Månad: april 2011

Publicerat den

La Belle Dame sans Merci

La Belle Dame sans Merci av John Keats

O what can ail thee, knight at arms,
Alone and palely loitering?
The sedge has wither’d from the lake,
And no birds sing.

O What can ail thee, knight at arms,
So haggard and so woe-begone?
The squirrel’s granary is full,
And the harvest’s done.

I see a lily on thy brow
With anguish moist and fever dew,
And on thy cheeks a fading rose
Fast withereth too.

I met a lady in the meads,
Full beautiful, a fairy’s child;
Her hair was long, her foot was light,
And her eyes were wild.

I made a garland for her head,
And bracelets too, and fragrant zone;
She look’d at me as she did love,
And made sweet moan.

I set her on my pacing steed,
And nothing else saw all day long,
For sidelong would she bend, and sing
A fairy’s song.

She found me roots of relish sweet,
And honey wild, and manna dew,
And sure in language strange she said—
I love thee true.

She took me to her elfin grot,
And there she wept, and sigh’d full sore,
And there I shut her wild wild eyes
With kisses four.

And there she lulled me asleep,
And there I dream’d—Ah! woe betide!
The latest dream I ever dream’d
On the cold hill’s side.

I saw pale kings, and princes too,
Pale warriors, death pale were they all;
They cried—”La belle dame sans merci
Hath thee in thrall!”

I saw their starv’d lips in the gloam
With horrid warning gaped wide,
And I awoke and found me here
On the cold hill’s side.

And this is why I sojourn here,
Alone and palely loitering,
Though the sedge is wither’d from the lake,
And no birds sing.

*

En fråga, kära läsare, vet någon av er om det finns någon bra Keats-översättning till svenska (överhuvudtaget, men i synnerhet den här dikten)?

Publicerat den

Sista chansen

Och för att spinna vidare ytterligare ett steg på blommor och förgänglighet. Att vidga sin värld med blom- och djurnamn förutsätter att det finns några blommor och djur att kunna namnet på. För det av er som missat den måste jag bara tipsa om om serien Sista chansen att se som går på SVT1 på söndagarna klockan 19 (de tre första avsnitten finns att hitta på SVT Play, även om du inte brukar se program på datorn är det här verkligen värt att göra ett undantag för).


För 20 år sedan åkte författaren Douglas Adams (Liftarens guide till galaxen-Adams, ja!) med naturfotografen Mark Carwardine på en resa jorden runt där de sökte upp olika utrotningshotade djur. Tanken var att göra om resan och se om djuren fanns kvar, nu 20 år senare – dessvärre hann Adams gå bort för ett par år sedan och istället är den hans vän, den ojämförlige Stephen Fry som är Carwardines resesällskap. Fry är som alltid fantastiskt underhållande, och Carwardines engagemang och stora kunnande är rörande.

Jag har alltid känt mycket starkt för djur och växter, det gör mig fullständigt förtvivlad vid tanken att fantastiska djur och växter försvinner på grund av människan eller andra omständigheter. Men när människan är boven känns det så mycket värre och framför allt onödigt. I första programmet när vi får träffa en liten, pruttande manatunge smälter hjärtat. och brister när entusiasterna som tar hand om den förklarar att det finns spår på dess kropp som förmodligen betyder att tjuvjägare bundit fast ungen. När den lille sedan ropat på mamman kunde tjuvskyttarna döda mamman för köttets skull och lillen lämnades åt sitt öde. Manater, eller sjökor som de också kallas, som är det fredligaste djur man kan tänka sig.

