Jag lyckades med konststycket att skriva ett litet förord till den kommande Alastor-utgåvan av Ola Hanssons Tidens kvinnor idag. Det har tagit emot lite, och det smärtar mig verkligen att erkänna det för jag älskar tanken på Ola H! En svensk dekadent! En europé och kosmopolit! Som skriver om könets dunkla drifter och läser Nietzsche. Han borde vara en själsfrände. Och ändå… Det är något i temperamentet som gör att jag inte blir lika hänförd över hans prosa som över fransmännens? En doft av skånsk mylla som dröjer sig kvar? En avsaknad av sann urbanitet, av ett liv i skuggan av riktiga katedraler framlevt släktled efter släktled? Det där nordiska förhållandet till naturen som inte går att skaka av sig? Eller är det bara mina fördomar mot en stackars skånepåg? Jag vet inte, kanske igenkänner jag min egen svenska lilla provinssjäl i hans och ryggar tillbaka såsom man bara kan rygga tillbaka för sin egen spegelbild.
31.8
Har du en blåtira, frågade min mamma när vi hade ett Facetime-samtal igår. Kanske låg skuggorna lite olyckligt, kanske var upplösningen lite dålig, för naturligtvis har jag ingen blåtira. Vad jag däremot har, är en mycket förkyld bebis som har svårt att andas på natten. Som behöver ammas, tröstas, vaggas. Och ett lite äldre barn som också är förkylt och därmed också sover oroligt och väcks av mardrömmar. Ja just det, tänkte jag och betraktade de mörka skuggorna under ögonen, det är såhär det är med förskola.
Nu har även jag lite feber och ont i halsen – framför allt är jag avgrundstrött efter tre nätter med om än obefintlig så fullkomligt uppbruten, sömn. Jag har därmed tagit en sjukdag och ligger nerbäddad på soffan med en kopp te medan min man (Gud välsigne honom) tagit de ut två sjuklingarna på promenad så att de får sova en stund i vagnen och i den friska luften.
I måndags var jag i Stockholm på releasen för Andromeda. Det var fint att återse alla vänner, att återigen vara i ett sammanhang. Ändå kände jag mig lite dämpad och melankolisk. Det är ett litet företag att åka in till stan, ändå. Investeringen av tid och kraft är större nu än förra gången jag bodde i Uppsala och var student. Det är att avsluta sin arbetsdag lite tidigare, att lämna maken ensam med familjelogistiken, att inte vara hemma vid nattning. Naturligtvis skulle tåget jag bestämt mig för att ta hem visa sig vara inställt och det jag sedan tog försenat. Klockan var strax innan tolv när jag väl var hemma. Och då lever jag ändå en tillvaro med stort svängrum för den här sortens utflykter. Tänk sedan, när min man jobbar heltid och jag måste ta hänsyn till hans tider? Han kanske inte kan hämta tidigt på förskolan. Barnen kanske har sina aktiviteter, det är mer logistik som behöver lösas och som behöver min närvaro, pusslet lite mer komplicerat. Sedan tror jag att vill man något, så löser man det – det behöver inte vara ett problem. Men kommer jag att vilja? Kommer jag att fortsätta prioritera den glittrande stockholmssoarén? Och vad händer när vännernas liv går vidare och omformas; de föräldralediga återgår till arbetet, de som är frilans eller sina egna kanske får fasta anställningar med fasta tider, deras barn får nya aktiviteter att ta hänsyn till…
Så när jag i måndags stod där med ett glas i handen och himlen glödde i en fantastisk skymning över staden, omgiven av mina bästa vänner och andra kulturpersonligheter, kände jag hur jag blev en smula dämpad och en våg av melankoli slog över mig. Allt detta kommer du att förlora, tänkte jag lite dramatiskt, om du bor kvar i Uppsala. Om du får ditt hus till slut och det kanske ligger lite utanför staden och steget blir än högre att lämna det… Det kommer bli ditt törnroseslott och du kommer kanske vara lycklig, gömd för världen i din hemliga trädgård. Men detta, vännerna och stadspulsen och vackra sensommarkvällar på Gamla Stans kullerstensgator – det kommer gå förlorat.
