Kategori: Dagbok

Publicerat den

Dubbelgångare

Hela mitt liv har jag vant mig vid att vara ett original. ett one of a kind. Icke mer. I den nya klassen är jag en dubblett. En sån där som behöver förtydligas med ett extra epitet – nya, lilla, rödhåriga, unga, vår eller mer efternamnets första bokstav. I värsta fall får jag en ful förkortning, om hon inte redan har det. För i den nya klassen har jag en namne.

Jag upptäckte det är jag skulle kontrollera i adresslistan. En sån där lista som går runt vid första lektionstillfället så att alla kontaktuppgifter är de rätta. Herregud, de har ju skrivit fel efternamn på mig, tänkte jag och log. Fel adress och telefonnummer med insåg jag i nästa ögonblick och redan där väcktes misstanken. Blicken letade sig upp ett snäpp och där, precis över namnet jag precis inspekterat, fanns mitt. Rätt stavat, rätt adress, allt. Det var bara det att det fanns en till i klassen som också bär mitt ganska ovanliga förnamn. Det förnamn som annars varit synonymt med en specifik människa: jag.

Publicerat den

Markoolio hela veckan

Upprepning och ångest hela veckan. Jag står och stampar på samma fläck, kommer inte loss. Ska jag beskriva känslan? Nej det är inte en kafka-mardröm. Det är markoolio hela veckan.

Så beskrivs den här veckans sinnestillstånd bäst. Jag kommer ingen vart med uppsatsen. Som borde varit klar idag för imorgon åker jag till västkusten och kommer hem två dagar innan den ska in. Hur, hur har jag lyckats försätta mig i den här situationen. Igen, liksom. Men värre än någonsin. Och allra helst vill jag ju skriva skönlitterärt. Men det får jag inte förrän jag är klar med uppsatsen. Som btw redan är typ sex sidor enkelt radavstånd. Det här blir ingen liten a-uppsats utan ett monster värdigt en kandidatkurs. Det är lugnt för handledaren sa dock att jag skriver 25 sidor istället för 12. Men varför, varför måste jag överprestera så jävligt? Och så blir det dåligt för att jag stressar mig igenom det så får jag ett härligt litet D (som i depression typ). Känslan är i sanning markoolio hela veckan. Som i Måndag hela veckan fast markoolio istället – för att öka ångestgraden. Förstår ni?

Tja, annars är det rätt bra. Hade en fantastisk nyårsafton, förutom att det kanske blev lite väl mycket champagne för min del. Det var Malm, det var jag och så var det champagneflaskan. Och Malm är nykterist. Men jag kom väldigt väl överens med champagneflaskan (jag , champagne och nyår är alltid en lyckad kombination). Och dessförinnan fick jag ju träffa min darling Affe som var på besök i sina hemtrakter från Göteborg. Pasta, promenad i nämnda hemtrakter, och massa konverserande blev en succé. Om det är något jag saknar från Göteborg är det i sanning henne. Jag kände mig nästan som en ny människa när jag satt på tåget från Uppsala och tjuvlyssnade på andra resenärers mobilsamtal den kvällen. I alla fall kände jag att jag fick ny energi. Och lite av det där självförtroendet som har en tendens att förfalla när ingen är där och renoverar lappades ihop. Den här hösten i Stockholm har bara varit sådär, får jag väl erkänna. Men jag ger Stockholm en till chans, i alla fall tills jag är klar med kursen. Får bara söka nya sammanhang lite mer aktivt än förra året. 2007 var nog de dåligt förvaltade möjligheternas år. Men jag kommer igen.

…

Vad trött jag är nu. Jag måste gå upp halv fem imorgonför tåget går vid sju. Det måste klassas som något slags självplågeri. Och jag som inte packat än. Jag har inga skor att ha på bröllopet. De får ju inte vara för kalla men samtidigt uppklätt festliga. Sådana har jag inga, tror jag. Får gå och rota litegrann i klädskrubben tror jag.

…

Jag ska döpa om den här bloggen till Förvirrade tankegångar. Det där med markoolio var ett internskämt. Det är lugnt om ni inte riktigt förstod det.