Saken är den att redan det faktum att vissa fantasidjur inte existerar upprört mig sedan barnsben, mer då och mindre nu – men visst hade världen varit roligare om vi haft enhörningar, gripar, drakar eller varför inte dinosaurier. I mångt och mycket är det litteraturens och filmens fel. Jag minns boken Dinotopia som på ett mycket realistiskt vis tecknade ett samhälle med dinosaurier och människor i samexistens. Och en del av upprördheten när djur dödad av tjuvskyttar – då blir jag 6 år gammal inombords och det är BAMBIS MAMMA SOM DÖR. Men allra ledsnast blir jag när jag tänker att framtidens människor, bara någon eller några generationer bort kommer betrakta och kanske sörja de djur jag tagit för givet. I min värld finns det torsk i haven (det finns fisk överhuvudtaget!), tigrar i Indien och en multitud av groddjur. Att tänka att dessa skulle bli lika mytiska som dronten, ja, det skär verkligen i mig. Till den grad att jag ibland tänker att jorden skulle klara sig utan människor helt och hållet, detta trots att den mänskliga artens fortlevnad är den enda möjligheten för att de kulturella minnen i litteraturen, som jag talar om i nedanstående inlägg, skall leva vidare. Till och med det är jag beredd att offra! Då skulle fingerdjuren och manaterna kanske gå under ändå – men de skulle ha en betydligt större chans att klara sig.

Publicerat den

"Aldrig mer"

Och om man tänker vidare på det här med läsning. Det finns fler anledningar till läsning och i det här fallet också skrivande. Jag tänker det lite som böcker (främsta?) existensberättigande. Ett par gånger har jag ställts inför det fasansfulla i vad ”aldrig mer” innebär. Jag tänker ofta på ett stycke i Igelkottens elegans av Muriel Barbery:

För första gången i mitt liv insåg jag vad ordet aldrig betydde. Och det är fruktansvärt. Man säger det hundra gånger om dagen men man vet inte vad man säger förrän man står inför ett äkta ”aldrig mer”. När allt kommer omkring inbillar man sig alltid att man har kontroll över det som händer; ingenting tycks oåterkalleligt. […] Men när någon man älskar dör… då lovar jag att man förstår vad det betyder och det gör väldigt, väldigt ont.

Sällan kan jag skriva under på något så helhjärtat just som detta stycke. Precis så är det, först när man upplevt livet lämna en närstående drabbar den där innebörden en med full kraft. Jag finner tanken på att en människa i ena stunden finns där för att i nästa vara borta, fullständigt outhärdlig. Denna mycket påtagliga medvetenhet om tingens förgänglighet präglar också min uppfattning om annat, exempelvis djurpälsar och vissna löv. Då erbjuder litteraturen en fåfäng men likväl befintlig räddning. Jag tänker mig det som en proustsk ambition, att genom skrivakten uppväcka det förflutna och bevara det. Litteraturen är full av ekon från platser, människor, stämningar som annars skulle ha gått oss förlorade. Det finner jag obeskrivligt trösterikt. Det är också ett av skälen till att jag ställer mig tveksam till e-böcker och dylikt. Tekniken tycks mig bräcklig, å ena sidan uppdateras den ständigt – gamla disketter är idag värdelösa och informationen på dem snudd på förlorad. Det fysiska föremålet ”bok” tycks mig en säkrare garant för verkets fortlevnad.

Publicerat den

En större värld


Apropå det med att vidga sin värld med litteratur. Jag tänker på ett Babel för några veckor sedan. Kerstin Ekman var inbjuden för att tala om sin nya essäbok Se blomman som handlar om just blommor. Men det som fastnar tydligast är minnet av programledaren Eva Beckman som inte för allt i världen kan förstå meningen med att lära sig blomstrens namn. Jag minns inte Ekmans svar, men jag tror det har med differentiering att göra. Det är i vilket poängen jag vill göra. Istället för att stå inför en anonym massa av ”blommor” eller ”träd”, kan de genom sina namn framträda som individer. Istället för ”gula blommor” ser jag ”smörblommor”, ”fibblor” och ”maskrosor” – visst gör det världen lite större, visst skärps framför allt blicken?

Publicerat den

Den främmande litteraturen


Jo, det var så att jag tänkte lite på det här med läsning. Det slog på mig på en servering när vi satt tysta och lät tanken vandra: tidigare intresserade jag mig mest av allt för, vad ska vi kalla dem… de eviga frågorna? Det som förbinder oss stackars sublunära människovarelser över stora avstånd och genom alla tider. Sedan dess har en förskjutning skett – nu är det snarare det utmärkande som fångar mitt intresse. Det som är min personliga erfarenhet mest främmande och avlägset – jag närmar mig det främmande för att få min värld att växa.

