Heaven knows I’m miserbale now
Efter en veckas skrivande ute på Wiks folkhögskola breder en skön utmattning ut sig – sjukdom skulle jag dock gärna vara utan. Idag var jag hemma vid fyratiden. Sedan dess har jag legat nedbäddat i soffan och lyssnat på Morrissey. Jag känner en begynnande feber bränna under ögonlocken, halsontet lindrar jag med halstabletter, te och honung – matematikern har gått ut och köpt glass åt mig för lindring och tröst. Imorgon bär det av till Drottningholm igen. Därefter fem arbetsdagar, ledig nästa torsdag. Oh, well…
Ett brev
Åh, den här tröttheten som rinner genom kroppen. Jag jobbar mycket, hela tiden, försummar mina övriga sysslor. Vänner, jag stiger upp i ottan och kommer hem först i kvällningen. Bara för att jag haft den dåliga smaken att bosätta mig så långt från Drottningholm… Så om jag uppdaterar sällan, om jag är långsam med svar på kommentarer, kanske till och med en smula osammanhängande – där har ni förklaringen.
Men att jag kom hem tjugo minuter över tio i tisdags, efter att ha lämnat hemmet vid åttatiden på morgonen, gjorde alls ingenting när följande brev väntade på mig i brevlådan (sorry för den dåliga bildkvalitén):
En liten hjälpreda för alla husmödrar
Ett roligt nöje är att ströbläddra i antikvariatens virtuella kataloger. Då kan man komma över pärlor som Doktor Herman Klenckes kemiska kokbok från 1860:
Doktor H. Klenckes kemiska kokbok. Doktor H. Klenckes kemiska kokbok. Fullständiga, lättfattliga, på wetenskaplig grunder strödda allmänna och detaljerade anwisningar: Om födoämnena, såsom kött, fläsk, grönsaker, kaffe, thé, choklad, mjölk, mjölrätter och bröd, ägg m. fl.; om deras beståndsdelar och tillredning, deras werkan på kroppen och olika förmåga att bidraga till hans näring och underhåll; om kokwattnet, saltet, kökskärlen; om spiseln och förbränningen på densamma m. m., som hwarje omtänksam husmoder måste känna, för att rätt wälja och tillaga familjens födoämnen, och derigenom, med inbesparing af onödiga utgifter, winna en god och kraftig föda; om födoämnenas ändamålsenliga förwaring, så wäl på wanliga sätt, genom syltning, torkning o. s. w., som efter den appertska methoden m. fl.; tillika med ett bihang: Sjukköket. Bearbetning i sammandrag af Wilhelm Kjellgren.
Skor och Vitterhet!
Om jag någonsin lät trycka upp ett eget Ex Libris (och det ska jag väl) då skulle det stå så. Fast jag skulle låta matematikern översätta till latin först. På tal om skor ska jag strax ge mig in till stan för besöka en skobutik eller två. Sommartid och stundande Italienresa fodrar sandaler, tycker jag. Lediga dagar tillbringas helst så, i antikvariat och butiker.
Helt ledig är jag dock inte då jag fortfarande kämpar med terminens sista hemtenta. Ämnet jag valt att fylla mina åtta sidor är den störste av de störste: Mallarmé. Detta trots löften om att aldrig, aldrig ge mig på denne gigant. Jag kompromissar och skriver om en dikt som inte återfinns bland de personliga favoriterna, Un coup de dés… Men ändock, det är svårt att närma sig ett tänkande så briljant. Man kapitulerar kastar av sig alla de kritiska verktygen. Jag märker det i mallarméforskarnas analyser, mer än hälften är bara rena citat. Mästaren lämnas absolut tolkningsföreträde, i hans universum är hans ord lag – vi, stackars kritiker, har inget att sätta emot. Det är vad som fascinerar mig allra mest med Mallarmé – antingen är man kvar på utsidan. Förmår inte förstå, förmår inte tränga in i dikten. Men så hittar man handtaget, trycker ned handtaget och stiger in i det mallarméska rummet. Man väntar vid skrivbordet där ingen ptyx vilar, man dröjer vid den frusna sjön där svanen frusit fast, man vänder blicken uppåt och möts av den stjärnbeströdda stjärnhimlen. Men distans kan man inte få. Man är antingen utanför eller inne. Just så.
Och jag vill kapitulera – jag vill bli invaderad och erövrad av den andres, diktarens, medvetande. Upplåta min hjärnas vindlingar åt någon annan för ett ögonblick. Därför, har jag märkt under mina mångåriga litteraturstudier, är jag i grunden ingen litteraturvetare. Men desto bättre, inbillar jag mig, som översättare. När jag översätter är det för mig inte intellektuellt arbete, men fullkomligt intuitivt.
Annars var matematikern och jag en hårsmån från att lägga ett bud och försöka köpa oss ett hus. Allt för mycket renoveringsarbeten fick oss att till slut att avstå. Ett hus? Vi som för några månader sedan drömde om stadsliv och storstadspuls. Icke mer! Nu drömmer vi om en liten trädgård, burspråk och utrymme för skor och böcker.
Från anslagstavlan: Kattdjur
Honey is under the monster’s lips;
And Mishka follows into her lair,
dragged in the net of her yellow hair,
Knowing all things when honey drips
On his tongue like rain, the song of the hipsOf the honey-child, and of each twin mound.
Mishka! there screamed a far bird-note,
Deep in the sky, when round his throat
The triple coil of her hair she wound.
And stroked his limbs with a humming sound.Ur John Grays dikt Mishka
*
Hans smidigt starka steg, den mjuka gången,
där han sitt trånga, snåla kretslopp går,
är krafters dans omkring en mitt, där fången
en halvt bedövad, väldig vilja står.Ur Rainer Maria Rilkes dikt Pantern (i Johannes Edfelts översättning)
*
Tror man ej
att starka tassar känner svedan?