Publicerat den

En omöjlig dag

Idag är en sån där omöjlig dag. Innan midnatt ska ett ordentligt uppsats-pm vara inskickat och har jag börjat än? Nej. Det har varit en utmärkt dag att pröva nya recept, tvätta badrumsgolvet, planera den nya romanen, skriva ett par ord på den gamla, kolla på tv, sortera tvätt, göra äggröra, läsa en halv bok, prata med Malm, läsa bloggar… Allt utom att hålla på med uppsatsen alltså. Urk.

Grejen är den att jag skulle behöva läsa lite mer i litteraturen (vilket jag inte heller gjort idag) innan jag formulerar vare sig metod eller syfte . Något för jag säkert ihop, och sen får jag väl sitta med uppsatsen under julhelgen…

…

Hett julklappstips förresten:

(bild från amazon.com)
Publicerat den

Pannacotta och uppsats


Tack vare minimalt matintag de senaste dagarna och total fasta igår lyckades jag igår kväll klämma i mig en utsökt trerättersmiddag. Pappa var i stan och vi hittade en supermysig liten italiensk restaurang nära Odenplan. Först när den sista biten pannacotta slunkit ner kunde jag på allvar konstatera att jag var riktigt mätt. Underbart gott var det.

Under veckan har jag annars påbörjat mitt uppsatsarbete på allvar. Det har bland annat inneburit besök på helt nya bibliotek, vissa vars existens tidigare varit mig okända. Höjdpunkten var ändå Kungliga Biblioteket, detta kunskapens tempel. Blev lite besviken på inredningen. Vad hände med marmor och kristallkronor? Nu ska jag bara plocka upp några eftersläntare (fjärrlån) på UB på måndag som så har jag all litteratur jag behöver för att skriva min uppsats. Hoppas jag.


Publicerat den

Veckoslutet


För första gången på hur länge som helst kändes tentan faktiskt lätt. Vilket inte bådar gott, då jag säkert hade så dålig koll att jag inte ens insåg att jag visste alldeles för lite. Eller inte? Jag blir alltid orolig när jag har haft tenta, tror att jag blivit underkänd och så visar det sig till slut att jag ligger i toppen av betygsskalan ändå. Familjemedlemmar och andra närstående är allmänt trötta på det personlighetsdraget. Kanske blir det här den gång då min oro visar sig vara rättfärdigad? (Någon gång ska jag skriva dåligt på en tenta med flit så att folk ska börja tycka synd om mig igen när jag säger att det gått dåligt..) Om det nu gick bra så beror det på att jag började plugga inte bara en dag utan två innan tentan. Plus att jag faktiskt skrev svar på alla intsuderingsfrågor. På datorn. Väldigt ambitiöst sådär.

…

Sämre gick det på förlaget. Alla föll inte ner i brygga av pur beundran som jag, kanske inte väntat mig, men i alla fall hoppats. Okej, jag kan skriva under på kritiken (i alla fall det mesta) men bekymrades något (eeh, dagens understatement?) av att jag inte fick någon positiv kritik alls. Vilket alla de andra fick. Buhu.

Så jag vart lite deppad. För att uttrycka sig milt. Och så bestämde jag mig för att jag helt enkelt inte har ”it”, det blir ingen författare av mig. End of story.

Inte riktigt, va. Istället tänkte jag över kritiken lite och kom fram till att jag ska lägga mitt älskade Trädet på hyllan ett litet tag. Fortsätta med kontinuerlig research och när det dyker upp bra scener och meningar skriva ner dem. Grejen är väl att jag verkligen tror berättelsen har potential men att jag inte är tillräckligt bra än för att göra den rättvisa. Plus att jag märker att där bekanta köper berättelsen som historiskt autentisk är förläggare lite mer svårflörtade. Vilket är helt förståeligt. Men shit, jag är bara 22 och ärligt, vilken 22åring kan redogöra för tågförbindelserna Frankrike-Belgien anno 1862, eller den belgiska lilla staden Grimbergens historia? osv. Där har det inte ens med ålder att göra, men tänk vad jag skulle kunna om säg ett par år och några resor ner till G. till? Det får bli ett ongoing project.

