Märkligt detta att så att säga befinna sig mellan större skrivprojekt. Texten jag på lediga stunder sysslat med blev klar, kräver ett par genomläsningar och lite korrektur men är sedan, helt klar. Problemet nu: vad göra av tankarna i sysslolösa stunder? Inget att fästa dem vid, inget att fylla dem med. Rastlösheten är det avgörande symptomet. Alldeles oavsett den eventuella förmågan är detta det slutgiltiga beviset: jag är smittad. Hur det än blir med allt det andra kommer orden tvinga sin väg till pappret; en sista vila i byrålådan eller ut att möta världen: oväsentligt.
Azorno
Jag blir ständigt lika förvånad hur bra jag kan tycka om modernistiska verk. Att jag länge avfärdade sådana som Woolf och Joyce – kanske för att jag ogillade efterträdarna? – och när jag väl satte mig med deras böcker upptäckte att de inte alls var speciellt långtråkiga. Kanske stöttes jag av dagens synsätt där man såväl estetiskt som moraliskt sympatiserar med modernismen och förkastar allt innan som förlegat och förkastligt. Går man till själva verken är de dock inte i konflikt med traditionen, de är en lek med den. Och just lekfullheten, med språk, med berättarperspektiv etc. är det som lockar mest med modernismen.
*
På tal om poeter som skriver annat än poesi, och på tal om modernister, läste jag för ett tag sedan Inger Christensens Azorno. Christensen mötte jag första gången på litteraturvetenskapen där vi läste Fjärilsdalen, jag var i vanlig ordning kritisk mot något skrivet efter första världskriget och vid det laget ingen van poesiläsare – men inför Fjärilsdalen kunde jag inte annat än kapitulera. Den intrikata kompositionen, omtagningarna – allt detta återfinns också i Azorno. Romanen kräver en diktläsare, som är redo att ge upp de vanliga prosakonventionerna. Christensen släpper ned dig i en cirkelformad labyrint, där du går från sektion till sektion för att till sist få en överblick över hela strukturen och till sist försöka producera en övergripande tolkning. Återigen: parallellen till sonettkransen, välj att stiga in i den enskilda sonetten, tjusas av dess skönhet, eller ta steget tillbaka och se på hela kransen och börja lägga tolkningspusslet och se hur bitarna påverkar varandra. Och då har vi inte sagt något om musikaliteten ännu, det återkommande bildspråket (ljuset, regnet, färgen grön etc.), fint översatt av Marie Silkeberg (också hon poet). Det är enkelt att läsa och samtidigt svårt, man går vilse – men det är behagligt, inget är onödigt eller tillkrånglat. Den där känslan av att det inte är den absolute förståelsen som är målet.
*
Jag tog av mig min kimono och gick fram till fönstret. Växterna lade sig över mina axlar som vore de en förlängning av mitt hår. Det fanns inget att se. Jag menar ingen att se. Ingen att höra. Sjön var djup och blank, precis som himlen var djup och blank. Och bergen på andra sidan, som speglade sig i sjön, så att himlen inte fick plats att spegla sig i den, i alla fall inte härifrån, från andra sidan sett, bergen var djupa och blanka.
Jag vände mig om och såg hur de speglade sig i spegeln över mitt toalettbord, så att jag mot denna djupa och blanka bakgrund kunde sitta och se in i mina egna djupa och blanka ögon.
Jubileum
För 7 år sedan, den 14 oktober 2005, började jag skriva den här bloggen. Allt var annorlunda, bakgrunden svart och texten rosa. Det har alltid varit lite si och så med inläggens regelbundenhet, men när man nu ser bakåt, ändå: en jämn ström. Man rör sig i arkivet och läser vad som blir en berättelse om den jag varit, om hur jag blev den jag är idag. Det finns det allra första; det när jag skrivit mina första 50 000 ord roman; jag skrev när min katt Lucifer dog; och sju år senare när Celine fick somna in; och jag skrev den viktiga sommaren 2008 där jag till sist hittade balans i tillvaron (och en matematiker)… De personliga milstolparna som satt sina spår såväl i bloggen som i mig, naturligtvis är det de som känns mest för mig. Men sen finns ju de mer allmängiltiga inläggen som det om Rossettis wombat; eller Stasimons genom tiderna mest lästa inlägg som egentligen var en övning i skolastik; och vid ett flertal tillfällen har bläckfiskar förekommit på bloggen, bäst tycker jag om den här. Åh, det finns massor för den som har lust att botanisera, detta är blott ett litet urval av de som jag kom att tänka på nu när jag tänker bakåt i Stasimons historia (andra minnesvärda: demonduvan i Paris, när jag klippte mig och förlovningen!) Tack alla ni som varit med mig, läst och reflekterat – jag hoppas ni vill fortsätta ännu en bit på den här resan med mig och Stasimon.
Att läsa är att resa
En av de finaste böcker jag läst under sommaren är Nina Burtons essäbok Flodernas bok. Tidigare i år läste jag också Durs Grünbeins Atlantis barer, även de essäer, och jag slås av hur behagligt det är när poeter skriver essäer. Att läsa i Montaignes genre är för övrigt bland det nyttigaste jag kan utsätta min hjärnas litterära centrum för, aldrig blir jag så inspirerad, så stimulerad, som i läsningen av essäer. Skönlitteraturen sätter känslorna i svall och det är ju såklart alldeles utmärkt det med, men när jag läser essän sås frön till egna texter, ingen jordmån är såsom den kulturhistoriska utvikningen förutom kanske den personliga filosofiska reflektionen.
