(Den 1-3 december 2015 tillbringade jag i Paris. Det här är den redigerade resedagboken från denna vistelse, den blev dock för lång för ett inlägg så jag har det delat upp den. Detta är del 1.)
Hur var Paris, Hillevi? Tja, Paris var Paris. Paris var nöjet att resa, och att resa på egen hand. Det var kort, ett ögonblick bara – så mycket bättre då det kunde fyllas till bristningsgräns. Inga transportsträckor, inga gråa stunder: intryck på intryck. Inför mina resor förbereder jag mig alltid mycket noga. Dels avskyr jag att packa, dels har jag liksom som en föreställning om vistelsen som jag sedan iscensätter. Alltså bestämmer jag gärna vad jag ska göra vilken dag (vad besöka, vilka vägar ta) och kan utifrån detta välja passande klädsel. Alltså köper jag också gärna nya kläder att ha till resan, om jag mot förmodan köper något på själva resan sparar jag det i regel till ett annat tillfälle. Resan präglar på detta sätt de nya plaggen samtidigt som plaggen präglar resan. Vidare gör jag gärna i ordning en playlist som jag spelar i högtalare på rummet eller i hörlurar på stan. En bra resa är en perfekt balans mellan planerade mål och äventyr.
Så Paris: vita kappan från Zara, svarta handskar, en mönstrad sjal, måttlig klack på skorna för att kunna promenera, tunna strumpbyxor; kimonoklänningen med fåglar, figurnära svarta med vitt vallmomönster och svart sammetsklänning att resa hem i; det vanliga röd läppstiftet (Chanel) och den nya, besvikelsen!, eyelinern (Dior); till natten: svart siden och skir, rosa penjoar; smycken: pärlor och art deco. Där var premissen.
***
Orly var trist, men det är något i luften, en atmosfär kanske – det är något med ljuset som liksom är lite grått – och man vet att man står på fransk mark. Det är som en lättnad och jag tog bussen in till Montparnasse. Promenad. Visste ni att nederländska ambassaden låtit skriva hela Rimbauds dikt Le bateau ivre på Rue Férou vid Saint-Sulpice? Är det inte charmerande, vittnar det inte om hur underbart det här landet, den här staden är? En främmande nation bestämmer sig, vi vill hedra den här poeten. Folk, många!, donerar pengar för att göra det verklighet. Och man gör det inte hos sig, i sitt land, man gör det i den främmande nationen. På Rue Férou, varför? För att Rimbaud deklamerade dikten för första gången på den restaurang på Place Saint-Sulpice och att de tänker sig att vinden blåste från torget upp för Rue Férou (varför man läser textstyckena från höger till vänster). Så nära, så självklart är det poesin och det förflutna här. En vän tar mig med och visar: ”det har hänt saker sedan du bodde här, vad roligt att få visa dig något nytt.” Så inte heller är dessa, vad ska vi kalla det, offentliga utsmyckningar?, något som går obemärkt förbi, parisarna noterar och ser, visar upp för de utsocknes. Och jag, som inte varit här sedan 2011, förförd, förälskad på nytt.
Senare, det är fortfarande tisdag, sitter vi på en uteservering och dricker kir på sauvignon blanc och björnbärslikör. En kvinna snubblar och faller handlöst. Ett tiotal personer kommer till hennes hjälp, hon har slagit upp knät, snyftar. Två av brasseriets servitörer bland de som hjälper, man sätter henne på en stol på serveringen, hennes shoppingpåsar placeras på stolen bredvid, man förhör sig om hur hon mår, om inget gått sönder, en servitör bjuder på ett glas vin, man skingras, kvinnan har samlat sig, smuttar på sitt glas. I mig en stilla värme som är lika delar kir på fastande mage som den rörande omtanken främlingar emellan.
***
Jag hittar fram till mitt hotell som ligger mitt emot Notre-Dame. Vinet och likören har gjort mig på svindlande glatt humör, jag hittar inga franska ord för ”Check in”. Hotelljären svarar på engelska, jag säger det går bra på franska, jag fann bara inte ordet för ”check in”. ”Le ’check in’ madame? Le check in det är ju le ’check in’ på alla språk!” Jag rodnar och tar min nyckel upp till första våningen och ett rum med ett häpnadsväckande, myllrande och förtjusande blommönster. Tar av mig kappan, klockan är fem på eftermiddagen. Jag tänker: vilar en halvtimme och sedan går jag ut och äter middag – ätit har jag inte gjort sedan planet där jag hade med mig en smörgås hemifrån. Sträcker ut mig och känner mig trött och lite yr, vilan kommer göra det bättre. Alkoholruset viker undan, men på det kommer migränhuvudvärken. Jag stapplar upp, även om egentligen vet att tabletterna ligger hemma på toalettbordet, där lade jag dem för att packa ner dem i ett annat fack i väskan, men aldrig gjorde. Kollar facket, kollar också alla andra fack – de är inte där. Tillbaka till sängen och nu är den välbekanta och fruktade värken bakom ena ögat där: om jag bara vilar… tänker jag matt men vet samtidigt att det förmodligen kommer bli värre innan det blir bättre. Hatar Paris i den stunden. Hatar Paris för att detsamma hände första kvällen när jag var här 2011. Två timmar av smärta. Hade jag en sked skulle jag trycka ut mitt öga och sedan gröpa ut hjärnan, gröpa skallen tom och ren. Illamående, men jag vet att jag borde äta, att matbristen är en del av anledningen till besvären. Ett apotek, en huvudvärkstablett. Bara tanken på att behöva gå ut, släpa mig ner för trapporna, ut i staden, gör mig helt gråtfärdig. Klockan är åtta och det värsta är över, krönet är passerat. Jag går upp, tvättar av sminket och klär om till nattlinne och penjoar, kryper ner i sängen. Har ont, somnar.
