Stasimon – blogg sedan 2005

Det är klart att jag blir dålig när jag verkligen skulle behöva vara frisk. Uppkommande tenta och NaNo-roman att skriva klart. Det jag skrivit ikapp har jag nu förlorat ordentligt. Nåja, skriver jag 3000 ord istället för 2000 om dagen löser det sig ändå. Men ibland är det kämpigt nog med det där 2000. Och när hjärnan är feberyr och skärmen ger en huvudvärk… Tur att jag i alla fall har Malm att pyssla om mig.

Vidare har jag fått seriösa tvivel rörande min historia. Jag finner den något banal, främst berättartekniskt. Jag börjar på punkt A och sedan tuffar det på till punkt B. Jag undrar om jag i mitt väldigt styrda skrivande polerar bort all dynamik. Att allt blir för tillrättalagt. Jag är ju trots allt ute efter att hos läsaren frammana någon slags känsla. Sympati, sorg osv. Hur lyckas man med det?

Idag har det gått riktigt bra. Fick skrivet hela 4000 ord! Att det flöt på så bra beror givetvis på att min älskling Olivier fick göra ett litet gästspel. Nu ligger jag bara 500 ord back i planeringen. Det betyder alltså att jag är i fas om jag skriver 2500 ord imorgon, och det känns helt överkomligt faktiskt. Jag måste ta mig tid att skriva kapitel 5 också, som är ett enda stort misslyckande. Absolut sämst hittills.

Det hindrar dock inte min hybris att nå nya höjder. Idag satt jag och tittade på vilka förlag som skulle kunna vara aktuella vid en eventuell publicering. Bonniers har jag alltid varit lite svag för, men jag har inte hittat några uppgifter om hur de ställer sig till fantasy-genren. Natur och Kultur ger ut en hel del fantasy utan att vara litet och obskyrt, så jag gissar att de ligger högst på min lista. Nej, mitt högmod vet inga gränser.

Igår hände något historiskt. Dels har jag nu klarat av hälften av min NaNo-roman dels är den nu den längsta sammanhängande text jag någonsin kunnat prestera. Jag vågar nog säga att den är betydligt bättre än det oavslutade Atlantis. Jag har lånat mycket av Atlantis i den nya texten. Mest platser och byggnader. Slottet Rosengaard från Atlantis till exempel bär stora likheter med Lucilles stad. I alla fall stenen de båda är byggda av och rosorna. Att det sedan i båda fallen handlar om politik och stora känslor i fantasy-miljö gör också sitt.

Idag skriver jag på filosof-avsnittet. Utan att egentligen märka det har jag gjort mina filosofer till något av en sekt. ”Något av” skriver jag och det är en rejäl understatment. Vi talar om Livets Ord möter Schopenhauer, typ. Det är precis så bisarrt som det låter. Jag märker att det finns för lite humor i berättelsen, för lita att le åt. Vad är väl bättre att le åt än filosofer?

Man skulle kunna tro att jag här ger uttryck för en form av anti-intellektualism. Så är givetvis inte fallet. Det finns en moralfilosofisk tanke med hela berättelsen, så det är helt missvisande. Snarare handlar det om att för mycket av någonting aldrig är nyttigt. I Hedonia älskar det förlustelser och guld över annat och Filosoferna söker efter en värld bortom verkligheten, jag tar inte ställning för något av detta.

Däremot börjar jag märka av en viss romantisering av naturen och kroppsarbete. Kanske inte riktigt vad man skulle vänta sig i en av mina böcker… Men också det skall nog tolkas som att jag förespråkar en viss jordbundenhet. Det är roligt att se vad man gör för värderingar i sina egna texter.

Vad jag fasar för är när allt är över. Låt november vara för evigt. Jag fäster mig så vid mina karaktärer. När jag skrivit klart deras berättelse är de plötsligt inte tillgängliga för mig längre. Då är vi klara med varandra, och jag kommer att sakna dem. Nåväl, jag har ju bearbetningsarbetet framför mig och sen kan jag skriva en uppföljare.