Kategori: Dagbok

Om vi bortser från den lite uppenbara frågan: är det lätt att få någon att anno 2011 intressera sig för Runeberg? Jag betraktar mig som allmänt litteraturintresserad men ni kommer inte att finna Fänrik Ståls sägner i min bokhylla, än mindre stod Runeberg högt i kurs för mitt högstadie- eller gymnasiejag. Men vi bortser alltså ifrån att ointresset inte beror på invandrarens annorlunda kulturella bakgrund. Det finns en i mina ögon obehaglig uppfattning om att det är svårt för invandraren att ta till sig det svenska kulturarvet och att invandraren är en alltför känslig individ som kommer får problem med sin identitet om den inte isoleras från främmande kulturyttringar. Ett ”svenskt” barn däremot förutsätts utan större problem läsa Homeros och klassisk litteratur som torde vara den svenska barnet ytterligt främmande. Det svenska barnet uppmuntras också att läsa så kallad världslitteratur, det vill säga litteratur icke-västerländsk litteratur, för att vidga sina vyer. Att förutsätta att invandrarbarnet inte förmår ta till sig Runeberg tycker jag är ett betydligt större övergrepp än att ”påtvinga” det Runebergläsning.

Hugh Munro var son till den mer berömde sir Hector Munro en general som vann ett antal viktiga slag för det brittiska Östindiska kompaniet i krig mot furstendömet Mysore i Indien. Antikviteten ifråga var en ganska skadad porslinsfigur som varit ganska alldaglig om den inte förställt en liggande man och över honom: en tiger. Den här porslinsfiguren, förklarade experten, är från början av 1810-talet och hade sockeln inte varit så skadad skulle man kunnat läsa dess namn ”The death of Munrow”. 1792 var alltså Hugh Munro, av betydligt fredligare sort än sin far, på picninc på ön Saugur utanför Calcutta där han överfölls av en stor tiger och blev så allvarligt skadad att han dog fyra dagar senare. Denna makabra scen gjordes det sedan porslinsfiguriner som välborna engelsmän kunde ställa på spiselkransen. Antikvitetsexpert lade också till att Hugh hade haft en bror, Alexander, som inte hade större tur utan ätits upp av haj. Av honom finns dock inga figuriner och jag har inte funnit någon information om denne andre Munro.

Det är dock ingen tillfällighet att porslinsfabriken valde just det här motivet och att de valde just den här formgivningen. Några år tidigare hade nämligen Brittiska Östindiska kompaniet för första gången ställt ut ett föremål till allmänhetens beskådan i sitt muesum på Leadenhallstreet i London. Det kallas för ”Tipu’s Tiger” eller ”Man Tyger Organ” och kom i kompaniets ägo efter att man besegrat och plundrat Sultanen Tipu 1799. Det man fann var då ett slags mekaniskt prydnadsföremål som visar en stolt tiger (Tipus eget emblem) som dödar en försvarslös engelsk soldat. Inuti träet finns flera mekanismer. Man kan få engelsmannens arm att röra sig. En annan mekanism får honom att jämra sig och ytterligare en annan får tigern att ryta. Utöver detta finn inuti tigern också orgelpipor. Från Wikipedia hämtas följande passage av Richard Wellesley, en av Östindiska kompaniets män som hittade tiger:

“In a room appropriated for musical instruments was found an article which merits particular notice, as another proof of the deep hate, and extreme loathing of Tippoo Saib towards the English. This piece of mechanism represents a royal Tyger in the act of devouring a prostrate European. There are some barrels in imitation of an Organ, within the body of the Tyger. The sounds produced by the Organ are intended to resemble the cries of a person in distress intermixed with the roar of a Tyger. The machinery is so contrived that while the Organ is playing, the hand of the European is often lifted up, to express his helpless and deplorable condition. The whole of this design was executed by Order of Tippoo Sultaun. It is imagined that this memorial of the arrogance and barbarous cruelty of Tippoo Sultan may be thought deserving of a place in the Tower of London.”

Idag hittar man manstigerorgeln på Victoria and Albert museum i London.