Kategori: Dagbok

Publicerat den

Höst

 Och plötsligt är säsongen slut på Drottningholm. Som final på en intensiv sommarsäsong: en snabbvisit på västkusten, besök hos familjen, bokmässemingel (med nytryckta visitkorten), sedan bröllop på Djurgården i Stockholm och ett par första försök till rytm och taktkänsla på lindy hop-kursen. Så ni får ursäkta om jag är lite matt. Nu väntar en lugnare tillvaro, jag är tillbaka i 1800-talet och översättandet. I höst väntar mer arbete, en resa till Belgien, några teaterbesök och lite mer lindy hop då.

Publicerat den

Om inget särskilt

Jag har varit krasslig ett par dagar nu, jobbat några av de dagarna med allt vad det innebär. Ändå hittat lite styrka att promenera genom trädgårdarna med matematikern, till Kina slott, till våffelbruket. Ätit en frasig våffla, och sedan en halv till. Vi satt utomhus och det var en sådan dag man kallar en vacker höstdag, med kyliga stänk i luften men mjukt ljus som värmde nacken och slätade ut våra ansiktens trötta fåror. Och jag lyckades stanna upp för en stund och njuta ögonblicken jag annars så lätt spiller ut och låter rinna bort på marken.

Publicerat den

En kort tröja

Den trogna läsaren minns mitt förtvivlade letande efter en vanlig svart tröja föra året. Något att ha över mina klänningar och kjolar utan fickor, applikationer, oversizemodell eller annat trams. Det största problemet var faktiskt att hitta koftor och tröjor som inte var alldeles för långa, de ska gå till midjan, inte höften. Jag måste därför uttrycka min glädje över att det i höstmodet verkar finnas klassiska, korta tröjor som dessa två från H&M:

              

 

Publicerat den

La Rochelle/Île de Ré

Jag visar bilder och säger att hit, hit vill jag åka. Inte nu och inte under högsäsong, senare när det inte är så varmt och vindarna rullar in från Atlanten och öppna horisonten.

– Det är inte konstigt, svarar han, att du vill det. Du som växt upp vid havet är nödgad att tycka om ofärdiga landskap.

Ofärdiga landskap? Färgen som flagnat av att allt för mycket saltvatten piskats mot fasaden. Sanddyner där inget kan byggas och inget växa. Näten upphängda på tork, blekta till en gråsilvrig ickefärg liksom drivveden av saltet och solen. Den som lever vid havet lever i ett gränsland – naturens kraft mer påtaglig här, redo att riva ner, sluka människans byggen och farkoster.

Publicerat den

Kråkspark?

Sedan jag har linser lite oftare har jag dessvärre upptäckt att det kring mina ögon uppstått något som jag nog måste kalla ganska distinkta kråksparkar. Med tre år och en månad kvar till mitt trettionde år är det kanske dags att redan nu investera i en bra ögonkräm? Har läsarskaran något tips?

Publicerat den

Brudskor, Sirrus, bokhylla

Jag tycker så mycket om den här bilden, och ännu desto mer sedan en bekant sade att kompositionen var bra, att den uttryckte det som är jag dvs: exklusiva skor, mängder med böcker och en orientalisk katt.  En bild av mig jag är helt okej att förlika mig med.

Publicerat den

Sigtuna, festligheter och en recension

Sigtunastiftelsen – som ett italienskt munkkloster med utsikt över Mälaren och inte helt olikt Il Chiostro vid Lago Maggiores stränder.

I lördags besökte Matematikern och jag på Sigtunas litteraturfestival. Eftersom ingen av oss tidigare varit i Sigtuna blev det kanske mer ruinutforskningar (bilder kommer i senare inlägg) och promenerande vid strandpromenaden och i den lilla stadens medeltidskärna än aktivt deltagande i själva festivalen. (Är det inte ofta så för mig? Att inramningen lockar mer än innehållet?) När jag kommit över besvikelsen att det lokala franska caféet hade slut på éclairer och tröstätit en croissant lyssnade vi på ett föredrag av den alltid lika eleganta Dorotea Bromberg om hur man ska bära sig åt för att få sitt manus publicerat. Kontentan: det är inte alls omöjligt att få ett manus antaget bara det är bra. (Optimisten upprepar glatt: Inte alls omöjligt alltså! Alla andra röster svarar: Men hur vet man att det är bra? Svar: Det vet man inte.)

*

På kvällen gick vi sedan på bröllopsfest där vi drack färgglada drinkar och dansade inpå småtimmarna. När vi hand i hand gick hemåt längs Uppsalas nattomma gator och jag hade ont i fötterna av de höga klackarna, tog av dem, det var ändå redan maskor som gått i strumporna det gjorde inget att gå i strumplästen, håruppsättningen som släppt och föll nedåt nacken, då infann sig känslan att det ändå är skönt att lämna litteraturens elfenbenstorn för ett ögonblick eller två och göra ett gästspel i det verkliga livet.

*

Till sist: Eva Björnberg har skrivit om Arma Belgien på Dagensbok.com

Arma Belgien på Söderbokhandeln i Stockholm

Publicerat den

Augusti

Augustivärmen när jag gick in till staden häromdagen, så kvav och tryckande. Om man hoppats det skulle varit bättre i skogen, att man under lövverken skulle få uppleva lite svalka – ja då hade man fel. Lika kvävande där, sensommargrönskan ymnig och på något sätt påträngande. Känslan av att allt var övermoget på gränsen till att övergå i förfall. Den påtagliga mängden insekter, surret när de passerade örat deras trevande, spretande ben över bar hud. Den onaturliga stillheten i skogen, ljuden som förstärktes av tystnaden. En kvist som knäcktes, rasslandet i ett snår, sparvarnas vingslag när de plötsligt flög upp från marken. Och framför allt, de dova dunsarna man till en början inte lade märke till. Duns, duns, duns. Som om skalbaggarna i träden släppte taget om blad och kvistar, lät sig falla till marken.

Publicerat den

En svacka

Jag tror att jag är inne i något slags svacka just nu. Lite kanske det har att göra med att det varit en intensiv period på teatern. Desto mer med att jag fått klar en större text, vad man väl får kalla en roman. Som konsekvens tycker jag nu att ALLT jag formulerar och skriver är fullkomligt MENINGSLÖST och framför allt DÅLIGT. Alla tankar korkade och uppenbara. Inom mig en mångröstad kakafoni av inre kritiker som bistår mig med argument som förklarar alla texter och resonemang dödfödda eller i alla fall gravt handikappade. Även om det huvudsakligen inriktar sig på att slakta den stackars romanen är de inte allt för högdragna att ge sig i kast med andra genrer som översättningar, mejl eller blogginlägg. Därför har jag låtit bli att publicera ett antal skrivna inlägg. Problemet är bara att när du väl ställt frågan: varför publicera något som inte håller måttet? följer snart: varför publicera något överhuvudtaget? För när håller något egentligen måttet? Det kvalitetsanspråket är att sätta munkavle på sina tankar. Alltså, det här är ett anteckningsblock, en dagbok – jag måste påminna mig, ingen tvingas att läsa, åt den intresserade att vaska fram eventuella pärlor.

Publicerat den

Anteckning från 9/8

Att arbetet invaderar mina tankar också i vilan. Att inte kunna stänga av – ständigt behov av antingen förströelse eller utmattning för att slippa tänka. Jo, det är betryckande detta att inte kunna prestera något av värde på de vita arken – för att jag tänker på annat.