Månad: september 2008

Publicerat den

Aldrig har Göteborg känts så avlägset

Bokmässan har kommit och gått. Fröken blev kvar på östkusten i år. Jag byter svettiga mässhallar mot stadspromenader i klar höstluft. Sedan jag bestämt mig att hoppa av franskan har jag helt slutat gå på föreläsningarna. Jobbsökandet tar tid, men inte all tid. Jag tillåter mig ett lugnare tempo ett par dagar, åker till Uppsala. Och imorse. Klockan är strax tio, jag har precis ätit chokladpraliner till frukost. Står i en dusch som inte är min egen men vid handfatet finns en tandborste som är det (min alltså). En handduk är mig tilldelad, den är min och ändå inte. Där, under rinnande vatten och löddrande tvål påbörjar jag en tanke. Den avslutas inte förrän jag ligger på sängen i väntan på att håret ska torka. Jag skriver inget i anteckningsboken, behöver inte. För den här gången har jag hittat rätt. Äntligen, äntligen. Idén breder ut sig framför mig, triumfen sjunger i mitt bröst. Jag har gått runt, rastlös men helt låst. Ett trassligt garnnystan. Och nu reder allt ut sig, faller på plats. Jag har intrigen, platserna, mina huvudpersoner, språket. Allt ät klart. Bara att skriva. Känslan går inte att beskriva.

(Kära läsare, förlåt mig min självupptagenhet. Vid tillfälle skall jag åter ägna mig åt essäer och dylikt som kan vara av större intresse för er än mina personliga vedermödor. Ha tålamod med mig, helt enkelt.)

Publicerat den

Grattis till mamma


Idag fyller mamma år. Jag är inte där, i Göteborg, mer än i tanken. Men det är också något. From Stockholm with love: Grattis!

Publicerat den

Stockholmsdrömmar II


Jag går ut, för första gången på över en vecka. Sjukdomen har nästan släppt sitt grepp om mig. Det har blivit höst, luften är precis sådär kylig som jag vill ha den. Luften är klar, solen närvarande. Trots att jag bara går ner till affären, handlar lite. Går Birger Jarlsgatan tillbaka, sakta, för att inte anstränga mig. Trots det är jag alldeles matt och darrig när jag kommer hem. Ingen feber tack och lov. Men svaghet.

Det är något mer också. Något i magtrakten som inte vill släppa. En knut som inte går att lösa upp. Såhär har jag inte känt på väldigt länge, trodde jag att jag aldrig skulle känna det igen? Så arrogant jag deklarerat att jag är klar med trygghet, att jag numera strävar att försätta mig i omöjliga situationer. Och plötsligt är jag kanske i en sådan, på riktigt. En situation som jag faktiskt inte vet hur jag ska klara mig ut ur. Jag vet bara att jag måste. Det finns ingen väg tillbaka nu. Tillbaka till franskan och studierna, i mitt hjärta brinner redan broarna. Jag har orden i fingertopparna, jag behöver tiden att fästa dem på vita ark. Och jag måste möta livet stolt och stridandes, svärd i hand. Inte fly från den här staden byggd av sten och storstadsensamhet. För numera, när jag blundar, då drömmer jag om saltstänk och ljungbäddar.

Publicerat den

Stockholmsdrömmar


När jag inte bodde i den här staden utan i en liten by där vinden bar med sig havet och lämnade saltstänk på våra torra läppar, då brukade jag dagdrömma om huvudstaden. Ett liv långt bort från småstadslivets klaustrofobi. Idyllen, stiltjen – att aldrig passa in. All min längtan samlade jag i den drömmen. I tanken var det alltid höst. Klar, kylig, underbar höst. Löven som börjat skifta färg, de första ligger på trottoarerna längs stenhusen. Man hör stadens ljud: trafik, människoröster. Sitter i en park, det är öde. Bara jag och pojken. Jag har en brun tröja, figurnära som det heter, med båturrigning. Kjol i tweed, grå. Tjocka strumpbyxor, bruna skoletter. Varm och lång halsduk. Han i Burberry och Ralph Lauren-rock, böjd över en bok (Rilke, tror jag). Hans läppar som rör sig när han läser tyskan, omedvetna viskningar som blandas upp med ljudet av löven i trädkronorna över oss. Stenfasader, svarta tomma fönster. Höga ekar, på marken inget gräs – trampad jord. Vår träbänk har inget ryggstöd. I mitt knä ligger skrivboken bortglömd. Retar pojken med halsduken. Kittlar hans hals. Han blir irriterad, störd i sin läsning. Men under all irritation gömmer sig ett leende. Det är ett leende jag vill dra fram, fästa det på hans läppar. Låta det stanna där, för stunden, så länge drömmen nu varar.

