16/4 kl. 23.00
Prinsöarna. Trävillor, i strålande skick och förfallna. Katter, katter, katter. Att jag tycker så mycket om detta land, denna plats, att jag fylls av sådan välvillighet – är det inte till stor del katterna förtjänst? En glass och sedan den långsamma färden uppåt, ingen brant lutning – vi går omvägar för att alla skall orka. Långsamt, av hänsyn till sällskapet. Det luktar hästdynga, djurens vackra kroppar, glänsande, travar förbi. Höga träd och grönska. Trähus. Med stigningen ökar också grönskan; färre hus, en svalkande bris från vattnet. Promenaden som för oss ensamma kanske skulle tagit fyrtiofem minuter tar oss nu två timmar. Husen påminner om Västkustens snickarglädje: ornament och tinnar och torn. Villor som små palats. Men många förfallna; trasiga fönsterluckor och genom hålen i golven ser man våningen över. Överallt solande katter, i husen – de fall färdiga– och i trädgårdarna. Meddelar sig med dröjande flanörer – artiga som alltid. Vi fortsätter – och här kommer plötsligt den verkliga stigningen. Hit går inga vagnar – så brant är det. Vi är trötta, andfådda kämpar vi vidare med svetten rinnandes ner mellan skuldrorna, ryggen. Tar oss tjugo minuter för de sista trehundra metrarna, kullerstenen i brant lutning.
Till slut når vi klostret, lilla huset av trä här allra högst upp. Det, det och utsikten! Istanbul och ena hållet, Marmarasjön och Medelhavet åt det andra. Allt är målat i akvarell, vi svävar bland molnen. Tack och lov finns här en restaurang. Slår oss ner och man skulle kunna tro sig på en svävande ö, vi är i himlen nu. Svalt och skönt: vi äter börek, dolma och grillad aubergine. Nybakat, vitt bröd. En fransk flicka vid grannbordet hittar en orm som katten dödat. En tysk dam stannar och frågar om den lever. Uppståndelsen kring en död orm, barriären som den ormen river och broarna den bygger. Kanske var det en kopparorm, jag tycker det ser så ut, men jag vet inte vad det heter på franska så jag säger ingenting. Sedan: ned igen, vi tar häst och vagn. Så behagligt att färdas så.
Mullbärsglass och en båt tillbaka. Samtalen vi förde på den båten medan solen sjönk ned i Bosporen och gjorde allt gyllne och rödskimrande. Hans melankoli som är svart, och min melankoli, som är ljuv. Jag sade min livsprincip – mitt credo, det som styr mina steg och mina val. Först: urfrågan, existens eller icke-existens. Där har jag inget svar, förhåller mig pragmatisk, existensen är ett faktum, världen finns. Så: existens. Hur var det Camus sade, den enda filosofiska frågan av vikt är självmordet? Allt när detta konstaterats sträva efter den mest fullkomliga av existens. Människan är som enda varelse förutom upplevande även självupplevande – en alldeles egen del av existensen existerar bara genom oss: att förvalta detta uppdrag. Genom att göra 1. oss till finstämda instrument som uppfattar existensen i dess fullhet och 2. göra det vi uppfattar, det existerande, så njutbart och framför allt så nyansrik som möjligt. Allt för mycket smärta – avdomnande effekt. Men allt för mycket lycka – också avdomnande effekt. Den fullkomliga existensen: civilisation. Konsten, vetenskapen, men också seder och bruk. Inte välja det lätta – välja det sköna och nyansrika.
Hillevi Norburg 