Tror man ej att jaguaren har hjärta?
Ack den har
fader moder henne ungar.
Ödemarken är stor
kall är höstens vind
i jaguarens mage bor
ensamhet förtvivlan.
Jaguaren kan kyssa en blomma.
Den har tårar;
sentimentalitet.Ur Elmer Diktonius dikt Jaguaren
Plantorna i mitt liv
När vi flyttade till den här lägenheten för lite mer än två år sedan gladdes vi båda åt vår balkong. Drömmen om en kruka eller två med lite kryddväxter och blommor föddes redan då – men det är först nu vi satt planen i verket. Nu står de där – tomatplantan i sin svarta kruka bredvid katternas matsmältningshjälpande gräs i den låga vita. I balkonglådan lavendel och smultron – så småningom skall de få sällskap av timjan och basilika som dessvärre var slut.
Förutom glädjen över den fint inredda balkongen (som numera erbjuder dynor till stolarna så det är dessutom bekvämt att sitta där) är det inte med viss oro jag betraktar mina plantor. Trots välvillig personal som nog såg till att vi fick med oss rätt saker hem inser jag mina begränsningar rörande plantor och allt som höra dem till. Visste ni, käre läsare, exempelvis att det inte finns en sorts jord att plantera i, utan en mängd varianter varav ingen heter ”kryddväxtjord” men väl ”pelargonjord” och dylikt. Jag tänker på min orkidé…
*
Länge hade den mått dåligt, orkidén. Jag har redan skrivit om den här, jag vet, men dess öde hemsöker mig. Den där sista mjukt lila blomman jag så gärna ville rädda. Den såg skrumpen ut, rädd att den snart skulle falla av som resten av blommorna gjort dessförinnan, vattnade jag orkidén. Någonstans ur blommans inre, långt där nere bland rötternas mystiska grenverk, kom ett ljud så hjärtskärande och förtvivlat. Som när man tvingar upp ett gammalt skåps dörrar, som när man trampar på kattens svans – gällt och högt lät det. Det varade knappt, det var över innan jag hunnit förstå vad som hänt, att orkidén utstött ett sista dödsskri – i tystnaden som följde föll den sista blomman…
*
Bland orkidéns dödsorsaker kunde vi efteråt konstatera övervattning. Däremot var orkidén till synes fullständigt ointressant för katterna, även Sirrus som annars är mycket förtjust i att knapra på växter. Kanske var det därför inte så klokt att placera tomatplantan på balkongens golv, men jag fruktar att den blir för tung för räcket när det sedan växer sig stor. Oddsen att den skall göra det kanske minskas nämnvärt av placeringen men under de tjugofyra timmar den har befunnit sig i hemmet har endast ett blad tuggats sönder av en entusiastisk Sirrus.
*
Nåväl, trots att jag måste vakta plantorna och att de förmodligen kommer dö i min vård innan de hunnit bära frukt, tänker jag njuta till fullo av den inredda balkongen. Det är en enkel lycka att sitta i solen och äta sin kvällsvard, igår: sallad med mango, mozzarella och varm sparris och ett glas välförtjänt rödvin. Utsikten: tomatblad, lavendel och timida smultronplantor.
La Belle Dame sans Merci
La Belle Dame sans Merci av John Keats
O what can ail thee, knight at arms,
Alone and palely loitering?
The sedge has wither’d from the lake,
And no birds sing.O What can ail thee, knight at arms,
So haggard and so woe-begone?
The squirrel’s granary is full,
And the harvest’s done.I see a lily on thy brow
With anguish moist and fever dew,
And on thy cheeks a fading rose
Fast withereth too.I met a lady in the meads,
Full beautiful, a fairy’s child;
Her hair was long, her foot was light,
And her eyes were wild.I made a garland for her head,
And bracelets too, and fragrant zone;
She look’d at me as she did love,
And made sweet moan.I set her on my pacing steed,
And nothing else saw all day long,
For sidelong would she bend, and sing
A fairy’s song.She found me roots of relish sweet,
And honey wild, and manna dew,
And sure in language strange she said—
I love thee true.She took me to her elfin grot,
And there she wept, and sigh’d full sore,
And there I shut her wild wild eyes
With kisses four.And there she lulled me asleep,
And there I dream’d—Ah! woe betide!
The latest dream I ever dream’d
On the cold hill’s side.I saw pale kings, and princes too,
Pale warriors, death pale were they all;
They cried—”La belle dame sans merci
Hath thee in thrall!”I saw their starv’d lips in the gloam
With horrid warning gaped wide,
And I awoke and found me here
On the cold hill’s side.And this is why I sojourn here,
Alone and palely loitering,
Though the sedge is wither’d from the lake,
And no birds sing.
*
En fråga, kära läsare, vet någon av er om det finns någon bra Keats-översättning till svenska (överhuvudtaget, men i synnerhet den här dikten)?
À bientôt! #2
Glad påsk, kära läsare! Nu: påskägg i Belgien, vi ses nästa vecka!
À bientôt!
Klockan var strax över fyra när jag vaknade i morse av att en av katterna kräktes på mig. Det slår mig ibland att Celine verkligen är god träning för den eventualitet att jag en dag skulle ha småbarn. Efter denna inte alltför angenäma början på dagen har dagen runnit iväg i ändlösa resförberedelser. Klockan är tjugo i tolv och äntligen står resväskan prydligt packad i hallen, alla mail som skulle skrivas är skickade, avsnittet som skulle färdigställas är slutskrivet etc. Kvar återstår att bara att säga: vi ses nästa vecka. Nu: Paris!
