Fjärde dagen


Efter en synnerligen dålig nattsömn vaknade jag alltför tidigt. Jag gick upp och höll min mormor sällskap medan hon åt sin frukost, men jag var knappast närvarande. Istället gick jag och lade mig igen efter frukosten. När jag väl vaknade var klockan redan halv elva och jag tvekade inför mitt beslut att åka till Bryssel. Osäker på huruvida det fina vädret kunde tänkas hålla i sig bestämde jag mig till slut för att åka. Jag var väl i staden kvart över ett. Efter att ha kunnat konstatera att Fnac inte var öppet och lite promenerande på måfå bestämde jag mig för att hitta stadens bibliotek. Jag vandrade upp och ner för gatan biblioteket enligt hemsidan skulle befinna sig på men hittade det inte. Något nedslagen insåg jag att jag befann mig på Boulevard Maurice Lemonnier där det utmärkta antikvariatet Pêle-Mêle ligger. Alltså började jag i rask takt gå nerför gatan. Jag passerade en Pêle-Mêle men fick för mig att detta var en filial som endast erbjöd skivor eller dylikt. Jag vet fortfarande inte hur det ligger till med den saken. För någon ytterligare Pêle-Mêle hittade jag då inte. Moloken vände jag om och började gå tillbaka. Nattens dåliga sömn och värmen gjorde sig påmind i form av en malande huvudvärk. På väg tillbaka stötte jag på ett annat antikvariat som jag uppmärksammat tidigare men som låg på gatans motsatta sida. Jag hittade inga historieböcker men väl tre romaner. Efter att ha botaniserat bland utbudet gick jag därifrån med följande: en liten bok med Gèrard de Nervals samlade verk (Les chimères, Sylvie och Aurelia) av dessa har jag läst Sylvie och Aurelia dock i översättning. Vidare köpte jag ett verk av Guy de Maupassant som jag ännu inte läst (tror jag i vilket fall, jag har läst mycket Maupassant) La vie errante. Till sist inhandlades en för mig ännu okänd författare och ett lika okänt verk: Marcel Brions Les amantes, vilkens titel och framsida samt ouppsprättade blad förförde mig. Jag är ännu försiktigt med mina slantar, för vem vet vad som dyker upp i nästa boklåda? Jag måste också tänka på vikten, jag kan inte ta hur mycket som helst med mig hem. Detta fick mig att avstå från en liten bok med brev mellan Mallarmé och Zola som jag då fann något dyr (20 euro!). Men jag kan inte sluta tänka på den, för trots att den var i rätt dåligt skick undrar jag om jag inte borde ha köpt den ändå.



För att undvika rusningstiderna struntade jag i att äta något i Bryssel utan tog den kvava och skakiga bussen hem. Jag tillbringade större delen av resan med att studera en insekts mödosamma klättring i en medpassagerares hårsvall. När jag till slut bestämt mig för att fotografera insekten vars gröna färg gjorde sig rätt bra mot passagerarens lila tröja, lutade sig kvinnan fram. Insekten ramlade ner, och jag misstänker att den krossades mot ryggstödet när kvinnan något ögonblick senare lutade sig tillbaka.

Väl hemma i Grimbergen ägnade jag mig åt läsning, dock ej i de nya böckerna. När min mormor kom hem och fick reda på att jag inte ätit ute bestämdes att vi skulle gå bort till Fenikshof och äta där. Där var det omgjort sedan jag sist var där, för två år sedan. Betydligt mer chict. Maten var helt okej och jag gladdes åt utsikten från vårt bord: det lokala klostret och kyrkan. Nu ska jag fortsätta med min läsning och kanske även få något skrivet.

Tredje dagen



Här är det vår. Fåglar sjunger och gässen nere vid dammen har redan smått, tio stycken. Igår gick vi en promenad och jag tog kort på diverse byggnader och natur. Två slott, kyrkan, en kvarn, lite träd, blommor och min mormor. Efter det en pannkaka på Postkoets. Inget märkvärdigt med andra ord, men likväl njutbart. Och hela tiden med mina berättelser i tankarna, jag har en tanke om att förlägga en del av historien här i Grimbergen, vi får se hur det blir med den saken. Kvällen tillbringade jag i sällskap med min dator. Efterforskningar och dylikt så att jag vet lite vad det är jag ska titta efter när jag åker till Bryssel i dagarna. Jag lyckades även författa två poem som jag blev rätt nöjd med.



Idag har jag hunnit med att gå med min mormor och handla och sedan promenera en bit och äta ute. Nu återstår en kväll i ensamhet framför datorn som förhoppningsvis kommer att resultera i ordentligt med text.

***

Och så ringde de från bostadsbolaget och ville skriva kontrakt så det är bye, bye Göteborg till sommaren.

Andra dagen

Jag har precis ätit en éclair, detta fantastiska bakverk som svenska konditorier och bagare sällan erbjuder. Innan dess sov jag länge och gott, trots att jag gick och lade mig tidigt. Det var nog vist att låta den här första dagen på plats vara relativt händelselös. Följande skrev jag i min anteckningsbok igår:

Detta skriver jag i väntan på att mitt flygplan skall åka. Jag sitter i en vänthall, helt inredd i grått som ville den verkligen leva upp till flygplatsklichén. Även de obligatoriska heltäckningsmattorna är gråa. Jag har i skrivande stund väntat två timmar och 30 minuter. Det betyder att jag måste vänta ytterligare en timme och 45 minuter innan jag får gå på planet. Jag har ont i huvudet så vill inte läsa min bok som jag dessutom önskar läsa riktigt noggrant. Guideboken om Bryssel är vid det här laget redan utläst, undantaget någon sida om öl som några stycken om katedraler. Jag vet nu att den som vistas ute på gatorna i Belgien med mindre än 15 euro på sig betraktas enligt lag som en lösdrivare. Vidare har jag hunnit med att teckna två blyertsteckningar i min andra anteckningsbok: en ful och en fin. Jag har försökt sova en stund, dock utan framgång. Till slut förflyttade jag mig från min ursprungliga plats och sitter med utsikt över flygplatsen.