Publicerat den

Den fasansfulla njutningen


De senaste dagarna har jag alltså tillbringat i sällskap med J.-K. Huysmans Là-bas eller I Avgrunden som den svenska översättningen heter. Till en början fann jag den trög, de många redogöranden av diverse satanisters och trollkarlars texter och förfaringssätt imponerade förvisso – men manade inte till större entusiasm. Men efter 70-80 sidor har jag kommit in i stilen, den har helt vunnit mig. Samtidigt som intrigen (i den mån man nu kan tala om en intrig – händelseförlopp är kanske bättre ord) börjar att ta fart. Kanske är jag i det perfekta sinnestillståndet för den här boken. Försvagad av febern är mitt i vanliga fall redan känsliga sinne helt överkänsligt. Det vibrerar våldsamt vid varje liten impuls.

Jag är inte den som lätt upprörs av böcker. Herregud, våldet i den nyligen utlästa American Psycho noterar jag men inte mycket mer. Jag har läst de Sade men mest blivit lätt road av hans tvångsmässiga perversioner och den 1700-talseleganta pregnansen. Men när Huysmans låter sin huvudperson Durtal föreställa sig och återuppväcka Gilles de Rais brott, då fylls jag av en obeskrivlig fasa. En fasa långt värre en den jag sedan upplever i nattens mardrömmar. Det är inte den pulsökning, den snabba adrenalinkicken man får när man skräms av säg, en skräckfilm. Det är något långt allvarligare, som rör om djupt nere i själen. Varför? frågar jag mig. Kanske för att en sådan text, en text som Là-Bas, inte bara är ren fasa utan också ren njutning. Läsaren upplever ett eko av den förbjudna njutning som beskrivs. Inte av det som beskrivs utan genom och hur det beskrivs. Det är den kombinationen, läsaren driven till dessa båda extremer, som gör texten så kraftfull. Som gör den vad vissa kanske skulle ha kallat farlig, en gång i tiden.

Publicerat den

Feber och klarhet


Jag har legat i oförskämt hög feber sedan söndag. En ovanligt brutal förkylning, som dessutom vägrar ge med sig. Jag sover dåligt, vaknar genomsvettig. Halsen gör ont, tankarnas grumlas i värmetöcknet. Jag missar en föreläsning, missar flera. Folk börjar höra av sig, undra vart jag tagit vägen. I Uppsala och blir ompysslad är svaret. Sjuk. Feber. Feber. Feber. Allt jag planerat för veckan är inställt. Korrekturet, i synnerhet min egen artikel som jag borde ägnat föregående helg åt ligger i in väska – det finns ingen möjlighet att arbeta.

Likväl. I detta töcken når jag en plötslig klarhet. När febern rasat färdigt, kuvats av febernedsättande medicin, slås jag av en slags insikt. Det är när jag hör min egen hesa röst läsa en gammal novell, känslan att erfara de nu flera år gamla orden, som jag inser vilken väg jag måste gå. Och att jag är fel där jag är just nu. Det är dags att förkasta ytterligare lite trygghet. Det är dags att lämna den akademiska världen. Den passar mig förvisso ytterligt bra, men det är inte vad jag vill. Inte just nu i vart fall. Tanken skall släppas fri att fokusera på det jag väljer att rikta min blick mot. Jag släpper inte bildningsidealet, studierna kommer fortgå. Men mest av allt: tid och energi till skönlitterärt skrivande. Den här gången får jag inte misslyckas!

