När jag inte bodde i den här staden utan i en liten by där vinden bar med sig havet och lämnade saltstänk på våra torra läppar, då brukade jag dagdrömma om huvudstaden. Ett liv långt bort från småstadslivets klaustrofobi. Idyllen, stiltjen – att aldrig passa in. All min längtan samlade jag i den drömmen. I tanken var det alltid höst. Klar, kylig, underbar höst. Löven som börjat skifta färg, de första ligger på trottoarerna längs stenhusen. Man hör stadens ljud: trafik, människoröster. Sitter i en park, det är öde. Bara jag och pojken. Jag har en brun tröja, figurnära som det heter, med båturrigning. Kjol i tweed, grå. Tjocka strumpbyxor, bruna skoletter. Varm och lång halsduk. Han i Burberry och Ralph Lauren-rock, böjd över en bok (Rilke, tror jag). Hans läppar som rör sig när han läser tyskan, omedvetna viskningar som blandas upp med ljudet av löven i trädkronorna över oss. Stenfasader, svarta tomma fönster. Höga ekar, på marken inget gräs – trampad jord. Vår träbänk har inget ryggstöd. I mitt knä ligger skrivboken bortglömd. Retar pojken med halsduken. Kittlar hans hals. Han blir irriterad, störd i sin läsning. Men under all irritation gömmer sig ett leende. Det är ett leende jag vill dra fram, fästa det på hans läppar. Låta det stanna där, för stunden, så länge drömmen nu varar.
Stockholmsdrömmar
När jag inte bodde i den här staden utan i en liten by där vinden bar med sig havet och lämnade saltstänk på våra torra läppar, då brukade jag dagdrömma om huvudstaden. Ett liv långt bort från småstadslivets klaustrofobi. Idyllen, stiltjen – att aldrig passa in. All min längtan samlade jag i den drömmen. I tanken var det alltid höst. Klar, kylig, underbar höst. Löven som börjat skifta färg, de första ligger på trottoarerna längs stenhusen. Man hör stadens ljud: trafik, människoröster. Sitter i en park, det är öde. Bara jag och pojken. Jag har en brun tröja, figurnära som det heter, med båturrigning. Kjol i tweed, grå. Tjocka strumpbyxor, bruna skoletter. Varm och lång halsduk. Han i Burberry och Ralph Lauren-rock, böjd över en bok (Rilke, tror jag). Hans läppar som rör sig när han läser tyskan, omedvetna viskningar som blandas upp med ljudet av löven i trädkronorna över oss. Stenfasader, svarta tomma fönster. Höga ekar, på marken inget gräs – trampad jord. Vår träbänk har inget ryggstöd. I mitt knä ligger skrivboken bortglömd. Retar pojken med halsduken. Kittlar hans hals. Han blir irriterad, störd i sin läsning. Men under all irritation gömmer sig ett leende. Det är ett leende jag vill dra fram, fästa det på hans läppar. Låta det stanna där, för stunden, så länge drömmen nu varar.
Hillevi Norburg 