Resa

Igår. Eller snarare hela veckan. Det är stress, stress, stress. Och så mycket kvar att göra. Gick inte till Marias födelsedagsfika igår, lika bra. Jag slocknade vid elvatiden efter Law and order.

Idag. Måste jag färga mitt hår. Och växla lite pengar. Och packa. Vad ska jag packa? Vilka böcker ska få följa med? Skall jag koncentrera mig på referenslitteratur eller skönlitteratur. Jag har ingen våg. Jag har ingen möjlighet att veta om min väska blir för tung. Ska jag köpa en våg idag? Behöver jag inte en ny handväska? Hur mycket kläder ska jag ta med mig? Vilka anteckningsböcker ska jag ta med mig? Och så vidare i all oändlighet. Eller ja. I alla fall tills ikväll när jag går och lägger mig och har packat. Jag har i alla fall bestämt mig för att strunta i resedagboken och skriva på bloggen istället. Då kan jag lägga in fina bilder också för jag tänker sno med mig Malms digitalkamera.

Eftersom jag inte alls förberett min vistelse i Bryssel kommer det nog inte bli så mycket en researchresa som en skrivresa. Och en matresa. En chokladresa.


Ch-ch-changes

Har jag verkligen inte skrivit sen innan Stockholmsresan? Jag har knappt suttit framför datorn, har varit för trött helt enkelt. Stockholm var fint, och soligt två av de fyra dagarna vi var där. Vi promenerade mycket, gick på Strindbergsmuseet, såg baletten Tristan på Operan och umgicks med vänner och Malms släkt. Det kändes konstigt att vi kanske kommer bo där i höst. Jag har efter två år i Göteborg precis börjat göra mig hemmastadd och det är ändå en stad jag varit i ganska mycket innan jag flyttade hit. Men det är väl nu man skall unna sig att flytta runt, innan man låses vid en plats med jobb och/eller barn. Det finns något lockande att börja från scratch på en helt ny plats, där man inte känner någon alls. Lockande men också skrämmande.

Men oddsen för att det är just Stockholm vi kommer att hamna i ökar sakta men säkert. Igår fick jag en kallelse till en av folkhögskolorna jag sökt till i just Stockholm. De kallar mig till intervju vilket betyder att jag gått vidare till ett slags andra urval. Så det blir att sätta sig på tåget (igen) och åka upp på torsdag. Jag hoppas att det blir värt det. Idag fick jag ett brev från en annan folkhögskola som kallar till introduktionsmöte där man dessutom skall skriva en slags uppgift. Det är senare i maj, precis innan vi ska lämna in vårt PM för uppsatsen. Senare och senare, det är väl om lite mer än två veckor…

På tal om uppsatsen vet jag fortfarande inte vad jag ska skriva om. Jag funderar på att göra det enkelt för mig och skriva om Fungi igen. Men ur ett mer litteraturvetenskapligt perspektiv. Jag skulle förmodligen göra en slags motivstudie: Svampen som symbol. Eller nåt.

Vidare är den identitets- och skrivarkris vilken man kunnat skönja vissa spår av på den här bloggen officiellt över. Författaren Göran Palm kom och hälsade på i litteraturvetarkursen och pratade om sitt författarskap osv. Han debuterade relativt sent (i trettioårsåldern!) och förklarade det med att han inte var redo innan det. Man måste först vara säker på sig själv och vad det är man vill säga. Låter vettigt tycker jag. Annars är risken säkerligen stor att man krossas eller förleds (formas) av skoningslösa kritiker och allmänna åsikter. Det påminde mig också om att jag om någon måste tro på min egen förmåga också, och någonstans började jag göra det igen. Jag kom också på att Horisonter är fantasy, och som fantasy är den riktigt bra. Jag hade glömt att se texten för vad den var. Såhär i efterhand är det svårt att förstå hur jag lyckades tänka annorlunda.

Till sist var det det här med publicering. Det finns ett mycket gott skäl att vilja läsas, gärna av så många som möjligt. Detta hade jag redan tänkt ut för länge sedan, men glömt bort det och kom bara i håg att det var publicerad jag ville bli. Eftersom jag inte kom ihåg den egentliga orsaken och endast slutsatsen började jag ta mig för en mediakåt författarwannabe. Lyckligtvis har jag en något imbecill föreläsare och i min tysta argumentation och irritation snubblade jag över gamla övertygelser. Läraren sa något om att man i litteraturvetenskap inte skall tolka texterna. Alls. Det är givetvis omöjligt. Man skulle inte komma någon vart med litteratur om man inte tolkade. Låt oss dra till sin spets. Objektivt sett är böcker bara papper och bläckplumpar. Först i det mänskliga medvetandet omtolkas bläckstrecken till ord som betecknar något. Vidare kommer det aldrig finnas ett sätt att uppfatta en text för hur gärna vi än vill kommer vissa ord alltid betyda mer eller mindre olika saker för olika människor. I och med att vi gjort om texten från bläckplumpar till berättelse har vi tolkat. Jag skulle kunna utveckla resonemanget men jag tror ni förstår tanken vid det här laget. Tänk er då en text som ingen läser, den berättelsen finns inte eftersom den behöver ett mänskligt medvetande för att kunna existera (i mer eller mindre modifierad form). Är det då konstigt att man som författare skall läsas. Att man vill att det man skapat med mycken möda skall existera? Låt gå om det låter övermodigt, det ett högmod jag kan leva med.