Nå, kanske är det en överdriven känsla: men jag upplevde något liknande förra gången jag bodde i Uppsala. Det är möjligtvis en känslighet hos mig, men jag upplever det som en kluvenhet i tillvaro när viktiga komponenter av det liksom utspelas på olika geografiska platser. I perioder har jag pendlat både långt och länge, och det har alltid skapat vantrivsel. Inte i den förlorade tiden, tvärtom har jag kunnat glädja mig åt att få tid till läsning, utan det där topografiska brottet i tillvaron. För det är då inte bara miljön som i någon mening förbyts kring mig, den avspeglas i mig och kluvenheten kommer då att gälla även min person. Man har flera olika jag, ett i det privata, vid hemmets härd; ett annat i jobbsammanhang; ett tredje i sina sociala sammanhang. För mig är omgivningen tydligen avgörande? Jag blir därför olycklig när mitt liv tilldrar sig på flera olika platser: det blir splittrat, mitt jag blir splittrat.
Jag vet inte, det kanske är krassligheten, tröttheten och menstruation som gör mig onödigt benägen till svartsyn och drastiska tankar? Kanske vore det därmed klokt att tänka mindre. Mitt te har har kallnat, jag ska koka upp nytt vatten och läsa vidare i Lina Wolffs Djävulsgreppet och njuta av det temporära lugnet som råder i detta hem.
(Tillägg: Nu tänker jag att det kanske har att göra med mitt arbete att göra? Att arbeta med litteratur, och nu tänker jag både på mitt värv som översättare och författare av egna texter, är ju i någon mening att transponera sig till andra världar, till andra mentala platser. Man är redan kluven. Kanske har man då en lägre tolerans för kluvenhet i rummet?)
28.8
Det är söndag, utanför fönstret har ett blått augustimörker fallit. Det har regnet hela dagen, äntligen. I lördags fyllde min man år, i fredags blev jag själv trettiosju. Det har varit en helg av stillsamt firande en famille. Av presenter, vin och god mat. Jag vet att det är barnsligt, men har aldrig lyckats förmå mig att sluta tycka om att fylla år. Jag blir uppspelt och förväntansfull som när jag var flicka, och njuter av uppvaktningen från början till slut; suger i mig alltihop, varje smula och varje droppe.
Vilket år – en bebis, en bok! – det varit för mig. När jag nu, sakta men säkert, närmar mig slutet på min tid som trettioåring blir det allt tydligare att livet liksom fått sin form. Det blev barn, det blev dessa två barn. Det blev en debutroman, det blev den här romanen. Det blev det här jag jobbar med, inte vid sidan av, utan som huvudsaklig sysselsättning och om ingenting tvingar mig att göra en förändring kommer det nog att fortsätta precis så här: med översättningar, artiklar, böcker och något framträdande då och då. Det är så oerhört, oerhört skönt. Inte fundera mer över val av levnadsbana utan att liksom bara verkställa efter bästa förmåga och så gott det går. Den här mannen, de här barnen, det här arbetet. Det finns de som sörjer åldrandet för att allt fler möjligheter ligger i det förflutna, livet är inte ett oändligt oskrivet blad framför en som skulle kunna bli precis vad som helst. Själv tycker jag att det är en större lättnad i friheten det innebär att inte behöva göra de där valen, att spana och spana på framtiden som ligger höljd i dimma. Väntar ett barn där? En karriär? En man? Jag vill hellre ha dem som faktum än möjlighet! Med andra ord: det är ändå en liten lycka att hellre faktiskt leva sitt liv – och därmed förbruka det – snarare än att vilja ha det kvar att se fram emot.
25.8
Jag läser min väninna Thereses nya roman Andromeda och vill skriva ner ett par intryck innan jag glömmer bort dem i arbetsstress och småbarnsvab (ja, min son har haft feber igen). Den förra romanen rörde sig i den akademiska världen, då handlade det om sekelskifteskonst: i den här befinner vi oss i förlagsvärlden. Ni har läst baksidestexten och förhandsinformationen? En ung kvinna kommer till ett stort förlag som praktikant och blir kvar. Över åren utvecklas relationen med den litteräre chefen Gunnar, under deras gemensamma arbete med den prestigefyllda serien Andromeda, till något som de båda har svårt att definiera. Det hela är skrivet med lätt hand, men precist. Flyktigheten skildras utan att den stelnar, utan att den blir statisk.
