Om det fanns en skrivarkonst, då skulle det vara själva konsten att känna, konsten att se, konsten att lyssna, konsten att använda alla sina sinnen, antingen på riktigt, eller i fantasin; och en teori om stilens nya och allvarliga tillämpning skulle innebära att man söker visa hur genomtränga dessa två åtskiljda världar, sinnesintryckens värld och ordens värld. Det finns där ett stort mysterium, då dessa två världar är oändligt långt ifrån varandra, det vill säga parallella: kanske skall man se det som ett slags trådlös telegrafi: man konstaterar att de två tavlornas nålar påverkar varandra ömsesidigt, och det är allt. Men detta ömsesidiga beroende är långt ifrån perfekt eller lika klart i verkligheten som i en mekanisk liknelse: faktum är, orden och våra sinnesintryck överensstämmer bara mycket lite och mycket illa; vi har ingen möjlighet att, annat än kanske genom tystnaden, uttrycka våra tankar. Enbart i livets omständigheter, där är såväl ögonen, som händerna, som den stumma munnen mer uttrycksfulla än allt tal.ur Rémy de Gourmonts La Culture des Idées,
i undertecknads egen översättning
Korsetten
Kring din midja
löper valars kalla ben:
siden så karmosin
Banden i min hand, jag drar
Ditt grepp vitnar
mot karmens hårda ek:
suck av vällust
Elle vit de la poésie
Ursäkta, men jag tror att det är min barndom som dör den här sommaren. De sista som fanns kvar av den, det som dröjt sig kvar: avlagringar i mina ådror. De senaste åren, en stilla förberedelse, ett samlande av kraft. För att ta sig an det där livet och leva det fullt ut. Så nu, äntligen. Styrkan i mig, jag står själv. Vingligt som på tiocentimetersklackar. Vänder blicken från Västkusten, från Göteborg. Slut med pojkvännen, östermalmslägenheten behåller jag. Misstänkte jag att Stockholm inte var något för mig, att jag var klar med den stan? Darling, jag har ju inte ens börjat.
I went to the sea
”I went to the woods [to the sea, the sea!] because I wished to live deliberately, to front only the essential facts of life, and see if I could not learn what it had to teach, and not, when I came to die, discover that I had not lived. I did not wish to live what was not life, living is so dear; nor did I wish to practise resignation, unless it was quite necessary. I wanted to live deep and suck out all the marrow of life,”
Promenad i Ljungskile
Så många gånger jag gått dessa stigar, dessa vägar. Grus under mina fötter, asfalt. Så mycket ilska, så många sorger jag gått bort här. Så många drömmar jag spunnit. De dröjer sig kvar i luften, en knappt märkbar doft från barndomen, uppväxten. Jag är en vanemänniska, går samma rundor. Lägger upp rutten i huvudet först. Går i cirklar, i en åtta – jag kan Ljungskile utantill. Det slår mig, på raksträckan innan kallbadhuset (den där det alltid luktar ruttnande tång på sommaren), att alla de som verkligen betytt något för mig har gått dessa promenader med mig. Inte all kanske, med risk att utesluta någon. Men nästan. Här har jag gått med mamma, med pappa – också med min mormor. Otaliga hundpromenader med lillebror. Jag har cyklat strandpromenaden till Siri, när hon var hon sin pappa och vi förflyttade oss mellan Lyckorna (där hon bodde) och Rävehogen (där jag bodde). Där, tänker jag, samlade vi in ”hemlösa” katter (det vill säga katter utan halsband) som vi skulle ta hand om. Och där, hade jag midnattspicknick med Sofia, wienerbröd och cider som vi handlat borta på bensinmacken. Det var sista sommaren i Ljungskile, innan jag flyttade till Göteborg. Och där spelade jag basket med D., på den övergivna skolgården. Sommaren 05, det var så varmt att jag inte kunde tänka klart (var det verkligen därför?) Och här har jag gått med Affe, mitt hjärtas syster, visat henne detta som präglat mig. Och här har jag gått med Malm, såklart. Jag tar ett stilla avsked av dessa vålnader, skuggbilder som blivit kvar. Dammar av dem, täcker dem med tyg – allt för att skydda. Stannar pendylen, stannar ögonblicket. Ordnar så att de när jag kommer tillbaka finns kvar, orörda och bevarade.
Att skriva 1800-talspastisch – några tankar
Sommartider är som bekant repristider. Jag har inte riktigt tiden att skriva nytt, men det hindrar inte att jag bjuder på äldre texter som ändå bara ligger och samlar damm.
Att skriva 1800-talspastisch – några tankar
Att skriva pastisch är att härma. Ibland en enskild konstnär eller författare, ibland en hel epok. Innehåll eller stil, helst både och. Termen används ibland nedsättande, för att understryka ett verks efterapande karaktär. Det finns ingen anledning att skriva något som redan skrivits fast sämre. Nå, ordet pastisch fyller dock en funktion, som en sorts subgenre till den historiska romanen. En historisk roman kan mycket väl utspela sig i dåtiden men skrivas på ett modernt språk så att endast innehållet är historiskt. Eller, historiska skeenden beskrivs på det sätt vi skildrar idag. Ta till exempel Jan Guillous Arn-böcker, ingen skulle klassificera dem som pastisch då de inte härmar 1100-talslitteratur. Svenska författare som skriver pastisch idag är annars Carina Burman och Carl-Johan Vallgren. Gränsen mellan ”vanlig” historisk roman och pastisch är givetvis obefintlig, och bör också vara det. Jag har i mitt skrivande inte bestämt mig för att skriva pastisch – snarare är det den termen som bäst beskriver mina texter.
Varför skriva pastisch eller pastischliknande texter? Det kan tyckas vara ett märkligt val, och svårt att motivera. Varför härma tidigare författare i deras språk och motiv? Är inte samtiden allt vi egentligen kan säga något om, och är det inte endast den som ännu inte skildrats i litteraturen? Jag tror inte det. För att trots att pastischen inte handlar om sin samtid, så är den ändå, oundvikligen, skriven i sin samtid. Och däri ligger en del av genrens svårigheter. Man kan helt enkelt inte bortse från det senaste seklet. Viktigast är kanske Freud och psykologin. En pastisch är inte en 1800-talsroman, den ska bara verka vara en 1800-talsroman. Många läsare, även vana sådana, tråkas ut av 1800-talsromanerna. Så var det inte när romanerna utkom, också det kan man försöka eftersträva. Att romanen läses som vore den skriven 1800 och läst 1800.
Kanske kan man säga att en skillnad mellan en säg dokumentär roman och en ren pastisch är att den första försöker skildra dåtiden sådan den var, pastischen härmar inte verkligheten utan litteraturen. Kan man inte I den historiska romanen och I synnerhet pastischen naturligare väva in ett språk och allusioner på andra konstverk och händelser. Det hindrar inte att vara medvetet inkonsekvent och lägga in anakronistiska uttryck och referenser, som givetvis kräver en relativt bildad läsare för att upptäckas. Men detta sker alltid med ett syfte, något som tillför romanen något. På detta sätt erbjuder den historiska romanen en sorts samtidighet.
Det blir en spegelbild av spegelbilden. Nya saker framträda. Bilden blir stiliserad, som ett fotografi med starka kontraster. Motivet blir tydligare, vilket motiv? En seriös pastisch, en som vill vara mer än en elegant bagatell, kan kanske genom att höja sig över sin samtid snudda vid det som var sant 1800 och som fortfarande är sant idag. Genom att stå över (sam)tidsbundna detaljer som förleder läsaren och syftar till igenkänning, skönjas det allmängiltiga. Blicken blir klarare.
Sommardvala
Kära läsare, det har blivit sommar. Sommar betyder: sommarjobb, värme, för lite sömn, för starka känslor – allt sådant som gör tanken slö. Bloggen går in i sommarläge, tystnaden bryts bara sporadiskt – när det finns tid och inspiration. (Och ärligt talat borde också ni gå ut i sommarsolen, eller sommarnatten, sommarregnet, istället för att sitta framför dataskärmen!) I höst kommer jag igen, då i full styrka.
På tal om styrka. Mitt nuvarande sinnestillstånd beskriver jag bäst med John Grays ord ur dikten ”Wings in the dark”:
Forth into the warm darkness faring wide—
More silent momently the silent quay—
Towards where the ranks of boats rock to the tide,
Muffling their plaintive gurgling jealously.With gentle nodding of her gracious snout,
One greets her master till he step aboard;
She flaps her wings, impatient to get out;
She runs to plunder, straining every cord,Full-winged and stealthy like a bird of prey,
All tense the muscles of her seemly flanks;
She, the coy creature that the idle day
Sees idly riding in the idle ranks.Backward and forth, over the chosen ground,
Like a young horse, she drags the heavy trawl,
Tireless; or speeds her rapturous course unbound,
And passing fishers through the darkness call
Ljungskile i bilder
Hillevi Norburg 