Det är klart att båda dessa sett att läsa och söka i texterna alltid båda är närvarande, men visst utrymme för att lägga tyngden på det ena eller det andra existerar ändå.

*

För mig är det tydligaste exemplet antika litteraturen, i synnerhet den grekiska. När jag som brådmoget barn tog mig an grekerna gjorde jag det för att bringa ordning i världen jag själv mötte varje dag. De tusenåriga orden var intressanta när de ägde giltighet också för mig. Det är kanske talande att de snarare var filosoferna än poeterna och dramatikerna som jag tog till mig – med hjälp av Sokrates och Aristoteles kunde jag bygga min förståelse för min verklighet och en estetik (under hela tonåren höll jag hårdare på klassicistiska regler än en Racine-epigon på 1600-talet) för de texter jag ville läsa och skriva.


Nu på senare år var det i samband med läsningen av en annan filosof, Nietzsche, som jag på allvar åter konfronterades med grekerna. För att förstå Nietzsches användning av antika tankegångar och begrepp var det nödvändigt att gå tillbaka till källorna. Och Friedrich understryker: ”[…] de kan för oss inte vara vad romarna är. Man lär inte av grekerna – deras sätt är för främmande, det är också för flytande för att verka imperativiskt, ”klassiskt”. Vem har någonsin lärt sig skriva av en grek! Vem har någonsin lärt sig det utan romarna!…” (Jag ska inte ge mig på att reda ut vad Nietzsche menar och hur det är förenligt med han uppskattning av grekiska fenomen.) Jag tycker om tanken på romarna som en brygga tillbaka till grekerna. Jag tänker på en kurs där vi läste tre Phedror, Racines berömda, Senecas lite förbisedda, och Euripides ursprungliga. För varje hopp bakåt över seklerna blir det landskapet mer främmande och exotiskt. Man måste givetvis inte förstå ödesbegreppet eller gudarnas roll i den grekiska världsbilden för att kunna läsa Hippolytos, det är fördelen med klassiker, de kan överträda sin tids begränsningar. Men för den i vilken det bor en upptäcktsresande på jakt efter nya världar är det grekiska ett lockande men ack, så svårtillgängligt landskap.

Publicerat den

Parisresan i ord

I Paris var det inte vår, det var sommar. Solen brände mina bara axlar redan första dagen. Men skall jag sammanfatta, vill ni höra?

Torsdag. Hastigt adjö till katterna och det där stygnet av saknad när dörren slår igen bakom mig. Det är nästan löjligt, så många människor jag lämnat bakom mig utan att se mig över axeln en enda gång. Men när det kommer till katterna plågas jag av blott några dagars separation, smälter inför Celines uppfordrande blå ögon när jag tvingas gå.

Går hemifrån kl 07, framme på hotellet kl 19 efter bytestimmar i Frankfurt och våghalsig RER-färd. Värmen som slår emot oss när vi går upp i korsningen blvd Saint-Michel och blvd Saint-Germain. Och den där känslan – en enda lång utandning. Hemma. Hotellrummet är allt jag önskat om än inte rosa utan burgundy.

Likväl, resan och anspänningen gör sig påmind. Migränanfallet kommer i samma ögonblick som jag tillåter mig att slappna av. Vilar en timme, fast besluten att inte låta kroppen vinna. Vi klär om och går till den italienska restaurangen. Där är det kvavt och högljutt – fönstren står öppna men svalkar inte, släpper bara in avgaserna. Huvudvärken, illamåendet – kommer tillbaka i full styrka. Vi äter. Min matematiker pratar med mig och genom migrändimman hör jag hans ord men förmår inte att svara. Vi stannar inte länge. I den ljumma kvällningen återvänder vi till hotellet.

Matematikern, ridderlig som alltid, ger sig iväg i natten för att köpa huvudvärkstabletter trots mina protester. Har anfallet väl börjat finna inget att göra, ingen Alvedon kommer hjälpa. Och han går, blir borta länge. Oron river mitt bröst. Till slut är han tillbaka, utan tabletter – allt var stängt. Allt han gjort är att oroa den receptionisten som inte kände till något nattöppet apotek men som ängsligt konstaterade att skulle värken bli värre låg sjukhuset Hotel de Dieu alldeles i närheten.

