor? Är det som filosofer menar, dess genuina autism som gör den gåtfull och just därför förförisk? Är metaforer, som enbart språkliga produkter, helt självrelaterade föreställningar, inåtvända bilder med en på sin höjd lös referens till yttervärlden?