*
Nå, så Flodernas bok, ”en reseskildring” läste jag någonstans. Och visst, vi följer Burtons fysiska resa längs Europas flöden – det väcker reslusten, jag vill se platserna med egna ögon. I det avseendet är litteraturen otillräcklig, jag påminns om alpluften jag en gång andades som liten, jag återupplever den inte. Den egna upplevelsens byggstenar ser annorlunda ut, jag vet att platsen skulle väcka andra associationsbanor än dem Burton leder mig in i. Men vilka associationsbanor det är sedan, floderna, platserna i kulturhistorien och deras plats i poetens personliga erfarenhet. Det är kunnigt och insiktsfullt. De mer svepande, lärda utvikningarna samsas med detaljer och ögonblicksbilder. Jag har ingenting att tillägga, kan bara uppmana: läs själva!
Vad hon älskar blommor!
Bedrövad sänkte hon huvudet och hennes blickar föll på de än mer smäktande blickarna från de vissna blommorna på hennes klänningsliv, vilka under sina tunga ögonlock såg ut att vilja brista ut i gråt. Tanken på hur kort tid hennes omedvetna dröm hade varat, på hur kort hennes lycka skulle bli om den någonsin förverkligades, förknippades hos henne med sorgsenheten hos dess blommor, vilka innan de dog försmäktade vid hennes hjärta som de känt slå i dess första, kärlek, dess första förödmjukelse och dess första sorg.
ur Den likgiltige av Marcel Proust övers. Madeleine Gustafsson
Lyssningstips: Moby-Dick
Hos bernur läser jag om det här projektet. Ett kapitel om dagen, olika uppläsare (du börjar med den lysande Tilda Swinton) – med andra ord ett utmärkt tillfälle att bekanta eller återbekanta dig med Melvilles vita val. För min del blir det också att återbekanta mig med lyssnadets ädla konst. Att lyssna till en roman är långt ifrån detsamma som att läsa en roman; dels, rösten som leder dig in i olika tolkningsbanor, understryker och antyder, dels detta att tanken så lätt befriar sig från texten, ger sig iväg i fria associationsbanor. Valet: att stoppa, spola tillbaka, lyssna igen – eller bara dras med i flödet och anse de missade meningarna förlorade.
För mig har upplevelsen, lyssnandet, ytterligare en dimension då jag faktiskt aldrig läst Moby-Dick. Som liten lånade jag den inläst på kassettband (hur många var de? tio? fler?) på det lokala biblioteket i Ljungskile. På den tiden bodde vi i en lägenhet i souterräng: kök, vardagsrum och föräldrarnas sovrum låg på övervåningen, på nedervåningen låg min brors mindre rum och mitt större. Det måste ha varit höst, för jag minns att det var mörkt ute och stormar rev buskarna på vår uteplats. I minnet ligger jag under täcket med bandspelaren, för att undkomma höstruskets sinistra stämning men också för att dämpa ljudet eftersom sovdags sedan länge passerats. Kväll efter kväll lyssnade jag med bultande hjärta till berättelsen om Moby-Dick, och trots att jag vet att jag lånade den flera gånger, och lyssnade till den flera gånger – så minns jag nästan ingenting av själva romanen. Därför blir att lyssna på den igen, för mig, också att gå in i ett barndomsminne och för ett par ögonblick sudda gränserna mellan då och nu.
Den långa kyssen
Jag köpte Den långa kyssen av Henri-Pierre Roché för mer en tio år sedan, och den har väntat i bokhyllan alltsedan dess. Då minns jag att jag tyckte den kändes svår och lite tråkig. Det 17-åringen tyckte var svårgenomträngligt är tydligen för 27-åringen inget problem, jag häpnar över hur lätt jag läser texten. Men likväl lämnar den inga djupa spår, jag tycker fortfarande: lite tråkig. Slutsats: lyssna på grundinstinkten.
Höst
Och plötsligt är säsongen slut på Drottningholm. Som final på en intensiv sommarsäsong: en snabbvisit på västkusten, besök hos familjen, bokmässemingel (med nytryckta visitkorten), sedan bröllop på Djurgården i Stockholm och ett par första försök till rytm och taktkänsla på lindy hop-kursen. Så ni får ursäkta om jag är lite matt. Nu väntar en lugnare tillvaro, jag är tillbaka i 1800-talet och översättandet. I höst väntar mer arbete, en resa till Belgien, några teaterbesök och lite mer lindy hop då.
Om inget särskilt
Jag har varit krasslig ett par dagar nu, jobbat några av de dagarna med allt vad det innebär. Ändå hittat lite styrka att promenera genom trädgårdarna med matematikern, till Kina slott, till våffelbruket. Ätit en frasig våffla, och sedan en halv till. Vi satt utomhus och det var en sådan dag man kallar en vacker höstdag, med kyliga stänk i luften men mjukt ljus som värmde nacken och slätade ut våra ansiktens trötta fåror. Och jag lyckades stanna upp för en stund och njuta ögonblicken jag annars så lätt spiller ut och låter rinna bort på marken.
En kort tröja
Den trogna läsaren minns mitt förtvivlade letande efter en vanlig svart tröja föra året. Något att ha över mina klänningar och kjolar utan fickor, applikationer, oversizemodell eller annat trams. Det största problemet var faktiskt att hitta koftor och tröjor som inte var alldeles för långa, de ska gå till midjan, inte höften. Jag måste därför uttrycka min glädje över att det i höstmodet verkar finnas klassiska, korta tröjor som dessa två från H&M:
