Bokhyllan, Lady Gray och framtiden
Idag säger vi grattis till mamma som fyller år. I övrigt sitter jag och försöker författa en liten uppsats om kulturbegreppet. Jag har väl kommit så långt som till att rita upp dispositionen. Antar att veckan som kommer får bli lite hektisk.
Förra helgen roade jag mig med att lägga upp alla böcker i min bokhylla som jag har läst. Jag begränsade mig till skönlitteratur, historia/biografier och filosofi. Det blev en liten samling som du kan se här. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag väntat mig att ha fler eller färre böcker. Det är ju ganska nyligen jag verkligen börjat köpa böckerna – tidigare lånade jag mest på bibliotek. I vilket fall behöver vi (som jag säkert redan nämnt ett dussin gånger) en ny bokhylla. Det får bli nästa möbelinköp. Jag ska strax beställa en fin tresitssoffa och en fåtölj från IKEA. Det blir en utmärkt läshörna att krypa upp i. Eller, när vi inskaffar ett soffbord, inta sitt eftermiddagste. Malm som tidigare inte var någon tedrickare har jag nästan lyckats omvända. Återstår bara att få honom dricka lite mer spännande tesorter än tråkigt svart te, typ Earl Grey. Tänkte börja med att introducera honom till Lady Grey.
Och sen, har du tänkt på att jag bara har två terminer kvar efter den här? En kandidatuppsats och förhoppningsvis en med arkivvetenskap. och sen är jag klar, med examen och allt. Tanken svindlar. Ska jag vad… jobba då? Vår studievägledare intygar att alla kulturvetare som läser arkivvetenskap fått jobb. Direkt. Men vänta, vänta,vänta lite nu, jobb? Tanken på att färdig med studierna och förvärvsarbetande – varför skrämmer den? För att det är obekant, antar jag. För att det är ett steg in i ett ordnat vuxenliv. Ett steg vidare. Hur kommer det livet se ut?
Till sist. Var köper man bra och billigt konstnärsmaterial i Stockholm? Jag behöver papper, bläck och oljepastellkritor. Och garn… var köper man garn?
Bryta tystnaden
Ah, idag har jag inte gjort någonting alls. Kollat på en science fiction-serie med Malm och ätit kex typ. Betyder såklart att vi får ta oss i kragen imorgon. Jag ser inte riktigt fram emot tentan nästnästa vecka. Eller snarare, jag ser inte fram emot att plugga till den. Är bara halvintresserad av det vi läser – bara att inse, jag är en litteraturnörd and that’s it. Men jag trivs rätt bra ändå, och ser lite fram emot nästa termins kandidatuppsats. Jag kanske till och med har ett ämne klart för mig, måste bara undersöka om jag har täckning för min tes.
Förutom den sedvanliga studieoron (som är ovanligt lindrig, mest bara en medvetenhet om att jag pluggar lite för lite) är min tillvaro förvånansvärt bekymmerslös. Förutom att Västkusten känns lite för långt bort är jag överraskande nog tillfreds. Med min nuvarande situation och med mig själv. Det var länge sedan jag kände mig så nöjd, inser jag. Det är nästan så att jag går runt och väntar på att det där självförtroendet ska försvinna igen. Men det gör liksom inte det, utan verkar snarare växa till sig.
Som direkt konsekvens går det plötsligt att skriva igen. Det går långsamt och jag känner mig mer perfektionist än någonsin. Men shit, när orden väl står på det där pappret efter en eller två omskrivningar tycker jag det är så j*vla bra. Och just nu skiter jag i de där tankarna om huruvida det ”verkligen” är bra. Just nu räcker med att jag gillar det.
Lavendel
L A V E N D E L
Kvällen var så där smeksamt ljuv. Så som den bara är när man är utomlands och ung, på sitt livs tågluff. Och jag sa att det nog påminde om hemma – fast vi var i Provence. De lila blommorna böjde sig för vinden. Var det inte precis som sluttningen vid det vita huset, den som är insvept i ljung? Och du svarade att jag var dum, det där är inte ljung: lavendel.
