I mig finns inga intressanta tankar just nu. Jag har varit i Göteborg och hälsat på familjen. Lillebror fyllde år och har flyttat hemifrån. Så åkte vi ifrån västkustsvåren till hagelstormande Uppsala. Min matematiker har till sist insjuknat i körtelfeber, jag pysslar om och gör te. Struntar med jämna mellanrum i mina föreläsningar trots att jag redan missat så mycket. Hoppar annat, träffar inte folk. Jag går i antikvariat, till bibliotek. Ligger hemma och läser 1800-talsromaner – inser att litteraturvetarens inställning till litteraturen kanske inte är min ändå. Lägger om livskursen åter en gång – den här gången får beslutet ligga fast.
***
I Uddevalla finns mitt favoritantikvariat. En av böckerna köper jag för att den är fransk och för de rader någon skrivit på titelbladet: Géraldy än en gång – i glädjen över att pennan går att laga. 3.3. -59. Boken är Paul Géraldys Mannen och kärleken där författaren enligt översättaren samlat all sin visdom rörande samspelet mellan man och kvinna. (Man får bland annat lära sig att:
”De verkliga kvinnorna är gjorda för att förföljas, försvara sig… och ge vika.” Bra att veta, liksom.) Boken roar mig, men fascinerar mig inte som de där orden skrivna i blått bläck. Vad betyder de? Vad är det för historia som ligger bakom? Och varför just i den här boken? Lite tar jag åt mig också, låter det bli ett meddelande till just mig: pennan går att laga!!
Hillevi Norburg 