Det är söndag, utanför fönstret har ett blått augustimörker fallit. Det har regnet hela dagen, äntligen. I lördags fyllde min man år, i fredags blev jag själv trettiosju. Det har varit en helg av stillsamt firande en famille. Av presenter, vin och god mat. Jag vet att det är barnsligt, men har aldrig lyckats förmå mig att sluta tycka om att fylla år. Jag blir uppspelt och förväntansfull som när jag var flicka, och njuter av uppvaktningen från början till slut; suger i mig alltihop, varje smula och varje droppe.
Vilket år – en bebis, en bok! – det varit för mig. När jag nu, sakta men säkert, närmar mig slutet på min tid som trettioåring blir det allt tydligare att livet liksom fått sin form. Det blev barn, det blev dessa två barn. Det blev en debutroman, det blev den här romanen. Det blev det här jag jobbar med, inte vid sidan av, utan som huvudsaklig sysselsättning och om ingenting tvingar mig att göra en förändring kommer det nog att fortsätta precis så här: med översättningar, artiklar, böcker och något framträdande då och då. Det är så oerhört, oerhört skönt. Inte fundera mer över val av levnadsbana utan att liksom bara verkställa efter bästa förmåga och så gott det går. Den här mannen, de här barnen, det här arbetet. Det finns de som sörjer åldrandet för att allt fler möjligheter ligger i det förflutna, livet är inte ett oändligt oskrivet blad framför en som skulle kunna bli precis vad som helst. Själv tycker jag att det är en större lättnad i friheten det innebär att inte behöva göra de där valen, att spana och spana på framtiden som ligger höljd i dimma. Väntar ett barn där? En karriär? En man? Jag vill hellre ha dem som faktum än möjlighet! Med andra ord: det är ändå en liten lycka att hellre faktiskt leva sitt liv – och därmed förbruka det – snarare än att vilja ha det kvar att se fram emot.
Hillevi Norburg 