Kategori: Dagbok

Publicerat den

13 augusti

Igår var min egentliga namnsdag, jag vägrar acceptera att den flyttats till någon gång i oktober. Min matematiker väckte mig med lime- och jordgubbscheesecake, praliner och hett te. Samt en liten smyckesask som visade sig innehålla charmanta örhängen med rosa stenar. I övrigt: en förkylning som börjar ge med sig, några lediga dagar den här veckan att vila upp sig under.

*

I den förtjusande boken Chic! Rådgifvare för Damer i alla toalettfrågor med särskild hänsyn till färgerna  från 1892 som nyligen kommit min ägo läser man dock (på tal om ovan nämna örhängen alltså):

Emedan de flesta af våra älskvärda läsarinnor säkerligen kommit därhän, att de anse bruket af örringar allt för ociviliseradt, tro vi oss ej göra något orätt, då vi helt och hållet lämna dessa prydnader åt sitt öde.

Publicerat den

Blunda

Rör dig inte, känn ovissheten komma, blunda, och här, sade du, vålnader av fåglar. Du öppnade mina ögon på nytt, du smekte mitt ansikte med skuggan av dina händer.

Ur En resa i vintern av Bernard Noël

*

Jag kan inte skriva ännu ett inlägg om trötthet och intellektuell overksamhet. Istället: vardagligheter (i bristen på ork att ta itu med större frågor). Så: en helg med mamma på besök. Restaurangbesök på restaurangbesök – libanesiska meze, afternoon tea (med flervåningsfat som sig bör) och champagne, rejäl grekisk kost, cocktails på en bar med franska chansoner i högtalarna och till sist hemlagad tårta (matematikern såklart, inte jag). Idag: nya glasögon, äntligen. Världen är åter skarp och fylld av färg och konturer. Bågarna för första gången av känt märke, en eftergift till snobben i mig. Annars: läser vidare och planerar bröllopet (i god tid, jag vet, mer än ett år kvar men varför inte och slippa värsta stressen?). Drömmer om skor i vit satin och röda lädersulor, ännu en eftergift till den där snobben – jag tror jag tillåter mig den också. Hur var det nu, Wilde, allt utom frestelse?

*

I övrigt: Har jag redan nämnt detta med tillvarons stillhet? Att inte bara världen vunnit konturer bruten genom de nya glasen, utan även jag själv, sedan en tid tillbaka nu? Ett turbulent år, jobbigt på många sätt, men i mig ändå en nyvunnen säkerhet. Jag tror det finns de som skräms när livet inte längre är lika formbart, jaget likaså. Känslan av att åh, det är såhär det blir. Sådan här jag är. För mig, en väldig lättnad. Och tacksamhet, att kunna ägna sig åt något så omöjligt som sekelskifteslitteratur (att den ekonomiska tillvaron ibland rör sig som kvicksand under fötterna, vad gör det så länge man klarar sig såpass att man stundom kan unna sig sina dyra vanor?). Ödets ljuvliga nyck.

Publicerat den

Katten

Katten är sjuk igen. Lilla katten som varit med mig halva mitt liv, lilla kissen som fanns där att krama om när det var jobbigt sista åren på högstadiet, när föräldrarna skilde sig, när studiebördan blev tung på gymnasiet, när man flyttat till en ny och större stad, när det stormat med pojkvännerna. Vi ska till veterinären idag: hoppas på det bästa, förbereder oss ändå på det värsta.

TILLÄGG: Det visade sig vara fel på njurarna. Vi fick hem kisse och specialfoder som vi hoppas hon blir bättre av.

Publicerat den

”Bakgrunden står orörlig och fast, men fantasien har ritat upp sina arabesker därpå”

Bild från Noa Noa

Jag har varit ledig i två dagar nu, hade en mängd storstilade planer för vad jag skulle hinna med och göra. Nu i efterhand, när endast fem minuter återstår av den lediga dagen kan man konstatera att ledigheten till stor del gått åt att bara vila. Sovmorgnar, långa timmar utsträckt i soffan, långsamma promenader bortåt dalen… Jag gissar att det behövdes, att efter de spända premiärnerverna följer utmattning, tröghet i rörelser och tankar. Till operan tänker jag återkomma, även om det är en smula märkligt att skriva om en föreställning där man själv arbetar, på en teater man är förälskad i. Perspektivet blir inte fel, men kanske lite skevt – eget, om man så vill.

*

Idag var planen att köpa en gul kjol (den som synes ovan) men butiken hade den inte inne. Istället gick jag till ett antikvariat och hittade som genom ett lyckoslag Förlorade illusioner som jag tidigare bestämt skulle bli den här sommarens Balzac-läsning. Tillsammans med fyra andra klassiker lämnade jag antikvariatet och inhandlade lite nyheter på Akademibokhandeln där jag också noterade att en av förra årets största läsupplevelser, The Hare with the Amber Eyes, nu finns i svensk översättning. För de av er som ännu inte läst den återstår med andra ord inga anledningar att låta bli.