Visst är det av någon anledning alltid tilltalande med böcker som utspelar sig i böckernas värld? Det är som att författaren bjuder in läsaren bakom kulisserna, säger: du som läser detta, jag förstår att såväl boken som objekt, dess tillblivelse och villkor, som själva litteraturen och olika estetiska övertygelser, intresserar dig. Det uppstår ett slags gemenskap i det delade intresset. Och vidare, för mig personligen är beröringspunkterna naturligtvis många: det är min värld och min stad det utspelar sig i, ibland även tankar jag tänkt och värderingar jag har. I den där skärningspunkten mellan att göra tjänst vid litteraturens altare och försöka kränga böcker utspelar sig min dagliga tillvaro.
Men det är varken det eller dess andra förtjänster: betraktelserna om litteratur (och litteraturvärlden!) som jag mer än en gång nickat instämmande åt, den fina stockholmsskildringen som får mig att vilja flytta tillbaka (att flytta ”hem”?), dess eleganta berättarstruktur (där vi på ett övertygande sätt bjuds på samma skeende ur två olika perspektiv vilket gör att en tredje berättelse framträder, den läsaren har tillgång till), som berör mig mest: utan att den på ett så stillsamt och storartat sätt förmedlar den hela värld en människa och hennes liv utgör. Och vidare: hur omöjligt det är att förmedla denna värld till en annan människa innan den en dag bara är borta och hur sorgligt det är. Alltså: storheten i ett människoliv, flyktigheten i detsamma.
Litet tillägg: nu har jag läst ut boken och ja, jag grät. (Det bästa omdömet man kan ge en bok?) Jag tänker att en del av mottagandet av den här romanen kommer handla om ”Kulturmannens upprättelse” och de estetiska värderingar som de båda huvudpersonerna delar. Den handlar naturligtvis om det, vilket är sympatiskt, och den, hur ska man säga, driver sin tes stillsamt och övertygande utan att bli programmatiskt. Men det jag tar med mig, det som gör att den här läsningen liksom står ut från mycket annat jag läser, är mer svårgripbart. Att romanen avtäckte något som är sant om alla mänskliga relationer (se ovan) och att man som läsare samtidigt kom att engagera sig i just dessa romankaraktärers relation och öden. Hur ska jag formulera det: man drabbas av sorg både partikulärt (man ömmar för romankaraktären) men också allmängiltigt (man sörjer det allmänmänskliga villkoret.) Jag tror att det är det som utmärker stor konst.
18.8
Böckerna, böckerna, böckerna. Och barnen. Det är vad mitt liv rymmer nu. Imorgon är den första arbetsveckan till ända och lite yrvaket konstaterar jag att jag arbetat varje dag? Ingen har varit sjuk, min självdisciplin god. Min dotter har fyllt nio månader – hon har funnits lika länge utanför magen som i, så svindlande – det känns lättare att vara ifrån henne ett par timmar. På förmiddagarna sitter jag på caféet och översätter, eftermiddagarna är jag med barnen och på kvällen skriver jag på den nya romanen. Det finns också en beställning på en essä, det finns ett förord som ska skrivas – de petar jag in när jag behöver en paus från det krävande arbetet med Mallarmé-översättningen. Det känns som att jag rör mig framåt på alla fronter, att jag tar stora kliv. Allt detta kreativa arbete kräver sin näring, alltså har jag tillåtit mig att beställa hem en hel drös med böcker (huvudsakligen referenslitteratur till essän och romanen). När tanken snuddar vid alla dessa volymer som befinner sig i olika stadier av postgång går som en rysning genom mig, en nästan fysisk njutning. Snart är de här, att bläddras i och sedan införlivas i mitt växande och noga utvalda referensbibliotek. Av de olika delar av det som skulle kunna benämnas ”mitt litterära projekt” (och som inbegriper min verksamhet som översättare, skribent, författare, förläggare och är vänt mot det sena 1800-talet och dekadensen, ja, ni förstår) är mitt bibliotek det kanske mest diskreta – men också det som bereder mig mest njutning eftersom det inte är förbundet med någon som helst ångest (annat än möjligtvis sorgen att inte ha plats för alla böcker i lägenheten utan tvingas förvara vissa av dem i förnedrande lådor i källaren).
