De unga åren: medelklassens sedvanliga mundering. Plommonstopet, Bowler, tweed i klara färger och bekväma byxor väst och kavaj. Inget som provocerar, men inte heller någon studie i diskretion. När tiden vid Oxford lider mot sitt slut bestämmer han sig för att bli en “Professor of Aesthetics”. Nu: knäbyxor, kravatt, sammetskappor och stora kragar man kan fälla ner. Bär han inte på en stor, slokande lilja? Han följer sina ”Principles of Aestetics” nu; spelar sin roll eftersom den är sannare än vad verkligheten någonsin kan vara. Två år efter att han kommit till London ifrån Oxford är han en stjärna. Han ägnar sig åt sitt skrivande och sin kvickhet. Om Oscar luktar det hypnotiskt och drömmar – han baddar pannan i violvatten. Inte som hos Schiller alltså, som inte kunde arbeta utan lukten av ruttnande äpplen…
***
Och häri ligger hela skillnaden mellan romantik och dekadens. Oscars tunga, sövande dofter – steget är inte långt till opiumhålan eller des Esseintes exotiska blomster som är riktiga men ser konstgjorda ut. Du skickar efter de förnämsta violerna från Parma; du hämtar inte in frukt från Voltaires noggrant skötta trädgård. Men ni undrar om Schiller? Historien går som så att Goethe kommer på besök till sin skaldvän, den tyska romantikens två främsta är samlade, och sedan är det lika olika bud, är Schiller sjuk och sängliggande eller är han ute? I vilket fall sätter sig Goethe vid vännens skrivbord och slås av stanken av ruttnande äpplen, han öppnar en låda: förruttnelse och frukt. Chocken, stanken!, är så överväldigande att Världsandens teoretiker nästan svimmar och snabbt öppnar ett fönster. Fru Schiller förklarar sedan att hennes make inte kan arbeta utan den starka lukten. I DN läste jag för ett tag sedan att förklaringen skulle kunna vara att ruttnande frukt ger ifrån sig en lätt berusande gas – ja, alla har vi våra droger. Och på Peter Englunds blogg, där jag först stötte på detta stycke litteraturhistoriska kuriosa, fick jag lära mig att det finns en nervgas – soman – som doftar ruttnande äpplen. Nå, men allt detta är utvikningar.
***
Han skriver dramatik nu, Oscar, och den spelas. Strålkastarljuset har hittat honom och det är nu, först nu, han blir en sann Dandy. Ekonomisk säkerhet och flödande kreativitet – i skuggorna väntar Lord Alfred Douglas, den älskade Bosie, och andra unga män. Det är inte ungdomens framgång, den som alltid gränsade till ökändhet och skandal. Klädernas snitt blir enklare, de speglar Regentskapstiden, Regency, då Brummell fick överklassen att lägga av sig pudrade peruker och överdådiga toiletter till fördel för en enkel, svart frack. Men en frack av utsökt snitt. Wilde vet vad han gör, när klädseln blir kyligt korrekt. Förfiningen, elegansen – det som gör honom förmer än andra – sitter inte i tyget, det sitter i honom. Det sitter i sättet han för sig och i hans kvicka och intelligenta repliker. Han har lärt sig nu, det alla stora dandyer måste lära sig: en grön nejlika i knapphålet, en klarröd väst eller en bröstknapp med en turkos eller diamant – det gör så mycket större intryck än slängkappor, sammetsvästar och de stora gesterna.
***
I slutet av mars utkommer översättningen av Barbey d’Aurevillys Dandyismen på Alastor Press. I väntan på detta kommer ett antal texter och porträtt på temat dandyism publiceras här på Stasimon. Tidigare inlägg i serien kan du läsa här.
Hillevi Norburg 