*

Igår, när jag var som tröttast, ägnade jag mig åt lättsinne, dvs hängav mig åt att äta Lindor-chokladkulor och läsa skvaller. Eftersom jag är tämligen ointresserad av samtiden fann jag denna lättsamma lektyr i den 250-sidiga volymen: Hovskvaller från Fontainebleau. Episoderna som förtäljs däri sträcker sig från Ludvig XIII:s styre till strax före den stora revolutionen, de är samlade av en Touchard-Lafosse i början av 1800-talet och som han kallade ”Krönikor från Oxögat”. Oxögat var alltså det förmak som låg utanför konungens stora audiensrum i Versailles, vari hovmän och andra förnäma herrar och statsmän samlades och, givetvis, skvallrade en del. Sitt namn fick rummet av det ovala fönster genom vilket ”det fick sin dager”. Bland annat fick jag mig en förtjusande anekdot till livs som berättade om hur kardinal Richelieu, iförd commedia dell’arte-dräkt dansade sarabande för den franske kungens gemål, Anna av Österrike (vi kommer få anledning att återkomma till denna episod i senare inlägg, det försäkrar jag). Förtjust blir jag också i bokens förord där de korta texterna förklaras vara följande, (man tar sig poetiska friheter!):

Dessa krönikor ha den egendomligheten, att de äro på en gång uppdiktade och historiskt sanna. Förklaringen är följande:

De äro strängt historiska, därför att de till bakgrund ha den miljö, de händelser och de personligheter, som den tidens krönikörer, memoarskrivare, brevskrivare och diktare sammanställt åt oss – dokument, som tjäna till grundval åt våra moderna historieforskare. Tochard-Lafosse uppfinner sålunda absolut ingenting.

De äro diktade, ty på denna väv har Oxögat anbragt sinnrika broderier; det har flätat in sannolika dialoger och förstärkt dem en del roande dramatiska effekter. Det har med några kraftigare penseldrag markerat de porträtt, som förefallit något matta och färglösa i konturerna. Bakgrunden står orörlig och fast, men fantasien har ritat upp sina arabesker därpå.

Publicerat den

Arbetet

Nu har sommarsäsongen börjat på Drottningholm och den trogne läsaren vet att detta innebär att undertecknad kommer att sakta försvinna in i 1700-talsdimman och sömntyngda kvällar fyllda av flortunna rokokodrömmar. I klartext: våra litterära utflykter här på Stasimon kommer måhända bli mer sporadiska. Å andra sidan, det blir mindre tid till översättning och skrivande men mer läsning – kanske den föder reflektioner mig allt för dyrbara att inte trotsa dimmorna och nedskriva.

*

Min nya devis är att försöka arbeta mindre så att jag ska kunna arbeta mer, dvs hitta den där balansen så att man kan betala sin hyra och ändå ägna sig åt, gud nu skrev jag nästan Konsten med tillbörlig versal, låt oss nöja oss med att säga ”litteraturen” eller kanske ännu mer ödmjukt ”översättning”. Även om denna sista beteckning kanske är allt för snäv; istället: allt det där jag menar när jag säger ”arbetet”. Jag kanske inte har några större ambitioner med mina hastiga anteckningar här på Stasimon, likväl betraktar jag dem ändå som en del av detta ”arbete”, att ordna sina tankar i skrift är måhända både njutbart och nödvändigt, men betraktas inte som avkoppling. Avkoppling, i motsats till arbetet, är att vegetera – att tänka fullkomligt efemära tankar. Att agera snarare än att reflektera.

*

Det är med viss förvåning jag betraktar den person jag växt upp till att bli. Sedan tidig ålder har jag alltid betraktat mig som en i grunden lättjefull och arbetsskygg individ. Nu har jag veritabelt svårt för att lägga undan arbetet, rent praktiskt som i att använda de lediga dagarna eller kvällarna till att göra annat, och mentalt som i att inte tänka på jobbet på tåget/vid middagen/i sängen. När det gäller översättning eller skrivande kan jag inte hjälpa att tycka att det ändå till störst del är positivt, om inte annat är det ett nöje. Värre är det när det när bördan i och med de nya arbetsuppgifterna på teatern vilar över axlarna också efter arbetsdagens slut. Värst är att försöka få tid och ork att räcka till allt. Jag inser att situationen inte är helt sund. Det märkliga ligger i att plötsligt söka lättjan man ägnat sitt liv åt att försöka besegra.

