Kategori: Dagbok

Publicerat den

Vårdepression? Mais non!


Jag vet inte om det är något som är specifikt för just den här årstiden, något som drabbar andra än just mig. Aldrig är väl mitt humör så skiftande som under våren. Jo, jag håller nog ändå vädret ansvarugt för det. Hösten med sina färger och stilsamma förmultning, stormar och regn på verkar mig aldrig som vårens första sol och de ännu kyligavindarna. Jag går från strålande glad – som idag i slottsbacken på väg tilll universitetsbiblioteket. Krokusarna blommade, solen lös för en gångs skull varmt och träden strök sina skuggor över gräset. En ung japansk flicka tog kort på statyerna och slottet i bakgrunden. Allt kändes fint och spirande och jag kände doften av varm kullersten och gräsmattor. Och i alla denna vårliga prakt fanns jag, och jag var en del av det. En liten figur i högklackat och röd tröja under kappan i tavlans nedre hörn. Så är det när allt är bra, bara en kvart tidigare var jag närmast nära tårarna. En överdrivet känslig reaktion, där jag gick i skuggan, med vinden emot mig och tänkte på hur distanserad tillvaron tycks mig ibland. Som om jag ständigt upplever ögonblicken i Uppsala efteråt, ständigt ett halvt steg efter. Att ingentint luktar någonting, jag får inga intryck alls. Att jag är helt separerad från dåtiden, det som annars så lätt väcktes till liv i mitt medvetande förblir stumt och dött. Även om stunder av dysterhet som denna går över och förbyts i ljusa tablåer slottsbackeupplevelsen kan jag inte annat än oroas över vilka eventuella konskevenser denna återkommande alienation har för mina litterära ambitioner. Lägg därtill det faktum att det börjar bli dags att repetera en del kunskaper i idé- och litteraturhistoria för att hålla kunskapen levande. Vilket alltså medför att jag får känslan av att vara dummare (i bemärkelsen okunnigare) än säg för tre år sedan när jag precis läst grundkurserna dessa två ämnen. Desutom hade jag fortfarande kvar lite av mitt gymnasielatin och riktigt pyste av vitterhet. Det är därför något av en lättnad när jag nu satt igång med läsandet inför fredagens tentamen och jag inser att jag redan är bekant med det mesta, det rör sig bara om att väcka kunskapen till liv igen. Vidare lyckas jag, trots lärobokens torftighet, komma dåtiden förvånansvärt nära. Därför: nu återvända till 1600-talets ekonomiska utveckling (eller brist därpå)!

Publicerat den

Mijn platte land, mijn Vlaanderland

Så, tillbaka från Belgien sedan ett par dagar tillbaka. Vi besökte varken Brygge eller Oostende, men väl min barndoms Grimbergen och Bryssel. En tur till Mechelen hann vi också med. Ah, dessa flamländska byar, kullersten och medeltida kyrkor, marknad på lördagar och mörkt l frå det lokala klostret, vitsippor och slott. Etc. etc. Jag vet inte riktigt hur sortera alla intryck. Allt från den kungliga botaniska trädgården till katolsk påskmässa på latin till Byssels artiketur till solbränna på promenad till grannbyn Meise till… Det är överväldigande, och redan så avlägset. Skuggbilder i minnets labyrinter. Att anpassa sig till vardagen här, till att det inte är 25 grader utomhus, det är inte helt utan svårigheter. Och tentamen redan på fredag, tre sekel att läsa in…

Publicerat den

Längta bort


Nå, så kanske vågar vi hoppas på våren också i den här gudsförgätna avkroken. Om mindre än två veckor far vi utomlands. Sverige tycks mig litet och grått, dagar som dessa. Detta Europas blindtarm som slokande och sorgsen pryder kartan. I tanken är jag redan nere på kontinenten. Jag äter moule et frites i restaurangen nära la Grande Place i Bryssel. Promenerar längs Paris boulevarder, i riktning mot Seine för att uppsöka boklådorna vid flodens banker. Inhandlade böcker bläddrar jag förstrött i på Thalys tillbaka till Bryssel. De läses mer ingående i den botaniska trädgården i Meise med en loj matematiker vid min sida. Vi åker till Brygge och ser på stadens svanar. Kanske gör vi en tur en calèche på stadens kullersten.