This is the year
För att inte övermannas av trötthet och intryck har jag dessa första två veckor i huvudstaden tagit det lugnt. Det betyder att jag i helgen kommer få ta igen lite läsande, men det oroar mig inte nämnvärt. En av böckerna verkar vara lite knepig – de andra klarar jag nog relativt snabbt. Jag tänker vara ambitiös i år, och studera ordentligt. Med tanke på hur jag klarat mig med mina tidigare ganska anspråkslösa ansträngningar hoppas jag klara mig riktigt bra denna och nästföljande termin. Skrivandet återupptas i och med månadsskiftet och därefter är det drygt 1000 ord om dagen som gäller. På det sättet hoppas jag vara klar med två utkast runt nyår. Lektörer sökes. Det faktiskt först idag jag kopplat in min dator. Långsamt återupptar jag de verksamheter som legat nere under den hektiska sommaren. Framförallt är det väl min korrespondens som är en ständig källa till dåligt samvete.
Vidare har jag hunnit fylla 22 år. Med födelsedagen kom presenter (skrivarkurs, vitrinskåp, NK-checkar, inramade Ljungskile-foton, örhängen, champagne) och en lätt ångest över att herregud nu är jag ett år äldre och jag har fortfarande inte åstadkommit något! Alltså tänker jag anstränga mig ytterliggare i fler avseenden än studier (främst skrivandet såklart!) så att jag vid nästa födelsedag kan fyllas av tillfredställelse istället.
Sommaren i böcker och tidskrifter
Utläst i sommar (juni t o m augusti) :
Nedstörtad ängel av Per Olov Enquist
OEI nr 31-32 readers (un)digest
Sju vita vargar i ett träd av Christina Bergil
Fanfarlo av Charles Baudelaire
Lögnens förfall av Oscar Wilde
November av Gustave Flaubert
Du sköna nya värld av Aldous Huxley
Livläkarens besök av Per Olov Enquist
Venusdeltat av Anaïs Nin
London brinner av Claire Thornton
Aorta nr 17 Språkmaterialism
Pequod nr 40 Symbolism
Sommaren i bilder
(ljungskile busstation)
(hejdå brahegatan)
(mammas enorma tonfisksallad, vi åt den i tre dagar, sen slängde vi resten)
(ostindiefararen var på besök i uddevalla)
(affe hälsade på i ljungskile, för mer bilder kolla hennes bilddagbok)
(ljungskile kvart i sex på morgonen)
(maxis baksida)
Anpassning
Kväll i Bro och nu har jag bott här vad… tre dagar? Det är fortfarande helt overkligt, jag får det inte riktigt att gå ihop. Brahegatan känna overklig, Ljungskile känns overkligt, när jag är här hemma känns till och med Stockholm overkligt. Och när jag åkte in i tisdags (igår!) för att skriva in mig kändes Bro overkligt. Det är för mycket intryck just nu, för mycket nu och jag önskar bara det kunde gå lite långsammare. Idag bekantade jag och Malm oss med den nya tvättstugan, vi städade lite i lägenheten och åt en lång frukost. Ett paket anlände från Belgien inför den stundande födelsedagen på söndag och jag kunde inte låta bli att öppna. Paketet innehöll kakor men jag har beslutat att inte äta dem förrän söndag – det blir min kompromiss.
Idag har jag också läst i Pequods juninummer med temat Symbolismen. Trots att det inte finns speciellt mycket kvar i hushållskassan kunde jag inte låta bli att inhandla den. Malm, jag och M. var förbi Hedengrens en sväng igår efter inskrivningen nämligen. Och hur skulle jag kunna motstå nästan samtliga av mina favoritpoeter samt två av mina favoritpoem plus en text om katten i litteraturen i en och samma tidskrift? För futtiga femtio kronor! Då svälter jag hellre än dag eller två än missar det. Tidigare hade vi också besökt ett antikvariat där jag inhandlat Alphonse Daudets Sapho för ett förmånligt pris. Antikvariatets innehavare hade en rätt aggressiv försäljningsmetod – vilket var tur för annars hade jag inte hittat den lilla sedeskildringen ifråga.
På fredag börjar kursen på universitetet och imorgon skall jag till en liten skrivarkurs jag tänkte fördriva tiden med. Det blir också ett utmärkt sätt att finna nya bekanta. Just nu är det lite mycket att tänka på (därav det något förvirrade inlägget) men förhoppningsvis kommer det finnas tid att uppdatera Stasimon lite oftare än vad jag gjort under sommaren.