Fredag. Fransk frukost på hotellet – croissanter, marmelader, hårdkokta ägg och pain au raisin – bland annat. Sedan: nya skorna på och fina lila klänningen. Promenad i Luxembourgträdgården och minns du sista kvällen vi var i Paris? När det regnade så och vi sprang över dessa stigar, sökte skydd under träden. Vi kommer överens om att Medicifontänen var vackrare i regnet. Vidare längs morgonsömniga gator till Montparnassekyrkogården. Kartorna är slut så vi försöker memorera namn och platser. Hittar Sartre och Beauvoir. Hittar Baudelaire. Hittar Poincaré. Hittar Louÿs. Efter mycket letande också Maupassant och Huysmans.

Lunch hos franska vänner, lax och forell på balkongen under solen som bränner. Därefter promenad i kvarteret – gömda pärlor och en utställning på Foundation Cartier. Vaudou-figurer från början av seklet. De förvridna kropparna, bundna och genomborrade i uppsåt att skada. Djurdelarna, kranierna och tänderna – de får mig som avskyr allt dött att må illa och vi går ut för att dricka läsk i nässelparken bakom galleriet.

Går hela vägen tillbaka till stadens centrum, siktet inställt på rue Saint-Honoré och dröjer vid skyltfönster med konst, böcker smycken. Hittar inget som tilltalar i Miu Miu-butiken men väl hos Michel Cuizel. Dricker kaffe och kir på en lite servering och lyssnar till de franska kostymherrarna till vänster om oss och de amerikanska väninnorna på terrassen framför oss. Noterar slipsknutar och fotriktiga sandaler. Fransmännen dricker cola, amerikanskorna rosé.

Går tillbaka till latinkvarteren. De nya skorna i värmen gör sig påminda – nu har jag ont och blåsor. Det är dags att sitta ned och äta middag, ja. Restaurangen jag hittat på nätet ligger inte där den ska. Vi går istället till brasseriet mitt emot hotellet. Vår kypare ser ut som någon ur en roman av Balzac med skägg och vaxade mustascher. Av någon anledning fattar han tycke för oss. När matematikern får in sitt kaffe håller han upp sina två knogar mot mig. Jag förstår inte gesten, väntar han sig en fist bump av mig. Välj, säger han och äntligen förstår jag. Jag pekar på höger hand – som är tom. Perdu! myser servitören men ger mig ändå den lilla chokladbiten han gömde i den andra handen. När vi går tar han oss i handen och önskar oss en trevlig fortsättning.

Lördag. Jag behöver nya skor. Mina låga från Sverige är för varma och de nyköpta har gett mig blåsor. Vi går in i varje affär men hittar först i Les Halles ett par som passar och inte är för dyra. Då är klockan redan närmare ett och vi är hungriga. Vi går till vårt ställe på blvd Sébastopol och jag äter mitt livs bästa carbonara och matematikern en club parisien. Därifrån tar vi métron till blvd Malesherbes och Musée Henner. Vi studerar såväl tavlor som den intrikata byggnaden men lyckas inte tyda den arabiska versen i ateljén. Därifrån fortsätter vi till den intilliggande Parc Monceau där vi köper glass och sätter oss i gräset att småprata och titta på de flanerande parisarna och turisterna.

Jag har åter ont i fötterna, de nya skorna skaver de också. Irriterat köper vi plåster i ett apotek som dock visar sig vara dåliga. Vi går till Galerie Lafayette och mina fötters ömkliga tillstånd hindrar mig från att pröva Dior- och Chanelskor – men jag kan i alla fall njuta av anblicken av dem. Vi fortsätter ut och hittar ett nytt apotek där jag köper bättre plåster. Vi fortsätter i sydostlig riktning och hamnar i Montorgeuilkvarteren som jag inte besökt tidigare. De påminner om rue Mouffetard men med lite yngre människor på serveringarna och fler turister. Vi går in i ett par vinbutiker eftersom matematikern vill köpa med oss champagne hem dock utan framgång då vi inte riktigt vet vad vi vill ha.