På tal om böcker har Messalina fått en del recensioner under sommaren. Störst var kanske att möta sitt eget ansikte i Svenska Dagbladet under orden ”en övertygande debut”. (När den sedan publicerades på nätet hade rubriken emellertid ändrats, ack!) Vill ni höra lite vad recensenterna tyckt? Therese Eriksson recenserade i Svenskan och skrev bland annat att:
”Trots det, och trots att det tidstypiska språkbruket i början irriterar mig med sin högtidlighet, finner jag mig förvånansvärt fort tillrätta i Hillevi Norburgs romanvärld. Det finns en säkerhet här, eller kanske ännu hellre en övertygelse, som måste sägas vara ovanlig i debutromaner; Norburg prövar sig inte fram, hon är trygg med den berättelse hon skriver.”
I Tidningen Vi och på sin blogg var också Björn Kohlström positiv: ”Om intrigen är fluffig som en sufflé är konversationerna pärlande som champagne. Diskussionerna om konst, estetik, filosofi och litteratur är initierade och njutbara.” Kulturdelens recensent Isak Adolfsson var mer svårflörtad men landade ändå i att: ”Det finns en oerhörd kärlek för litteraturen i romanen. Den följer också alla regler, samtidigt som den tänjer på dem. För en läsare med rätt böcker i bokhyllan är Messalina en bok som behöver läsas.” Och BTJ:s lektör Kristofer Flensmarck tyckte det var: ”ett både suggestivt och underhållande triangeldrama
författat med en prunkande lyriskt romantisk sensuellt skön prosa” Thomas Nydahl skrev en fin text om sin läsning som gladde mig eftersom den lyfte fram stämningen över intrigen:
”Kan en roman vara mer än sin berättelse? Det kan den, och jag tänker då främst på den ton den anslår och därmed den stämning den förmedlar. I Hillevi Norburgs debutroman Messalina förhåller det sig så. Konsekvent, från början till slut bär Messalina på en sådan stämning. Den övertygar och leder därför läsaren in i en miljö och tid där ingenting kunde sägas på annat sätt än det görs. Det är ett smått åldrat och mycket vackert språk, präglat av tiden och de speciella uttryck som präglar miljön; det får mig att lita på att jag befinner mig någonstans kring de sista åren av 1800-talet och jag vet att det är äkta överklass som befolkar såväl rum som salar.”
Jag hoppas boken lever vidare under hösten. Det är en märklig och underbar sak att se den fladdra förbi i flödet som en påminnelse om att den finns! Inte bara som fysiskt objekt i verkligheten, utan att den reproducerar sig i läsarnas medvetanden, blir något annat än vad den ursprungligen var i min egen tanke. Det mest storartade att få ta del av läsarkommentarer, i flödet eller i privata mejl. Mina läsare, mina happy few, ingenting gör mig gladare än att höra av er.
Igår gick vi ner till källaren (den förhatliga!) och hämtade en låda med mina Alastor-saker. Det vill säga: skyltar, kortläsare, bokstöd. På söndag står jag på Stockholms bokbord på Drottninggatan med väl valda delar av Alastors utgivning (och några exemplar av min egen roman). Det var märkligt att packa upp lådan för att uppdatera mjukvaran i kortläsaren: som att väcka liv i en annan tid, ett annat liv. Barn och pandemi kom emellan, det fanns en tid när jag vant packade upp och sedan ner ett bokbord, när det liksom var mitt liv. Nu: försöka hitta en ny balans. Ge sig till både familjen och litteraturen utan att rivas isär och itu.
Som jag skrev i en anteckning på bloggen vid tiden kring Messalinas utgivning: det var först när jag skrev för skrivandets skull och inte för att finna ”min plats i världen” som allt föll på plats med skrivandet och krampen lossade. Men även om jag gett upp det som mål och mening så hade jag kanske ändå en förväntan om att debuten skulle göra allt annorlunda. Det har varit omtumlande eftersom … eftersom det inte blev det? Jag är precis där jag vill vara, jag arbetar – häpnadsväckande nog – med precis den sorts litteratur jag vill arbeta med – ändå, inser jag nu vid snart trettiosju års ålder, att jag och min position i världen, är desamma trots detta, trots min publicerade bok! Jag för mig inte på ett annat sätt, bär fortfarande på samma osäkerheter och laster. Världen möter mig på samma sätt, jag är den jag är. Missförstå mig rätt, det finns naturligtvis en utveckling, min person är inte helt statisk. Men den totala förvandlingen, den fula ankungen som blir svan, uteblev. Kanske var hon en klumpig albatross från början till slut. Kanske är det gott så.
