För 7 år sedan, den 14 oktober 2005, började jag skriva den här bloggen. Allt var annorlunda, bakgrunden svart och texten rosa. Det har alltid varit lite si och så med inläggens regelbundenhet, men när man nu ser bakåt, ändå: en jämn ström. Man rör sig i arkivet och läser vad som blir en berättelse om den jag varit, om hur jag blev den jag är idag. Det finns det allra första; det när jag skrivit mina första 50 000 ord roman; jag skrev när min katt Lucifer dog; och sju år senare när Celine fick somna in; och jag skrev den viktiga sommaren 2008 där jag till sist hittade balans i tillvaron (och en matematiker)… De personliga milstolparna som satt sina spår såväl i bloggen som i mig, naturligtvis är det de som känns mest för mig. Men sen finns ju de mer allmängiltiga inläggen som det om Rossettis wombat; eller Stasimons genom tiderna mest lästa inlägg som egentligen var en övning i skolastik; och vid ett flertal tillfällen har bläckfiskar förekommit på bloggen, bäst tycker jag om den här. Åh, det finns massor för den som har lust att botanisera, detta är blott ett litet urval av de som jag kom att tänka på nu när jag tänker bakåt i Stasimons historia (andra minnesvärda: demonduvan i Paris, när jag klippte mig och förlovningen!) Tack alla ni som varit med mig, läst och reflekterat – jag hoppas ni vill fortsätta ännu en bit på den här resan med mig och Stasimon.
Vad hon älskar blommor!
Bedrövad sänkte hon huvudet och hennes blickar föll på de än mer smäktande blickarna från de vissna blommorna på hennes klänningsliv, vilka under sina tunga ögonlock såg ut att vilja brista ut i gråt. Tanken på hur kort tid hennes omedvetna dröm hade varat, på hur kort hennes lycka skulle bli om den någonsin förverkligades, förknippades hos henne med sorgsenheten hos dess blommor, vilka innan de dog försmäktade vid hennes hjärta som de känt slå i dess första, kärlek, dess första förödmjukelse och dess första sorg.
ur Den likgiltige av Marcel Proust övers. Madeleine Gustafsson
Under konstruktion…
Nej, det är inget aprilskämt, det olyckliga datumet till trots. I väntan på den planerade hemsidan kommer alltså den efterlängtade flytten från Blogspot till WordPress. Allt är ännu under konstruktion, men uppdatera gärna era bokmärken och RSS-flöden o dyl.
En reflektion och löften om framtiden
Skriv alltid, alltid upp titlarna på intressanta böcker du stöter på. Du vet att du inte kommer att komma ihåg dem. Glöm inte det nu, glöm inte det nu, glöm inte det nu.
*
(Det är en väldigt mycket jobb och deadlines just nu, återkommer, eller: kaptenen har inte övergivit skeppet, han gömmer sig i kajutan.)
*
Läste någonstans att den som vill ha en framgångsrik blogg ska ha många bilder och korta texter. Eftersom jag bara är intresserad av välvilliga läsare, dvs de som är kvar trots motståndet i att behöva stava sig igenom ett par hundra ord, är jag snart tillbaka med färre bilder och fler ord.
Patience
Först var jag nio dagar i rad på teatern. Sedan fem dagar på västkusten. Därefter sex dagar till på teatern. Sedan en dag ledigt, det var igår. Nu borde jag egentligen ge efter för sömnen som redan tynger mina ögonlock, imorgon stiger jag i vanlig ordning upp vid sextiden. Som ni förstår är jag tillbaka från Italien, böljande berg och den glittrande sjön. Tillbaka från dyra skoaffärer men inge pengar, botaniska trädgårdar, ilande ödlor och enhörningar, enhörningar vart än jag ser. Tillbaka från ramla längs regnvåta gator sent om natten i högklackat, för mycket vin utspätt i ådrorna, äta gelato på vägen till hotellet och röka cigaretter på den skyddade balkongen med det tunga sommarregnet fallande kring dig och den som står dig allra närmast. Om jag längtar tillbaka? Jag längtar alltid till Italien.
Men jobbet. Jag är bra på det jag gör, vågar jag nog säga. Om inte annat gör jag inte mindre än mitt bästa. Med konsekvensen att det inte blir mycket tid eller energi över till annat; skrivande, Stasimon, vänner. Och livet som plötsligt tar en oväntad vändning, till det bättre, vågar jag hoppas. Planen inför hösten skrivs om och jag kastar mig ut i osäkerhet och med prövande steg försöker jag leva drömmen. Det ekonomiska är ett problem och jag måste lägga sommarpengarna på hög inför den annalkande hösten. Det går dåligt, i affärerna lockar klänningar och löften om puderrosa läppar – hemma surfar jag genom antikvariatens hemsidor eller sitter på Blocket i jakt på nya läsfåtöljer. Jag var aldrig bra på att spara. Och samtidigt kan jag inte känna mig fullt bedrövad när bibliotek och garderob växer. Så många böcker jag vill berätta om, citera för världen. En och en halv månad kvar, sedan skapar jag mig nya rutiner. Ett arbete som föder arbete. Till den trogna läsarskaran kan jag bara säga: håll ut tills dess.
