Jag har blivit riktigt upptagen den sista tiden. Gör typ allt utom sitta hemma och skriva (fast det gör jag lite ändå). Idag var det skrivarmöte hemma hos allas vår fearless leader Mina. Ett möte jag sett fram emot med förväntan. Förutom att träffa de härliga individer som utgör Ninda skrivargrupp skulle min text upp till bedömning. Innan vi kom så långt läste dock Mina upp sin dikt och det som jag funnit ganska otillgängligt på papper var uppläst helt… helt underbart.
Hagapoesin nästa för Mina kanske?
Min text fick blandad kritik, tänker dock inte referera den här. Så intressant är det inte för någon annan än mig. Men jag kan däremot konstatera att den kvart-tjugo minuter diskussion jag fick med skrivargruppen gav betydligt mer än kommentarerna från mina kurskamrater. Jag är övertygad om att det som många av kursarna uppfattade som problematiskt var detsamma som Mina och Mattias lyfte fram. Skillnaden ligger i att M&M kunde sätta fingret på vad det var och inte nöja sig med att uttrycka en vag känsla av att något i texten stör. Nu vet jag precis vad jag ska göra och vad jag skall tänka på när jag skriver vidare. Tack, å tack, tack Ninda!
Affe fick mig att uppmärksamma Navid Modiri och Gudarnas senaste skiva. Sedan dess är det bara det jag lyssnar på. Navid Modiri som jag hade nöjet att se och lyssna till för kanske tre fyra år sedan i Uddevalla när jag fortfarande gick på gymnasiet. Det var den upplevelsen som fick mig att få upp ögonen för estradpoesi, poetry slam och Lou Reed. Jag tror att om man satte musik till Affes poesi och la in en refräng eller två skulle resultatet bli något som liknar Navid och Gudarnas musik. Om inte annat finns Göteborgsromantiken och samhällskritiken där.
Skivsläpp nästa för Affe kanske?
Hillevi Norburg 