Analyze this
Jag har precis duschat. För länge och för varmt. Till skillnad från Malm tycker jag nämligen inte speciellt mycket om långa bad, eller bad överhuvudtaget. Att ligga i badkar är tämligen obekvämt och resulterar bara i att jag blir rastlös. Duscha däremot, det kan jag göra hur länge som helst. Speciellt när jag av någon anledning känner mig nere — att bara skölja bort oroskänslorna och fylla huvudet med nya tankar.
Stasimon har slumrat ett tag nu. Så blir det ibland. När jag inte har något att säga. När jag är rädd för vem som kan tänkas lyssna. Dessa anonyma besökare: jag är som på en upplyst scen utan möjlighet att se publikhavets ansikten. (Alla känner apan, men apan känner ingen: om någon vet varifrån detta uttryck kommer får han eller hon hemskt gärna upplysa mig.) Varför försätta sig i den situationen? Varför utsätta sig för det? Gång på gång kommer jag tillbaka till frågan. Och jag överväger en mer privat dagbok, en för mina ögon och endast mina ögon. Men motivationen uteblir, jag behöver läsaren, läsarna. Är helt beroende av dem. Eller. Jag behöver det också. Kanske är det dags att börja skriva ner det jag inte vill, inte kan, dela med mig av.
Sedan senaste inlägget har en hel del hänt. Jag har börjat sommarjobba igen (Maxi!). Och jag, Malm och katterna har flyttat. Till Upplands-Bro som den uppmärksamme kanske redan noterat. Och för den som inte vet är alltså Upplands-Bro en förort till Stockholm. (För det är väl en förort trots att den ligger näst längst ut på pendeltågslinjen?) Det är litet och påminner lite om Ljungskile. Det är med andra ord vad jag som förväntansfull nittonåring flyttade ifrån för tre år sedan. Men det funkar, ett tag i alla fall. Och det är nära Stockholm, tretti minuter med pendeln.
Skall jag då börja beskriva mina rädslor inför detta företag? Hur det inte känns fel att ha bytt västkust mot östkust – men inte heller helt rätt? Är den utbildning jag valt för mig verkligen rätt? Och sedan det sociala… det sociala. Problemet är att jag inte ens kan tänka mig hur livet kommer se ut i höst. Jag kan inte föreställa mig det.
Så jag låter bli att tänka på det allt för mycket. Försöker tycka att det är spännande och man ska ju pröva på sånt när man fortfarande är ung osv. Jag tycker så mycket om Stockholm också, jag önskar bara att det var till stadens hjärta vi flyttat (jag vill inte ens tänka på vad Bro skulle vara i en anatomisk liknelse).
Det är lite annat som ligger och stör också. Andra saker som jag borde vara glad över men som ger mig en slags prestationsångest. Jag måste sluta vara en sån där person som när något bra händer genast får för sig att hon på något sätt kommer lyckas förstöra det.
Vid något tillfälle bestämde jag att Stasimon inte får vara för mycket svärta. Och inte heller en högstadiedagbok (”Kära dagbok idag mår jag dåligt”). Men ibland måste Stasimon få vara en liten ventil. Och någonstans vill jag inte behöva censurera mig allt för mycket – jag vill att Stasimon skall vara ärlig. Och jag vill behålla den personliga prägeln, de halvt misslyckade små diktarförsöken, de djupa reflektionerna och de mindre djupa reflektionerna. Detta är min privata lekhage och biktstol.
Definiera ironi
Idag har jag återigen knappt gjort någonting. Mest sovit faktiskt. När jag vaknade hade jag nämligen ont i magen, efter att ha varit uppe en stund gick jag och lade mig igen. Jag vaknade vid tre och mådde betydligt bättre. Sedan dess har jag lagat mat, läst och lyckats skriva ett brev. Och betalat den första hyran för den nya lägenheten. Det slog mig att det snart bara är två veckor kvar tills vi flyttar. Det är både spännande och skrämmande. Hade det varit för ett eller två år sedan hade jag känt en än större lust att flytta, för då hade ju min allraste bästa vän bott där. Men som bekant pratar inte ens den personen med mig numera och de vänner som tagit hans plats bor i Göteborg. Lite ironiskt på något sätt.
***
Nä, nu lät jag riktigt deppig och så är det ju inte riktigt. Det ska bli kul att flytta till Stockholm. Nya människor, ny lägenhet, nya antikvariat, ny kurs och nya affärer. Det blir fint. Bara göteborgsvännerna kommer och hälsar på.
Hillevi Norburg 