Publicerat den

Havet

Märkligt detta att allt plötsligt handlar om havet. För några veckor sedan promenerade jag genom stockholmskvällen från det sedvanliga favoritcrèperiet i Vasastan mot en vernissage på Livrustkammaren. Stan var sällsamt stilla, klockan var bara strax över sju men kylan tycktes ha tömt gatorna på alla utom de mest målmedvetna. I Kungsträdgården var träden kala och ungdomarna som hängde där som alltid närvarande men fåtaliga. Jag gick där i det som en kort stund varit min stad och som desto längre varit min längtan. Lät stegen dröja och såg mina tidigare jag gå förbi. Ett artonårigt jag – första resan utan föräldrarna, i sällskap med D. I sällskap med T. Och sedan ett ensamt tjugotreårigt jag, tillbaka i staden och med hjärtslagen i takt med stadens puls. En septemberkväll, en av de första promenaderna med matematikern från Söders höjder hem till lägenheten på Körsbärsvägen. Tillbaka i nuet försökte jag hitta tillbaka till det jag en gång känt för huvudstaden. Det jag länge kände så fort jag återvände, känslan av att det är här jag hör hemma. Det är menat att jag ska bo i Stockholm. Jag lade örat mot mitt inre men fann… ingenting alls. Inför staden kände jag mig ljummen, det fanns ingen längtan kvar. Likväl är det inte så att jag i Uppsala känner den starka kärleken till platsen, känner mig inte mer hemmastadd där än på andra ställen – till slut har jag förlikat mig med att det är här jag bor, men jag kallar mig sällan för uppsalabo, det har inte blivit en del av identiteten såsom Stockholm var. Däremot: när jag promenerar över Strömbron med måsarna skränande över natthimlen och jag känner den distinkta antydan av stora vatten, hav och öppna horisonter hugger det till i magtrakten. En saknad; granitklippor och saltstänk.

Publicerat den

Ledighet

Fyller rummet med Pergolesis Stabat Mater dolorosa (jag har hört att detta är ett stycke man som sopran eller alt förr eller senare alltid kommer få framföra, så att säga populärt i konsertsammanhang. Kanske på gränsen till utslitet. För mina jungfruliga öron är det inte det, och det ger mig ännu de mest sublima rysningar av välbehag. Rösternas sammanvävning, den där enkelheten som gör barockmusiken att föredra framför… ja all annan musik. Det är egentligen omöjligt att beskriva med ord, men jag upplever det man kallar för barockmusik som glasklart, som ett klart vattendrag eller kristall. Framåt  mitten/slutet av 1700-talet inträder en konstlad kvalité (Mozart!) och framme i 1800-talet finner jag musiken och i synnerhet operans ljudvävar grumliga. Hellre än symfoniorkestern de ensamma rösterna och stråkarna.) och låter bli arbetet som väntar genom att skriva ändlösa små texter att lägga upp på Stasimon (detta det omöjliga i att tillåta sig ledigheten när det alltid finns saker att göra. Stressen i vetskapen att fler arbetsdagar väntar, att det som måste göras måste göras nu om det ska bli gjort. Skyldigheten man har mot andra, men främst sig själv att utföra arbetet. Sorgen som väntar om man misslyckas.) Kanske tillåter också dagarna ute på Drottningholm ett klänningsinköp senare under dagen, ett nytt nagellack (även om det senare tycks bortkastat efter nämnda kassatjänst i teaterns butik, av min stolthet, mina vackra naglar, finns ingenting kvar).

Publicerat den

Vårtecken

Är det inte lite vår i luften? Lite löften och tillförsikt, värme i solen? Katterna lägger sig i ljuskorridorerna som löper över golvet, solar sina vita magar. Jag är tillbaka i Uppsala och korrläser det sista. Man hittar tillbaka till rutinerna, hittar nya. Längtar efter att isen ska smälta bort så att man kan promenera igen, vågar kanske till och med tanken på vårskor och tunna kappor. Tills dess: nya böcker från rean trots att jag ännu inte läst alla jag införskaffade förra året.

Publicerat den
Först: känslan av att det går bra nu. Översättningsuppdraget som snart är klart, nya arbetsuppgifter på Drottningholm och känslan att bottna i sig själv. Sedan: hur lite det är värt, hur jag om jag kunde skulle byta det mot…, hur det betyder ingenting… när man sent på lördagskvällen får ett samtal om sin mamma. Om ambulanser, respiratorer och ett kritiskt tillstånd. Den sex timmar långa bilfärden från Uppsala till Göteborg där allt reducerats till en enda fråga: livet eller…? det andra som är för smärtsamt att formulera, att ens tänka.
Och nu: några dagar senare har stormen lagt sig. Mamma har fått komma hem och det har blivit lite lättare att andas för oss alla. Likväl, man vill inte utmana ödet och börjar för säkerhets skull dagen med en stilla bön om hälsa och snabba tillfrisknanden.