Just, jag tänkte passa på att tipsa om mina och Alastors kommande evenemang:
21/8 Världens längsta bokbord i Stockholm, Drottninggatan kl 11-18
14/9 Samtal om Messalina och dekadenslitteratur på Stadsbiblioteket i Stockholm
22-25/9 Bokmässan i Göteborg (jag står hela mässan i Alastor-montern och medverkar på två seminarier: ”Proust före Proust” fredag kl 14.15 med Emi-Simone Zawall och ”Stéphane Mallarmé – den moderna poesins portalgestalt” lördag kl 16 med Axel Englund och Horace Engdahl)
15.8
Tid har gått, det har varit semester. Det var underbart, men också utmattande. Jag längtade hem till rutiner och mina böcker. När vi packade lade jag ner en pocket i väskan, funderade på om jag skulle ta två. ”Vad gör hon?”, tänkte min man. Mycket riktigt, knappt en rad har jag läst. Vi åkte den 20 juli och sedan dess har vi varit på vägarna, hälsat på familj och vänner. Kusinerna från Belgien kom med en fläkt av kontinenten och flandriska kyrkor – jag längtade dit. Vill visa maken och barnen min barndoms landskap, låta dem smaka sockriga bakverk och se smulorna fastna i leende mungipor. Med A halkade jag för ett ögonblick tillbaka till ett annat, dekadentare liv med för mycket vin och förtroliga fyllesamtal. Nej, så kan det inte gå till längre, jag är mamma nu, jag vill inte missa nattningar, jag vill inte vara sådan inför dem.
Vi bodde hos min mamma, det var solheta dagar och bad i Bergsjön efter promenad upp för berget och genom trollskog. Det var gråmulna dagar som mörknade och blev svarta och stålblanka nätter. När barnen somnat drack vi te och pratade. Vi gick till lekplatser, vi hade picknick med cava och riktiga glas. Vi gick och handlade, jag bar min son på ryggen i sele. Det var svettigt, men allt var ändå lätt.
Några dagar åkte vi över till Skagen; jag ville se haven mötas, jag ville gå i ett annat ljus. Vi upplevde alla väder: regnet och vinden och till sist solen. Att vara vid havet – haven – och den öppna horisonten var underbart. Vågorna och molnen dramatiska och ombytliga. Min son ville gå vid strandkanten, de små fötterna traskade i vattnet. Varje våg till barnaglädje och skratt. Min dotter sov i selen med huvudet lutat mot mitt bröst. Det var en fullkomlig stund, en sådan man gömmer i sitt hjärta att plocka fram dagar när allt känns tungt eller likgiltigt. Allt av Skagen ville jag sluka: brödet och korven, fisken och vinet, hortensiorna och de gula husen, lyxbilarna och Skagenmålarnas tavlor, min sons glädje över ett övergivet tågspår, min mans leende på en uteservering. Spara det, minns det nu. Dottern som i ett oövervakat ögonblick äter en näve sand, sonens upptäcktsfärder bland sanddynerna, en perfekt panerad fisk. Horisonten, ljuset, vattnet.
Vi kom tillbaka, träffade min bror och hans familj: kusinerna lekte. Min dotter blev förkyld, sedan jag. Först i Stockholm, där vi vaktade ett hus med tillhörande katt åt en väninna testade min man som nu insjuknat efter min son – båda med betydligt kraftigare symptom än familjens kvinnliga familjemedlemmar. Och jovisst: covidtestet var positivt.
Vi var i huset, det var sommar och varmt. Mina barn lekte, jag lagade mat, torkade av ytor i köket, lyssnade på en ljudbok. På natten kom katten och lade sig hos mig och barnen, den spann som ett lyckligt minne om en annan slags gemenskap än den jag över nu med min lilla familj, den mellan djur och människa. Återigen sörjde jag över min mans allergi, att vi inte kan dela tillvaron med en liten katt.
