Och sedan sade jag: Det är en väg, hela min barndomstid blev kvar på en liten lantlig grusväg, kantad av häckar och träd. Jag blev fängslad av skuggorna, ja, det jag tänker på är skuggorna som träden kastade på vägen, de gjorde så starkt intryck på mig att jag undvek att trampa på dem, jag gick omvägar, övertygad om att de var trädens andar, att de var trädens språk.Ur Den röda soffan av Michèle Lesbre
Litteratur & elegans. Konst & dekadens.
Hillevi Norburg 
Joli! Et toi, as-tu de pareils souvenirs de ton enfance? Est-ce qu'on n'a pas tous ce genre de souvenirs? Primo: il faut s'en souvenir. Secundo: il faut savoir les formuler…
Åh hur jag älskar små litterära praliner som Den Röda Soffan. Helt lagom enligt min smak.
Hilde: J'ai peut-être fait un essai!
Driva: Ja! Precis lagom, utsökt i sin komposition och väldigt, väldigt fransk.