Misere

Men för att gottgöra för min inaktivitet bjuder jag på en gammal favorit. En skolövning, tänkt att exemplifiera den romantiska rörelsen:

Idag fyller jag trettiofem år

O Natur. du i vilken jag söker
Tag mig i din grönskande famn
För hur jag än försöker och försöker
Tycks jag ej finna en trygg hamn

Jag förföljs av en skugga, en mara
En stämpel omöjliga att tvätta bort
Redan innan jag låtit orden fara
Tror de sig känna min sort

Men här finns för själen balsam
Under linden svalkas sinnet
Jag är inte längre ensam
Och alldeles blankt blir minnet

Hos dig, lind, kan jag äntligen glömma
All orättvisa, all smärta
I din skugga Lethes bägare tömma
Inget kan dina blad nedsvärta

Men i mitt öra viskar plötsligt ett fågelfjun
”Du har levat, blir aldrig mera tabula rasa”
Trots att orden kommer från ett obetydligt dun
Fylls jag av obeskrivlig fasa

Himlen mörknar, regnet nalkas
En feber stiger i mitt blod
Och jag låter mig inte svalkas
Av denna nu fallande syndaflod

Ensam, förvirrad under uråldrig ek
Sliter jag mitt arma hår
Och begråter gågna dagars svek
Inser att varken tiden eller du, Natur, läker sår