Vi åkte vidare, en snabb mellanlandning hemma i Uppsala och därefter tåg till Linköping och min pappas Svartmåla. Ett annat landskap, svensk sommaridyll. Långt från Bohusläns granitklippor och salta vindar, istället: stora ekar och lövsalsvalv, en inbjudande insjö med mjuk sandbotten och småfiskar som kittlande silverpilar. Min son gick barfota hela dagarna, hade små egna barnaprojekt för sig, hemliga för alla utom han själv, han lekte med sin morfar. Min dotter tog semesterveckorna att träna på balans och kryptag: imorse reste hon sig upp mot ett bord för första gången. Hon är inte längre kvar där man sätter ner henne. Hur gick tiden så fort?
Så kom vi hem till slut, efter nästan fyra veckor på vägarna. Vi har lärt oss en del om planering och om att resa med små barn, om varandra och om oss själva. Förtroligheten oss emellan lutar oss mot varandra. Den 13 augusti firar jag min Sanna Namnsdag, jag borstar ut håret och byter bohemiska sommarklänningar mot tajt och figursytt. Vi går in till stan dricker Bellinis och äter brunch, på caféstolarna i värmen kan man nästan inbilla sig vara på en italiensk piazza. Det är ljuvligt och som en föraning, ett löfte om ett nytt liv som väntar runt hörnet. En höst återstår, sedan: Medelhavet.
6.7
Jag har gått till caféet igen, det har redan hunnit gå flera timmar. Jag har skrivit som i trans, det blev tvunget med en liten paus och hämta andan nu. Det här är egentligen den bästa fasen, när man samlat all kunskap, läst in sig, låtit det mala runt lite i tankarna: och så ska det bara UT. Men det är också det läskigaste, när texten ska anta sin definitiva form, den som alltid kommer vara sämre än idén om texten.
Det är alltså Maupassant-förordet jag hänger mig åt. Jag hade initialt tänkt att det skulle landa på 2500 ord, i skrivande stund har jag redan nästan 7000. Ibland räcker det med att ge läsaren några nycklar, några ingångar till texten. Kanske lite litteraturhistoriskt ramverk, kanske lite biografisk bakgrund. Ofta måste man begränsa sig, en bok får inte bli för framtung. Skriver man för tidningar och tidskrifter måste man ta hänsyn till önskat antal tecken, och de är alltid färre än man egentligen skulle önska.
Så när jag började skriva det här förordet för den här boken som är mer ett passionsprojekt för mig och Ola på Hastur förlag än ett brödjobb för mig, så bestämde jag mig för att jag skulle tillåta mig att skriva långt, skriva så långt som jag önskar, denna enda gång. Jag visste också genast att jag inte ville bjuda på alltför mycket analys av själva novellerna, inte heller presentera för mycket litteraturhistoria. Jag kände att det som behövdes var… kött. Att Maupassant var kött. Jag vill ge läsaren en gedigen biografisk förståelse för mannen ur vars kött och sinne dessa noveller sprungit, jag vill att läsaren själv ska kunna se samspelet mellan liv och verk. Att han eller hon ska spegla novellernas mörker, deras vanvett och mardrömmar, i mannens som skrivit dem. Jag ville också ta med läsaren till Guys barndom, till landskapen som går igen i hans skrivande.
Vad är det jag känner inför Guy de Maupassant? Fascination inför detta livsöde, i många avseenden så tragiskt, och inför denna begåvning, så bländande och klar? Har mitt eget moderskap förstört mig, för nog är det också ömhet jag känner? Den där lille pojken som springer på Étretats stränder, den där trettioåringen som härjad av syfilis försöker skära av sig halsen med ett rakblad och allt som kom däremellan, jag ömmar för dem? Kanske är det också författarvampyrismen, lockelsen i en bra historia och frestelsen att få berätta den från början till slut?
23.6
Det är torsdag, men jag behandlar dagen som en fredag eftersom det är midsommar imorgon. Alltså har jag, efter att ÅTERIGEN varit sjuk tillsammans med barnen, gått till caféet där jag ägnat förmiddagen åt att läsa klart en avhandling om Maupassant nihilistiska fantastik och hur den kan kopplas till Schopenhauers filosofi. Det kommer bli ett stycke, kanske två i förordet och ändå behöver min tanke all denna mat, all denna stimulans för att spinna egna resonemang.