Publicerat den

Att närma sig en annan tid


För Durtal var historien alltså den mest pretentiösa av lögner, den barnsligaste av bedrägerier. Antikens Clio borde representeras av ett sfinxhuvud med stora fladdrande polisonger och en vadderad mössa, som dem som snorungarna har på sig för att skydda sina dyrbara huvuden när de ramlar omkull. Sanningen var att exakthet var omöjlig. Hur skulle han kunna kasta ljus över medeltiden när ingen hade kunnat förklara ens nyss inträffade händelser, orsakerna till Revolutionen, eller förhistorian till Kommunen, exempelvis? Det som återstod var att tillverka en drömbild, att i fantasin placera sig bland varelser från en annan tid, att inkarnera sig bland dem, att om möjligt ikläda sig deras gamla paltor, att stämma sina tankar efter deras och slutligen, genom noggrannt utvalda detaljer, smälta in i deras värld.

ur Là-Bas av J.-K. Huysmans
i Elias Wraaks alltid lika utmärkta översättning

Publicerat den

Saint-Saëns och Händel


Återigen får jag känslan av att vara i fel stad. På lördag: Simson och Delila. Men för all del, jag tar med mig ögonbindeln, vill inte se vad som händer på scen. En samtidskommenterande uppsättning förlagd till Gaza. Som om operan i kraft av sig själv klarar av att vara nog så angelägen. Det finns något alltid lika allmänmänskligt i de gamla myterna. Genom att snäva in betydelsen, låta den handla om ett specifikt historiskt skeende – ja, då tappar man på något vis tolkningsdimensionerna. Man gör en poäng, men den blir ytlig – nästan billig. Som Gunilla Brodrej skriver i Expressen:

Frågan är om det inte hade varit bättre att låtafilistéernas förtryck av hebréerna, den uppslitande relationen mellan Simson och Delila samt Simsons slutliga förstörelse av templet i Gaza tala för sig själv ur det förgångna. Simson är ju en utmärkt metafor för självmordsbombarna – han drar med sig alla när han raserar templet. Jag är givetvis för uppdateringar, men nuförtiden är det faktiskt mer förvånande och omtumlande när regissörer lyckas beröra med verket kvar i sin historiska kontext och man får tänka framåt själv.

Precis så. Men jag älskar Camille Saint-Saëns musik, så jag går ändå.

Men i Göteborg! Min favoritkompositör: Händel! Inget tjafs, musiken och en hårt hållen koreografi. Operan får tala för sig själv. Det är det det handlar om. Att våga tro operans egen, inneboende kraft. Och så vidare, jag är bara kapabel till affekterade ord idag, knappt det: jag bara gnäller. Inga skarpsinniga resonemang här inte. Move along please.

Tillägg: nu är biljetter beställda till Händels Julius Ceasar också. Såklart. Vad trodde ni liksom.

Publicerat den

A vicious undertow


Det har varit lite mycket bitterhet här det senaste (tycker ni inte?). Jag går inte runt och är speciellt bitter nuförtiden. Eller arg. Eller sorgsen. Ibland kan jag känna mig lite… tom bara. Mitt liv går så snabbt just nu, det är ingen konstighet att ögonen tåras i vinddraget.

Och likväl, ibland stannar allt. Som för någon vecka sedan. En väninna tog med mig på en konstutställning. När jag gick på gymnasiet var jag en van utställningsbesökare, sedan dess har det blivit allt mindre. I vilket fall: Konstakademins lokaler. Vi marmor och statyer. En lätt utandning, ett: här kan jag vila. Sedan: samtidskonst. Såklart, liksom. Jag tycker sådär om det. Det är ok, inget speciellt. Ett rum är nedsläckt: en video. Vi sjunker ner i en svart lädersoffa. Och sen blir vi kvar, ser den två gånger om. Kan inte gå därifrån. Bilderna och musiken. Suggestivt och… så vackert. Det är en stämning där, en estetik som talar direkt till mig. Jag sitter i den där soffan i tjugo minuter utan att andas. En svindlande känsla, en nästan fysisk njutning. Det är så sällan något, vare sig bok eller konstverk lyckas ta mig så med storm. Jag är van, avtrubbad och blasé. Min sinnestämning stavas spleen. Men i tjugo minuter sitter jag i det där rummet och jag tänker inte en enda tanke. Jag är förtrollad och uppslukad. Det var det här Schopenhauer menade när han menade att det är genom konstupplevelsen som vi för ett ögonblick kan befria oss från den betvingande Viljan.

Konstnären heter Jesper Just. Kolla in hans hemsida här. Konstverket heter ”A vicious undertow”. Den som är i Stockholm bör göra sig själv en tjänst och gå och kolla in det på Konstakademin. Läs mer på www.carnegieartaward.com