Till dess behöver jag ett annat projekt. Vi får se vad det blir.

…

Annars är ett stort bekymmer just nu avsaknad av pengar. Närmare bestämt en miljon sådär. Känns att om man ska hitta en hygglig lägenhet i Stockholm så ska man köpa en. Alltså behöver jag drygt en miljon, kanske lite till. Så kan jag få mig en liten etta i någon trevlig närförort (typ Midsommarkransen). Å, la belle vie. Bara 20 minuter till universitetet… Söndagspromenad på Djurgården som inte måste bli en hel dagsutflykt. Så, ingen snäll miljonär därute som vill sponsra en fattig konstnär? Avgiften kan jag betala själv…

…

I helgen har jag prövat läsa lite s k chick lit – Denise Rudberg och Plum Sykes. Det ledde till enda sak och det var ett plötsligt missnöje med min garderob. Jag vill också ha Manolo-skor och klänningar från Valentino! Jag är helt enkelt inte gjord för det liv i halvfattigdom som jag lever. Jag är precis sådär lagom excentrisk och dekadent för att riktigt kunna njuta av världsliga tillgångar. Planen var ju från början att gifta sig snuskigt rikt, men sen gick jag ju och föll för en fattig filosof. Slutsats: måste skriva en bestseller. Eller: få ett August-pris. Eller: vinna på Triss.

Suck.

Publicerat den

Ursäkta röran


Jag måste skriva ett par ord om Stockholms (s.k.) Poesifestival. Besvikelse, besvikelse, besvikelse. För seriöst, detta är ju Hufvudstaden. Och Dramaten som scen. Och tidskriften 00tal som håller i arrangemanget. Är inte detta gräddan? Varför går jag då därifrån lika otillfredställd som när jag gick hem från Café Hängmattan, för en evighet sedan i ett blygrått Göteborg? Varför är det sämre än Affes Överjordsfestival? Varför lyser inte stjärnorna på Elverkets lilla scen svagare än f d nindamedlemmen Mattias? Varför stannar mitt hjärta under hans uppläsning, men rörs inte det minsta av något som uppträdde på fredagens scen? Förresten var det hemskt lite poesi för att vara en poesifestival. Musik och elgitarrer och modern dans från Polen. Det är säkert hur trevligt som helst, men kanske inte vad jag såg fram emot eller ens är intresserad av!

Det enda jag bär med mig därifrån är en fundering kring huruvida den blonderade Dickons Edward är genuin eller ej. Posör eller excentriker, jag kan inte bestämma mig och vet därför inte riktigt hur jag ska förhålla mig till hans person. Det vill säga om jag skall tycka om honom eller ej.

…


(Jag kan ju inte bara tystna av rädsla för att göra mig omöjlig i litterära sammanhang.)

…


Annars, tenta nästa vecka. Jag har slarvat. Struntat i kurslitteratur och föreläsningar. Vetenskapsteori intresserar mig ibland – i synnerhet hermeneutiken. Men föreläsningarna börjar så tidigt, och jag är ständigt trött. Mitt självförtroende är uppblåst, efter första tentans B (fem timmars aktivt studerande) och andra tentans A (gick igenom anteckningarna kvällen innan). Jag tror mig tydligen oövervinnerlig (är jag inte det då? krävs ytterligare bevis?) Alltså är jag inte ens orolig för fredagens tenta.

Då är jag desto mer nervös inför torsdagen då jag med min skrivarkurs ska på besök hos ett förlag och få riktiga lektörsutlåtande på våra texter. Åh Gud, tänk om de tycker det är dåligt. Tänk om de tycker det är bra! Det är Det tudelade trädet som ska upp till bedömning igen. Såklart. Jag har återigen fastnat, ska jag skriva i presens eller ej. Jag har skrivit om hela texten till imperfekt, och är alldeles villrådig. Vilket är bäst? Kanske jag vet efter torsdag.