Publicerat den

"Att leva är att höja sig, att försöka göra det bästa möjliga av sig själv."


I mig finns inga intressanta tankar just nu. Jag har varit i Göteborg och hälsat på familjen. Lillebror fyllde år och har flyttat hemifrån. Så åkte vi ifrån västkustsvåren till hagelstormande Uppsala. Min matematiker har till sist insjuknat i körtelfeber, jag pysslar om och gör te. Struntar med jämna mellanrum i mina föreläsningar trots att jag redan missat så mycket. Hoppar annat, träffar inte folk. Jag går i antikvariat, till bibliotek. Ligger hemma och läser 1800-talsromaner – inser att litteraturvetarens inställning till litteraturen kanske inte är min ändå. Lägger om livskursen åter en gång – den här gången får beslutet ligga fast.

***

I Uddevalla finns mitt favoritantikvariat. En av böckerna köper jag för att den är fransk och för de rader någon skrivit på titelbladet: Géraldy än en gång – i glädjen över att pennan går att laga. 3.3. -59. Boken är Paul Géraldys Mannen och kärleken där författaren enligt översättaren samlat all sin visdom rörande samspelet mellan man och kvinna. (Man får bland annat lära sig att: ”De verkliga kvinnorna är gjorda för att förföljas, försvara sig… och ge vika.” Bra att veta, liksom.) Boken roar mig, men fascinerar mig inte som de där orden skrivna i blått bläck. Vad betyder de? Vad är det för historia som ligger bakom? Och varför just i den här boken? Lite tar jag åt mig också, låter det bli ett meddelande till just mig: pennan går att laga!!


Publicerat den

Flytt i maj


Jag är så evinnerligt trött på att flytta. Det senaste året har jag redan flyttat två gånger. Att packa ner sitt liv i lådor. Tiden det tar innan allt är på plats i det nya hemmet. Inbott blir det inte förrän efter ett eller två år. Då är alla möbler på rätt plats, man har hunnit skaffa alla de där småsakerna som gör hemmet trivsamt. Hursomhelst, i maj flyttar jag igen. Och den här gången planerar jag att bli kvar ett tag. För jag flyttar inte ifrån den här gången, jag flyttar till.

***

Annars: Vansinnigt trött. En av katterna tillbringade natten med att utan uppenbar orsak vråla ångestfyllt. När morgonen väl anlänt lugnade hon sig och somnade snällt på den varma plats i sängen matematikern lämnade efter sig sedan han åkt till sin morgonföreläsning. Själv släpade jag mig motvilligt ur sängen efter den obefintliga nattsömnen. Jag tänker mig att allt blir bättre när vi flyttat och det finns en dörr att stänga till sovrummet.


– Mrkgnao

Publicerat den

Mitt kungarike för en bok


Ah, jag vill läsa en bok. En bra bok. En bok som jag inte kan slita mig ifrån, som skriver in sig i min själ och vars fiktiva värld blir verkligare än min verklighet. Imorgon börjar bokrean, och det finns en del intressanta titlar (i alla fall hos Hedengrens) men ingen som jag känner är den där fulländade läsupplevelsen bara på beskrivningar och recensioner. Ge mig tips?

Publicerat den

"Rage, rage against the dying of the light"


Så. Det har varit tyst här ett tag. Det finns ett inlägg jag vill, kanske måste, skriva. Orden finns där, jag formulerar och omformulerar. En del av mig känner det som att jag inte har någon rätt att skriva ner dem, i alla fall inte här. Inte där alla kan se. För i slutändan är det inte mig det här handlar om, jag befinner mig i periferin. Får man skriva ändå då?