I Maraiskvarteren hittar vi falafelstället som har den godaste falafel vi någonsin smakat. Vi köper med oss varsin och slår oss ned i en närliggande liten park. När vi sedan promenerar över Ile de la Cité ser vi båten med baren där vi en gång satt för drygt ett år sedan. Vi går ner dit och dricker kaffe och kir. Till vår (mest min) stora glädje har de kvar hunden, stor som en liten ponny, som går runt på båten eller slumrar vid landgången. Innan vi går hem stannar vi till vid Shakespeare & Co. dock utan att inhandla något. På Monoprix får dock matematikern äntligen sin champagne.

Söndag. Vi börjar med ett tidigt besök på Musée de Cluny. Vi har redan sett det tidigare, men vi vill återse La dame a la Licorne. I souvenirshoppen ber vi om skivan som spelas – den är slut men vi får ändå köpa deras eget exemplar till reducerat pris. Därefter fortsätter vi till en loppmarknad i Montparnasse där vi också möter upp våra franska vänner och en belgisk väninna till dem som är på besök. Vi följer med dem hem och äter lunch med dem.

Efteråt tar vi métron norrut för att flanera längs Canal Saint-Martin. Vi går över de märkvärdiga järnbroarna och tittar på husen som en gång inhyste parisiska arbetare. Likt alla andra turister stannade vi till att studera slussar och broöppningar där de små turistbåtarna passerade. De lät oss också, alldeles gratis, höra lite av guiderna berättelser. Vi passerade bland annat vad som en gång varit en kyrkogård på merovingernas tid och som under medeltiden var galgbacke med plats för 60 hängda.

Vi tar en tur förbi place de la République som vi ännu inte sett och promenerar därifrån ända hem till hotellet där vi fräschar upp oss och byter om. Sista kvällen i Paris äter vi musslor med matematikerns professor som råkar vara i stan han med. Det talas matematik, språk och aktuella världshändelser. Vi promenerar lite i latinkvarteren och dricker juice och cocktails på en liten servering innan det bli dags att bege sig hemåt i den varma parisnatten.

Måndag. Sista dagen och vi är redan färdigpackade tack vare en insats sent under gårdagskvällen. Vi njuter lite extra av frukostbuffén och efter att ha ställt ifrån oss bagaget i receptionen går vi över blvd Saint-Michel till den stora bokhandeln Gibert Joseph. Det är dock ännu för tidigt och de har inte öppnat ännu. Vi promenerar lite och slår oss till slut ned på ett café med utsikt över fontänen där vi dricker med morgonkaffe. En halvtimme senare kan vi gå tillbaka och botanisera bland bokhandelns fem våningar. Jag hittar en intressant Pierre Louÿs, en stridsskrift för katter från 1750-talet och en faksimilutgåva av Oscar Wildes Salomé med hans handskrivna utkast, den första franska utgåvan samt den första engelska utgåvan med de berömda Beardsley-illustrationerna. Matematikern köper två böcker med övningar i högre algebra.

Vi promenerar därefter hela blvd Saint-Germain bort till Institut du monde Arabe där vi går över floden för att komma till place de la Bastille. Den franska vännen som skulle möta oss för lunch skickar dock ett sms och ställer in. Vi promenerar tillbaka mot floden och dricker cidre och äter sagolika crépes på Île Saint-Louis. Därefter promenerar vi längs med kajen och tittar i bouquinisterna gröna lådor utan att göra märkvärdiga fynd. Trötta på att gå slår vi oss sedan ner i den lilla parken bakom Musée Cluny en stund. När vi tröttnat också på det går vi till brasseriet mitt emot hotellet, till vår besvikelse är mustaschservitören dock inte där. Vi dricker en sista kaffe i Paris, hämtar bagaget och tar sedan en RER ut till Roissy.

Klockan är närmare halv ett när vi stiger ut i en svensk vårkväll på Arlanda. Genom natten kör vi till närmaste nattöppna McDonalds och äter hamburgare. Sedan: bilfärd på gamla uppsalavägen hem. Himlen är molnig men månen skiner igenom molntäcket här och var, ger illusionen av norrsken. Allt är tyst och öde på ängarna vi kör förbi, världen mörk och i månskenet våldsamt vacker. Återigen en enda lång utandning: den tydliga känslan. Hemma.

