Kategori: Resor

Publicerat den

Till Paris

Först nu, fem timmar innan vi åker, börjar flytten kännas verklig. Hittills har vi blott koncentrerat oss på att få klart allt som skall göras klart. Skaffa fram dokument eller hitta bostad. Nu är bara resan kvar. Väskorna står packade och lägenheten är i ordning. Nästa gång jag skriver här blir det ifrån Paris. Jag vet inte hur ofta jag kommer kunna uppdatera, någon fast uppkoppling finns inte i huset, men att det kommer parisiska uppdateringar det står bortom allt tvivel.

Publicerat den

Rosensten


Som sommaren bara runnit mig förbi. En ändlös ström av turister som guidats genom teaterns kvava rum. Ibland på franska, ibland på svenska men oftast på engelska. Nu andas jag ut igen, försöker ta sats inför höstens masterstudier. Så många gånger jag sagt mig att jag är klar med universitetsvärlden, att det är dags att lämna korridorerna bakom sig och blicka mot en öppen horisont. Bara för att upptäcka att jag helst blickar ner i bokstävers myller, kammar dessa ordtovor i mjuka trådar för att uppenbara en bakomliggande meningsväv. Innan dess skall dock en historiatenta skrivas, om 1900-talets historia. Detta det mest obegripliga av alla sekel. För mig har det tjugonde seklet alltid varit ett problem, ett öppet sår som jag inte kan få att läka. Det är inte skuld, utan snarare en oförmåga att förlika mig med det. Hur vara människa när jag sett vad som är möjligt i den mänskliga naturen. Osv. Tentamen alltså, i övermorgon. Det går segt, i tanken är jag redan vidare. I det nittonde seklet, som också fläckas av ohyggligheter, men där jag ändå trivs bäst.

***

Och min matematiker har tagit mig utomlands. Till ökensand, brännande sol och ruiner. Första gången så långt söderut, första gången utanför Europa. Det var annorlunda. Människorna vi mötte varma och trevliga. Jag red, som synes i bildinlägget, på en kamel. Djuret var betydligt större än vad jag räknat med, att vara på dess rygg en obeskrivlig upplevelse. Och Petra, staden man huggit in i klipporna. En plats jag läst och drömt om, känslan av att låta sin blick falla på dess rosa sten, lägga händerna mot den, känna ökensanden som letar sig in mellan tårna. Om man kisade kunde man skymta skuggorna av de människor som en gång levt här. Såsom man ofta gör när man går bland ruiner. Ingen ny bebyggelse som ligger i vägen, i tanken byggs staden upp till vad den en gång varit.

***

Och jag fortsätter att ignorera tentan. Dricker te och ser på Miss Marple. Bläddrar i min nya Water Palter-bok. (Uppsala har i sanning utmärkta antikvariat.) Tanken är på annat håll, snuddar vi något. I framtiden kanske det uppenbaras vad.

Publicerat den

Längta bort


Nå, så kanske vågar vi hoppas på våren också i den här gudsförgätna avkroken. Om mindre än två veckor far vi utomlands. Sverige tycks mig litet och grått, dagar som dessa. Detta Europas blindtarm som slokande och sorgsen pryder kartan. I tanken är jag redan nere på kontinenten. Jag äter moule et frites i restaurangen nära la Grande Place i Bryssel. Promenerar längs Paris boulevarder, i riktning mot Seine för att uppsöka boklådorna vid flodens banker. Inhandlade böcker bläddrar jag förstrött i på Thalys tillbaka till Bryssel. De läses mer ingående i den botaniska trädgården i Meise med en loj matematiker vid min sida. Vi åker till Brygge och ser på stadens svanar. Kanske gör vi en tur en calèche på stadens kullersten.

Publicerat den

Ragusa

Jag höll ansiktet som klistrat mot fönstret. […] jag missade inte enda vy över det mirakel som kom istället: Ragusa. Långt under oss, en elfenbensfärgad stad intill ett smältande, solbelyst hav vars vågor bröts mot dess murar och med tak som var rödare än kvällshimlen där de blänkte innanför stadens fantastiska medeltida inramning. Ragusa låg på en stor, rund halvö och dess murar föreföll ogenomträngliga för havsstormar och invasioner, en vadande jätte vid den adriatiska kusten. Men sedd uppifrån den högt belägna vägen föreföll den samtidigt som en handsnidad miniatyr som förminskad placerats vid bergets fot.

ur Historikern av Elizabeth Kostova

Åh, reslusten! Den som väcks i läsandet av en bok. Det var i slutet av föregående år, när jag låg sjuk och bara orkade ligga i min säng och läsa romaner, som jag läste Historikern som under en längre tid fått samla damm i min bokhylla. Jag tyckte om den! Jag tyckte om beskrivningarna av de olika platserna. Levande framträdde dessa fjärran miljöer inför mina ögon. (De olika besöken på olika bibliotek och frossandet i gamla dokument dämpade knappast min entusiasm. Ja, och vampyrer är ju alltid vampyrer… Blir aldrig fel.) En av platserna benämndes med ett äldre namn. Jag slog inte upp det, lät det i mitt medvetande förbli smått mytiskt. Så en fredag kväll, när jag i vanlig ordning slagit mig ner framför ett avsnitt av På spåret, då hörs plötsligt dess namn! Det namn jag känner till, som en ledtråd. Jag väntade och fick till slut veta namnet på staden ifråga – detta utan att ha sökt det. Alltså: åh, reslust!