***

Den trettonde februari (det är en fredag) skriver jag min första salstenta vid Uppsala universitet. Aldrig har en skrivning varit så svår. Jag är helt avtrubbat, tappar mina resonemangen, får ingen struktur i det. Klockan på väggen till höger ägnas mycken uppmärksamhet. Vad gör han nu? Är han vaken än, klär han sig nu, klär sig i svart? Borde jag inte varit där, vid hans sida? Och så tillbaka till forntiden, försöka förklara den romerska republikens fall. Det går, det går inte. Vad vet jag. Min högra hand, den som för pennan, kan inte sluta darra. Jag måste stanna mitt skrivande, vila några minuter. Darrandet följs åt av en smärta som tycks ha sitt epicentrum vid handleden och som fortplantar sig upp till armbågen.

***

Senare föds en tanke. Eller. Det är ingen riktigt formulerad tanke, det är mer som ett utkast till en tanke. Något om den där periferin. Om att bara kunna se på hur den man älskar allra mest kastas runt i stormen. Skrev jag stormen? jag menar sorgen. Om maktlösheten. Tänker på den andra kretsen i Dantes helvete där de vällustiga slungas runt i vinden. Straffet består inte att själv i evigheten blåsas runt av kastvindarna, utan att tvingas bevittna sin älskades plåga.

***

Efter tentan går jag till nationen för att skriva in mig och betala kåravgift. Ingen är där, så jag fortsätter mot bussen hem. På vägen passerar jag Domkyrkan och utan att riktigt gör ett aktivt val går jag in. Det var länge sedan jag befann mig ett kyrkorum. Det är tyst, stilla. Jag sätter mig långt bak, knäpper händer som i bön om än inte i bön. Jag gråter inte, då har jag inte gråtit alls. Förlamningen jag valde i tron om att det var det som krävdes har ännu inte släppt. Men spänningen i armen lättar lite.

***

Dikten av Oscar Wilde här nedan är betydligt längre. Men jag har memorerat just dessa verser. När jag i livet råkar såra någon av dem som står mig nära brukar orden skänka mig en form av tröst. Varför det är så och hur jag tolkar ”Reading Gaol” är dock ett annat inlägg. Men jag kan inte sluta förundras över hur ord kan utöva sin makt över oss, rentav trösta oss. Och nu, i dessa dagar, är det en dikt av Dylan Thomas som är med mig. Jag hörde den först på en poesifestival, en uppspelad inläsning av poeten själv. Det är en av hans mest berömda dikter; skriven till den döende fadern. Jag vill också se den som en uppmaning till oss som är kvar efteråt, att likt den som lämnat slåss för sitt liv. Att inte låta sorgens svärta helt kväva.

***


Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.

Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.

Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay,
Rage, rage against the dying of the light.

Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way,
Do not go gentle into that good night.

Grave men, near death, who see with blinding sight
Blind eyes could blaze like meteors and be gay,
Rage, rage against the dying of the light.

And you, my father, there on the sad height,
Curse, bless, me now with your fierce tears, I pray.
Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.

(Hör den uppläst här)


Publicerat den

"Yet each man kills the thing he loves"

He did not wear his scarlet coat,
 For blood and wine are red,
And blood and wine were on his hands
 When they found him with the dead,
The poor dead woman whom he loved,
 And murdered in her bed.


[---]


Yet each man kills the thing he loves,
 By each let this be heard,
Some do it with a bitter look,
 Some with a flattering word,
The coward does it with a kiss,
 The brave man with a sword!

Some kill their love when they are young,
 And some when they are old;
Some strangle with the hands of Lust,
 Some with the hands of Gold:
The kindest use a knife, because
 The dead so soon grow cold.

Some love too little, some too long,
 Some sell, and others buy;
Some do the deed with many tears,
 And some without a sigh:
For each man kills the thing he loves,
 Yet each man does not die.


Ur The Ballad of Reading Gaol av Oscar Wilde