Still here
Eftersom en del trogna läsare hört av sig och undrat om allt står väl till med mig, att jag inte dukat under för arbetsbörda, svininfluensa eller något annat möjligt fenomen som skulle garantera sängliggande och misär, känner jag mig nödgad att även meddela övriga läsare att jag är vid liv och full vigör. Jag har bara väldigt mycket att göra. För att illustrera detta kan jag förtälja att jag igår (idag) gick till sängs i gryningstimmarna, det vill säga vid halv sju-tiden, efter att ha tillbringat föregående dag och natt över mina böcker och framför min datorskärm. Ett sådant flit är mycket riktigt något okaraktäristiskt för undertecknad men det har sin naturliga förklaring i att jag tidigare skjutit upp mina uppgifter. I övrigt börjar planerna för nästa termins omvälvande händelser ta form. Kort sagt: jag är vid liv, jag återkommer.
Jubileum
Som tiden går. Vi har nått inlägg nummer 300. Jag vet inte om jag ska tycka att det är anmärkningsvärt lite eller mycket. Och idag har jag och matematikern varit ett par i 10 månader. Inte heller det vet jag om det är kort eller långt. Om tiden bara runnit förbi eller sävligt flutit fram. Det känns som igår och samtidigt som ett annat liv. Och det där första inlägget, det som skrevs i oktober 2005… Jag kan inte minnas mig skriva det. Men jag minns personen som skrev det, mitt 20-åriga jag. Hon känns främmande. En skugga som bär mina drag men som ändå inte är jag. Det finns ingen kontinuitet i ett människas existens. Inom henne dör den ena personen efter den andra, lämnar plats för att en ny skall träda fram. Lite som Stasimon, som ständigt byter skepnad och ändrar riktning.
Om Stasimon och fina klänningar
På söndagskvällen sitter jag och Affe och samtalar. Inte minst om den så kallade framtiden. Som vanligt vet jag inte riktigt vad jag vill göra med mina dagar, hur jag vill tjäna mitt levebröd. Det står klart att min framtida sysselsättning bör medföra att jag får gå runt i fina klänningar. Till detta tycks den akademiska bana jag halvt överväger passa alldeles utmärkt. Skriva avhandling och undervisa gör man alldeles ypperligt i en snygg klänning. Jag tänker mig en stil liknande Blair Waldorfs i Gossip girl.
Vidare har jag sedan en tid tillbaka börjat överväga en flytt till wordpress (mest för att Thereses nya dagbok är så fin!) Till min stora sorg är Stasimon upptaget, vilket gör beslutet så mycket svårare. Stasimon skulle kunna lägga om kurs mot ytligare breddgrader och presentera ”dagens outfit” and such. Dock utan att tappa de sällsynta litterära reflektionerna eller de mer vanligt förekommande dagboksinläggen. Jag tänker mig att bilderna och i förlängningen också bloggen skulle påminna lite om Underbaraclaras. Då kanske jag skulle kunna få någon intresserad av bloggen? Och betalt för att skriva den? Tänk den kravlösa tillvaron, att ta kort på sig själv i fina klänningar och skriva små betraktelser om stort och smått…
(Fina klänningar från www.unique-vintage.com)
Sommardvala
Kära läsare, det har blivit sommar. Sommar betyder: sommarjobb, värme, för lite sömn, för starka känslor – allt sådant som gör tanken slö. Bloggen går in i sommarläge, tystnaden bryts bara sporadiskt – när det finns tid och inspiration. (Och ärligt talat borde också ni gå ut i sommarsolen, eller sommarnatten, sommarregnet, istället för att sitta framför dataskärmen!) I höst kommer jag igen, då i full styrka.
På tal om styrka. Mitt nuvarande sinnestillstånd beskriver jag bäst med John Grays ord ur dikten ”Wings in the dark”:
Forth into the warm darkness faring wide—
More silent momently the silent quay—
Towards where the ranks of boats rock to the tide,
Muffling their plaintive gurgling jealously.With gentle nodding of her gracious snout,
One greets her master till he step aboard;
She flaps her wings, impatient to get out;
She runs to plunder, straining every cord,Full-winged and stealthy like a bird of prey,
All tense the muscles of her seemly flanks;
She, the coy creature that the idle day
Sees idly riding in the idle ranks.Backward and forth, over the chosen ground,
Like a young horse, she drags the heavy trawl,
Tireless; or speeds her rapturous course unbound,
And passing fishers through the darkness call
Länkarna
Jag har uppdaterat min länklista med lite smått och gott. Stasimon brukar användas som utgångspunkt för utflykter på internet, så uppdateringen sker bland annat av bekvämlighet. Jag vill naturligtvis också ge er, mina kära läsare, en chans att hitta till platser jag av olika anledningar finner läsvärda och eller roande. Vad jag däremot fortfarande undrar över, är vad som egentligen är god ton i den här situationen. Förväntas jag höra av mig till dem vars sidor numera länkas till, eller kan jag bara i lönndom lägga upp dem. I väntan på upplysning avvaktar jag. Om ni vars bloggar, hemsidor etc. hittat hit och inte önskar associeras med en tvivelaktig figur som jag själv, skriv en kommentar eller ett mail så avlägsnar jag länken med detsamma. Om någon av mina läsare, denna lyckliga lilla skara önskar upptas på listan gäller samma förfaringssätt. Mail eller kommentar. Om jag finner er sida värdig, ja då hamnar den i listan.
Hillevi Norburg 