Stasimon har slumrat ett tag nu. Så blir det ibland. När jag inte har något att säga. När jag är rädd för vem som kan tänkas lyssna. Dessa anonyma besökare: jag är som på en upplyst scen utan möjlighet att se publikhavets ansikten. (Alla känner apan, men apan känner ingen: om någon vet varifrån detta uttryck kommer får han eller hon hemskt gärna upplysa mig.) Varför försätta sig i den situationen? Varför utsätta sig för det? Gång på gång kommer jag tillbaka till frågan. Och jag överväger en mer privat dagbok, en för mina ögon och endast mina ögon. Men motivationen uteblir, jag behöver läsaren, läsarna. Är helt beroende av dem. Eller. Jag behöver det också. Kanske är det dags att börja skriva ner det jag inte vill, inte kan, dela med mig av.
Sedan senaste inlägget har en hel del hänt. Jag har börjat sommarjobba igen (Maxi!). Och jag, Malm och katterna har flyttat. Till Upplands-Bro som den uppmärksamme kanske redan noterat. Och för den som inte vet är alltså Upplands-Bro en förort till Stockholm. (För det är väl en förort trots att den ligger näst längst ut på pendeltågslinjen?) Det är litet och påminner lite om Ljungskile. Det är med andra ord vad jag som förväntansfull nittonåring flyttade ifrån för tre år sedan. Men det funkar, ett tag i alla fall. Och det är nära Stockholm, tretti minuter med pendeln.
Skall jag då börja beskriva mina rädslor inför detta företag? Hur det inte känns fel att ha bytt västkust mot östkust – men inte heller helt rätt? Är den utbildning jag valt för mig verkligen rätt? Och sedan det sociala… det sociala. Problemet är att jag inte ens kan tänka mig hur livet kommer se ut i höst. Jag kan inte föreställa mig det.
Så jag låter bli att tänka på det allt för mycket. Försöker tycka att det är spännande och man ska ju pröva på sånt när man fortfarande är ung osv. Jag tycker så mycket om Stockholm också, jag önskar bara att det var till stadens hjärta vi flyttat (jag vill inte ens tänka på vad Bro skulle vara i en anatomisk liknelse).
Det är lite annat som ligger och stör också. Andra saker som jag borde vara glad över men som ger mig en slags prestationsångest. Jag måste sluta vara en sån där person som när något bra händer genast får för sig att hon på något sätt kommer lyckas förstöra det.
Vid något tillfälle bestämde jag att Stasimon inte får vara för mycket svärta. Och inte heller en högstadiedagbok (”Kära dagbok idag mår jag dåligt”). Men ibland måste Stasimon få vara en liten ventil. Och någonstans vill jag inte behöva censurera mig allt för mycket – jag vill att Stasimon skall vara ärlig. Och jag vill behålla den personliga prägeln, de halvt misslyckade små diktarförsöken, de djupa reflektionerna och de mindre djupa reflektionerna. Detta är min privata lekhage och biktstol.
Hillevi Norburg 