Publicerat den

À bientôt!


Klockan var strax över fyra när jag vaknade i morse av att en av katterna kräktes på mig. Det slår mig ibland att Celine verkligen är god träning för den eventualitet att jag en dag skulle ha småbarn. Efter denna inte alltför angenäma början på dagen har dagen runnit iväg i ändlösa resförberedelser. Klockan är tjugo i tolv och äntligen står resväskan prydligt packad i hallen, alla mail som skulle skrivas är skickade, avsnittet som skulle färdigställas är slutskrivet etc. Kvar återstår att bara att säga: vi ses nästa vecka. Nu: Paris!

Publicerat den

Anteckningsböcker och handskrift

Peter Englund skriver om sina anteckningsböcker – själv använder han det välkända märket Moleskine (men med akademiens sigill och valspråk). Också jag är mycket kräsen med mina anteckningsböcker. Till en början dög endast konstfullt ornamenterade böcker gärna av märket Paperblanks och gärna med juvelprydda katter på. Funktion har dock alltid varit viktigare än form – när det gällde mina skrivböcker. Det vill säga, de var tvungna att underlätta själva skrivandet som är nog så mödosamt ändå. Jag skriver allt av vikt för hand – ingenting direkt på datorn. Vilket, som jag förstått, är ganska ovanligt i vårt tidevarv. Anledningarna är flera: dels är min dator trots sina bärbara anspråk tung och numera höljet dessvärre sönder, vilket omöjliggör att den skulle kunna bli en följeslagare ut i världen. Nu är det dock inte det huvudsakliga skälet då jag när jag är ute snarare tar sporadiska anteckningar än sätter mig och skriver långa textsjok. De huvudsakliga anledningarna är två.

*

Den första är något jag hört folk ange som skäl till att skriva direkt på datorn, på det sättet förmår man skriva i samma takt som man tänker. Trots att jag är uppväxt med dator i hemmet och har skrivit flitigt på den, har jag aldrig lärt mig en korrekt fingersättning utan skriver med pekfingrar och ibland också med ett hjälpande höger långfinger. Jag är inte heller en av dem som instinktivt känner varje tangents plats (en aning har jag såklart) men behöver ändå fästa blicken på tangentbordet för att skriva. Summa summarum: det går betydligt snabbare att skriva för hand. Min handstil är snabb och slarvig, den innehåller tecken för bokstavskombinationer etc. Obegriplig för någon annan än mig – men högst effektiv.

Den andra är att för eller senare skall texten skrivas in i datorn. Det rör sig då ingalunda om blott renskrift utan blir med nödvändighet en första bearbetning. Ibland ser jag bara sporadiskt på kladden och jämför sedan hur jag uttryckt mig i datortexten med handskriften. Förvånansvärt ofta är texten identisk vilket stärker mig i min övertygelse att det är just så texten måste vara.

*

Men om jag förr behövde en tilltalande estetisk yta för att känna inspirationen flöda har mina krav nuförtiden förändrats och på sätt och vis blivit simplare. Eftersom mina anteckningsböcker rymmer mer än anteckningar, de rymmer utkast, prioriterar jag idag hur de underlättar renskrivningsarbetet. Det största problemet vid renskrivning är när boken ligger uppslagen bredvid datorn och ständigt envisas med att slå igen sig. Samma problem upplever jag när jag sitter och skall i skriva på till exempel tåget – det är besvärligt att behöva hålla boken öppen. Onödigt besvärligt. Alltså har jag ställt undan mina vackra anteckningsböcker och skriver numera endast i spiralblock i A5-format där man helt undviker sådana problem. Dessa block är även de noggrant utvalda för sitt lite tjockare papper och framför allt, avsaknad av rader. Jag skriver helst på blanka sidor, mest för att min stil är så liten att det ser konstigt ut på linjerade ark. Men också för att det vita bladet innebär total frihet, och när det gäller skrivandets tillbehör är det en oumbärlig kvalitet.