Jag har varit för trött och febrig för att läsa (bara lyssnat på ljudböcker som jag ofta gör nuförtiden, kanske borde jag skriva korta reflektioner över de lyssnade titlarna, som ett sätt att inte förlora dem fullständigt?) men jag började ändå läsa Anita Goldmans fina sommaressä för Föreningen Valv. Goldman börjar med att beskriva sin trädgård, och arbetet med den under vår och försommar.
Jag har klippt ned och rensat undan och kanske lagt till något runt rötterna som jag hoppas skall få perennerna att må extra bra och sedan vattnat under en lång kall vår och tittat ut över rabatterna från fönstret och huttrat och tänkt att vi borde plantera något mer, för det ser så kalt ut mellan växterna och varje år och på nytt glömmer jag hur frodigt och vilt och yppigt det kommer att se ut när allt slår ut, glömmer för att en sådan obeskrivbar rikedom och skönhet kan man inte minnas, bara erfara, igen och igen, varje försommar och på nytt och som om det var första gången.
Jag blev tvungen att lägga ifrån mig texten efter bara några sidor, en stor sorg hade kommit över mig. Visst, jag kan sakna att ha en trädgård, det har jag skrivit om tidigare. Om min längtan att sitta en berså med ett glas vin eller på en varm altan med en kopp kaffe och möta dagen. Men att sköta trädgården, detta vackra, tålmodiga arbete som förbinder en med jorden – hur jag än försöker kan jag inte uppbåda entusiasmen. Jag är en flanör i en park, jag suger i mig det sköna och prakten, det fysiska arbetet som jag teoretiskt kan värdesätta vill jag helst slippa befatta mig med. I mig finns inte tålamodet, än har jag inte utvecklat förmågan att slå rot. Så det var inte det som fyllde mig med smärtsamt vemod.
Jag tänkte på min väninna, som har en trädgård där hon odlar och gräver och så småningom skördar. I termer av trädgårdar är hon min motsats, vill bara driva upp det som går att äta, är ointresserad av blommor. Jag ser inte poängen med en växt som bara är grön, vill bara ha blomsterprakt och dofter. Mitt ideal är en rosengård som blommar och blommar och blommar, månad efter månad. Nå, så jag tänkte på min väninna med sina små barn i trädgården som klättrar på slänten upp till huset som ligger på sin lilla kulle, breder ut sin trädgård kring sig som en borgarfröken sina kjolar.
Ett tag såg det ut som att vi skulle bo där som grannar, men livet tog en annan vändning och nu bor jag en tågresa bort från den där trädgården. Det är något med de där slumpartade vägskälen, de som får stora konsekvenser för hur ens tillvaro ter sig. Man ser tillbaka på vägskälet, och skymtar den andra vägen som försvinner runt en krök. Likväl har man känslan av att den där vägen fortsätter, alldeles oberoende av en själv. Att den osedd löper parallellt med den stig som man hamnat på. I vissa stunder, som när man slagit sig ner för att läsa en sommaressä till exempel, skymtar man den plötsligt genom träden.
Ja, det är som att träden glesnar och där är det, det andra, olevda, livet. Ett liv mer sammanvävt med väninnans. När jag blev gravid och funderade på vad jag skulle vilja ge mina barn så var fler vuxna en viktig sak, men också andra barn. Kamrater som är mindre än syskon, men är mer än vänner därför att deras närvaro inte är beroende av barnens egna, sköra, vänskapsband. It takes a village – brukar det ju heta, och jag tänker att en by är en värdefull gåva att ge vidare. Men kanske också att få själv. Och det finns en annan, särskild, kvinnlig gemenskap med andra mödrar som man inte kan dela med sin man, hur närvarande han än är och hur jämställd relationen än må vara. I det andra livet, det som inte blev, kan vi mammor avlasta varandra. Gå undan med vårt minsta barn medan de stora leker i en stor lycklig flock. Det finns två hus, de ligger nära varandra, så därför kan man samla den stökiga hopen i ett när det andra behöver stillhet – för att amma ett litet barn eller städa och dammsuga ett vardagsrum. Jag tänker att när man bakar ett bröd kan man lika gärna baka två, gör man en plåt bullar kan man göra ytterligare en, och gå över med. Har man svårt att hinna till förskolan och hämta, har man en läkartid – då finns ett hus vars dörr är öppen, dit har man nyckeln, man vet att barnen har som ett andra hem där. Och jag tänker att min väninna hade kunnat hjälpa mig med min trädgård och arbetet jag tycker är så tråkigt, jag hade kunnat återgälda det med att hjälpa henne med det hon inte har tålamod till.