Klockan åtta morgonen därpå vaknar jag som en ny människa. Huvudvärken framstår lika avlägsen som en dålig dröm. Jag är inte ens speciellt hungrig – trots att det gått nära 24 h utan mat känner jag mig snarare vederkvickt och lätt. Paris är morgonkyligt, men jag går med kappan öppen. Går små bakgator och sedan upp till Boulevard Saint-Germain. För frukost går jag till Café de Flore, mindre för att det skulle vara en personlig favorit och mer för att det är något jag känner till. Livligt som alltid, beställer in te, färskpressad juice, de har ingen brioche kvar, så det blir en croissant. Sysselsätter blicken, hjärnan med att läsa Verlaine. I båset bakom mig sitter två franska förläggare och håller hov. De hälsar på bekanta i caféet, här ses man så att säga ”över borden”. Jag läser min Verlaine, ljudar poesin tyst för mig själv för att höra rytmen, melodin, och lyssnar med ett halvt öra på samtalet som pågår bakom mig. ”La France est un pays de blaireaux” (Frankrike är ett grävlingsland, grävling är, som jag förstår det, en term för en osympatisk, dum, konformist?) deklameras det. ”Den franska samtidsromanen borde börja med raden: ’Je suis blaireau’ (Jag är en grävling)” – och på detta följde en ordväxling som jag inte riktigt hängde med i men där den ena parten ständigt slängde ur sig ”ils sont blaireau” eller ”le Français est un blaireau, c’est tout blaireau” och dylikt.
Ett par kom in, mannen kände tydligen förläggarna och han satte sig med dem för att växla några ord emedan hon, sedan kindkyssar utväxlats, satte sig vid ett annat bord. Hon, i 50-55-årsåldern, mycket chic, mycket rak och blond page, basker, dubbelknäppt liten jacka i arméstil, kort, veckad kjol och långa, snygga ben. Välmanikyrerade händer och ringar, en röd liten mun och för mycket mascara, hon drack sitt kaffe koncentrerad – ingen mobil, ingen bok – bara hon och elegant väntan tills mannen kom tillbaka till henne. Samtidigt kom en herre – kort, tämligen mörk, tydlig spansk brytning – fram till de båda förläggarna: ”Mitt namn är XX, vi hade stämt möte här klockan tio.” Förläggarna viker undan sina tidningar, inget tal om grävlingar nu, de svarar tvekande som måste de leta i minnet: XX? Jo, det stämmer nog. För all del, slå er ner.” XX tar plats framför dem. Detta är värt att notera: i Paris sitter man i regel bredvid varandra, par som sitter mitt emot varandra känner inte varandra särskilt väl, eller så är de turister. I Paris ser man varandra i profil som mest, man betraktar människorna som går förbi på trottoaren. Också herrn med page-damen satte sig familjärt vid bordets kortända när han talade med förläggarna. Men inte XX, han sitter framför dem som ett barn inför herrar magistrars kateder, han presenterar sig igen: ”mitt namn är XX. Jag har skrivit den här boken.” Ur sin väska halar han upp något som ser ut som ett akademiskt- eller egentryck. Jag lyssnar bara med ett halv öra, Verlaine ber om min uppmärksamhet. ”Den handlar om Franco. Ni förstår, Franco var i själva verket inte fascist.” Sade han verkligen i det eller är det jag som fyller i minnet. ”Jag skriver om Franco…” Men hur var fortsättningen? Sade han inte något om fascismen, det vore ju, om inte annat, logiskt? Men jag har slutat lyssna, det är jag och Verlaine nu och till frukostens slut. Dags att gå vidare. Jag betalar, och lämnar 3 euro i dricks (servitören hade ett charmerande skägg, jag tänker på min man och saknar), ”Det hade ni inte behövt, Madame”, säger han genuint förvånad. ”Nej, men jag ville”, svarar jag och går. På Boulevard Saint-Germain hinner jag gå tio meter innan en knapp lossnar från min kappa. Jag hör dess fall, går tillbaka några steg och hittar den. Munter till sinnes fortsätter jag nöjd över att hittills klarat dagens situationer på ett tillfredsställande sätt.
Jag kan inte gå sista biten längs med Seine som planerat. En polisman säger åt oss gångtrafikanter att vända om, vägen är avspärrad. En herre som står och väntar vid en busshållplats får svaret: nej, bussen kommer att dröja. Mannen svär inte, blir inte arg, han suckar och kastar ett öga på klockan, tar upp sin resväska och börjar springa mor Boulevard Saint-Germain där bussarna rullar obehindrat.
***
Det är på Musée d’Orsay, hos säkerhetsvakten som vill titta i min handväskas alla fack (”Kan ni öppna, Madame?”), som jag inser att jag på de fyra åren jag inte bott här gått från att vara en solklar Mademoiselle till en lika solklar Madame. Jag vet inte riktigt hur känna mig, gammal? Försöker trösta mig med att jag nu utan hämningar kan börja bära chanelaktiga dräkter och liksom kapitulera inför min egen damighet.
Hillevi Norburg 