Till sist, något herr Leopard nämnde på ”poesifestivalen”. Om neo-narcissism. Skillnaden från den klassiska narcissisten skulle vara att the new kind behöver sitt nätverk för att bekräftas, och bekräftar i utbyte andra i nätverket. Att bloggar och dylikt gjort det möjligt för en massa minikändisar att framträda. Det här är ju en blogg, är jag då en neo-narcissist? Med tanke på att jag blir allvarligt oroad, jag faktiskt helt stum när besökarna börjar växa till antalet, när de inte längre lätt kan identifieras, ja då tystnar jag tills folk tröttnar. Sen drar jag igång igen, tillsammans med mina trognaste läsare, färre än tio till antalet. Detta har jag skrivit om tidigare, om anonymiteten som försvann och vägran därför att lägga ner. Här skriver jag för min skull, trots det paradoxala i att det som finns till offentlig beskådan är skräpet, och det bra ligger i byrålådan. Det finns ju en annan funktion också, att de som faktiskt bryr sig kan hålla sig uppdaterade. (Speciellt som Malm tagit sådan tid på sig att beställa hemtelefon, den är på gång nu, jag hör av mig med telefonnummer när vi har ett.)

Men jag hade en poäng här någonstans också. Låt se.. just det narcissism. Jag är nog snarare av den gamla sorten. Med abnorm självbild, inte nödvändigtvis positiv, egocentrerad, och i ständigt behov av bekräftelse. Men det är en sak i synnerhet jag behöver få bekräftad, en enda sak som spelar roll och det är att jag har förmågan att kunna skriva bra texter. Allt annat är oviktigt.

…


Vilket utomordentligt rörigt och ostrukturerat inlägg. Min ursäkt: jag är trött och förkyld.



Publicerat den

En resa runt mitt rum

Helt plötsligt är det där, mitt framför mina ögon. I slutet av bokens inledning. I flera veckor har jag sökt i mitt minne efter just det namnet. Inte ständigt, men ibland. Jag minns väninnan som visade mig boken. Den lilla vita volymen, dess framsida. Men författare eller titel? Borta. Veckor skriver jag, men det måste varit månader. Det var ju i Göteborg, innan sommaren, innan flytten. Ett tag kunde jag dock erinra mig både titel och författare. Då och då upprepade jag, för att inte glömma. Sen försvann titeln. Men vad gör det? Har man bara författarens namn så kan man alltid hitta hans verk. Och hans namn skulle jag aldrig glömma för det är detsamma som en filosof, hans bror om jag inte minns fel. Och sen försvann namnet. Både författarens och filosofens. Jag misströstade inte, vet att i alla fall filosofens namn finns någonstans i mina anteckningar. Men av någon anledning tänkte jag bara på den där lilla boken när jag inte hade möjlighet att söka namnet bland mina oordnade papper. På pendeltåget, under matlagningen. Och så idag. När jag läst ut den bok jag påbörjat igår och hade ett behov av att ge mig i kast med en ny bok – något att sträckläsa till skillnad från den bok jag för tillfället läser lite mer eftertänksam. När jag till sist fastnar för Manguels bok om bibliotek som legat bredvid sängen ett tag nu. När jag når inledningens sista rader. Då finns namnet där. Både författarens och bokens. En lättnad att de inte var mig förlorade. Att jag vid lämpligt tillfälle fortfarande kan ge mig i kast med Xavier de Maistres bok En resa runt mitt rum som jag avsåg.

…

Vidare har jag äntligen handlat upp de där NK-presentkorten som jag fick i födelsedagspresent. Det blev, och nu blir ni nog förvånade, böcker! Fyra stycken för att vara exakt. Två Henry James som är min nya idol. Jag har läst honom tidigare utan att riktigt fastna. Efter att ha sett en filmatisering av Washington Square blev jag nyfiken. Och efter ett femtital sidor av boken är jag helt såld. Jag köpte också en liten bok av H. G. Wells, Den osynlige mannen som jag tänkte Malm skulle tycka om. Och till sist införskaffade jag Umberto Ecos tjocka och vackert illustrerade bok Om skönhet som jag länge haft ögonen på. Jag var så omtumlad av ren glädje när jag kom ut från NK (inte mint för att jag upptäckt deras lilla engelska bokhandel och klassikerhyllan där) att jag fortsatte till närmaste antikvariat och köpte en till Henry James av bara farten.