Kanske hade det inte blivit så självklart i verkligheten. När jag skriver klart det här inlägget är det sent, utanför är sommarhimlen så ljust mörkblå som den bara blir natten innan midsommar. Sluter jag ögonen och ser på det andra livet blånar himlen också över vår stockholmsförort och vi sitter fortfarande ute med varsitt glas vin, insvepta i mjuka filtar medan husen stillats och barnen somnat. Nu väntar sommarlovet med sina utflykter och äventyr. Det doftar av rosorna i min trädgård, vi äter jordgubbar från hennes.
15.6
Och så, helt plötsligt, är det där igen, suget. Jag sitter på bussen och åker förbi stans bästa italienska restaurang. Prövar tanken, skulle jag vilja gå dit? Men nej, varken pasta, risotto eller pizza lockar. Om vi får barnvakt, då vill jag… då vill jag… gå ut och bara ta ett glas? Äta gröna oliver? Men allra, allra mest vill jag äta ostron. Jag känner suget som river i inälvorna, suget efter smaken av salt och hav och liv. När jag var gravid kunde jag inte ens se åt skaldjur; all fisk utom färsk, ordentligt genomstekt lax gav mig kväljningar. Nu kan jag inte tänka på annat än ostron och kallt, nästan lite bubbligt, vitt vin. Jag vet inte om det är hormonerna eller årstiden, men något har återställts, en gammal hunger vaknat till liv igen.
10.6
För en vecka sedan vaknade jag i ett hotellrum på Söder, det var dagen efter att min bok släppts. Det hade varit en sådan där kväll som ristas in i hjärtat – där allting möttes. Bland gästerna fanns alla mina tider och världar representerade, vissa hade jag inte sett på många år. Mitt nu fanns också där, mina barn under Kristinehovs glittrande kristallkronor. Det yttre och det inre möttes, när jag läste ur min bok ställdes dörren till min hjärna på vid gavel.
Genast när jag vaknade bland de hotellvita lakanen, fortfarande med smaken av champagne på tungan och sovande barn på alla sidor, drabbades jag av längtan att göra det igen. Att skriva, att bli klar och fira, att läsas – en nåd att stilla bedja om.
Min son har feber igen, min mamma har varit på besök. Vardagen, verkligheten, suger och sliter i mig. Ingenting annat är viktigt när barnets termometer visar 40 grader. Men så fort febern börjar sjunka känner jag att jag balanserar vid det vita arket som öppnar sig som en avgrund inför mig. Det svindlar, det lockar, det där ögonblicket när man låter det vita, det rena, fläckas av bläck. När man låter något ta form och skepnad. Självtvivlet tuggar på inälvorna, det är ett odjur som aldrig släpper sitt grepp. Men är det inte svagare nu: det där greppet? För nu har jag fått smaka på ruset, det som kommer av att se sina ord, sin röst inbunden till en bok och skicka ut den i världen. Och det kan jag inte vara utan mer.
Så jag går till mitt café. Jag redigerar min Maupassant-översättning tills jag inte orkar mer och behöver göra något annat. Stänger av alla tankar, trycker ”Nytt dokument” och möts av det vita, den blinkande markören. Jag står på bergstoppen, jag står högst upp i hopptornet. Det finns bara en sak att göra. Jag kastar mig ut och skriver de första raderna:
Hösten 1890 var vi åter i Paris: pappa, mamma och jag. Om någon av oss trott att det skulle inneburit den förändring vi längtade efter, ja, då skulle vi ha blivit besvikna. Staden var densamma och vad värre var: det var vi också.
Så är den nya romanen igång.
Och här är en liten film med den första:
Hillevi Norburg 