…

Nu undrar kanske läsaren hur i hela världen jag har tid att läsa en massa böcker. Jag läser ju trots allt en kurs på heltid och det är allmänt känt att grundkurser innebär mycket kurslitteratur. Svaret är mycket enkelt, jag ägnar försvinnande lite tid åt kurslitteraturen och desto mer åt skönlitteratur. Det visar sig kanske i mina betyg (senaste tentan skrev jag B på, vilket ändå måste uppfattas som förhållandevis bra) men det är min fasta övertygelse att min egen litterära bildning är värd minst lika mycket som min så kallade akademiska bildning. Förmodligen mer.

Publicerat den

Inredning, böcker och Manguel

Jag tycks göra precis allt utom det jag borde. Det vill säga plugga som en galning. Ah, well, det är flera dagar kvar. Det löser sig, förhoppningsvis.

Jag har varit och kollat på oljepastellkritor – men de var betydligt dyrare än vad jag räknat med. Så jag avvaktar. Malm var ändå inte så tilltalad av idén att mina alster skulle pryda våra ännu helt kala väggar (det är lugnt, han hinner ändra sig).

Den där lusten att införskaffa böcker växte sig starkare och jag lyckades även smitta Malm. Alltså har vi precis skickat en beställning till en av nätbokhandlarna och det blev såklart alldeles för mycket. Låt oss säga som så att det blir nog böcker och ingen bokhylla den här månaden.

Nåväl, nästa vecka är det förutom tentadags även soffa, fåtölj och matta-ankomstdags. Nästa fredag kommer jag alltså helt post-tenta-lättad kunna krypa upp i soffan med en varm kopp te och en, två kanske tre böcker och bara läsa hela dagen. Eller förresten, jag har föreläsning på fredag. Det får bli lördag istället.

Det kom en sista maxi-lön, så det kan nog bli en bokhylla ändå. Det kanske behövs. Om inte annat kommer lägenheten kännas mer ombonad. Om jag har råd köper jag gardiner i Uddevalla. De jag kollade in i somras – om de finns kvar. Annars finns säkert något annat fint.

Haha, Stasimon goes inredningsblogg. Som om någon bryr sig.

Inatt drömde jag förresten en rätt märklig dröm. Eller märklig förresten. Märkligheten låg i att det var ett ganska vanligt, odrömlikt scenario. Jag var i någon liten litterär salong med ett gäng okända – men i drömmen bekanta – människor. Kvällens höjdpunkt var att Alberto Manguel var inbjuden. Han såg ut precis som i verkligheten. Medan de andra stökade lite i köket och gjorde i ordning fika (eller ja, rödvin och bullar – fråga inte varför) fick jag underhålla herr Manguel själv. Vi satt i ett litet rum (misstänkt likt min mormors arbetsrum) på en säng med brunt murrigt överkast (inte helt olikt det från hotellrummet i Paris, det jag bodde i ett par dagar för drygt fyra år sedan) och talade om litteratur. Jag minns att vi pratade om översättning och dess svårigheter. Jag sade något om Baudelaire och han höll med. Vi talade franska, det var länge sedan jag talade franska i en dröm.

Jag är överhuvudtaget rätt förtjust i den här herren. Jag läser för närvarande hans A reading diary som jag inhandlat bara för att den reades ut på Hedengrens. Och nu är han tydligen på bokmässan och aktuell med en ny bok (den igår i ovannämnda beställning) om bibliotek. Jag anar att han delar min passion för läsande och inte minst fysiska böcker. Också jag ska inrymma böckerna, trogna vänner, i ett ombonat bibliotek. Manguels är inrymt i en gammal lada av sten, medeltidsgammal. I Frankrike. Det väcker denna ständiga längtan till Loire-dalen. En dag, kanske.