Jag visar bilder och säger att hit, hit vill jag åka. Inte nu och inte under högsäsong, senare när det inte är så varmt och vindarna rullar in från Atlanten och öppna horisonten.
– Det är inte konstigt, svarar han, att du vill det. Du som växt upp vid havet är nödgad att tycka om ofärdiga landskap.
Ofärdiga landskap? Färgen som flagnat av att allt för mycket saltvatten piskats mot fasaden. Sanddyner där inget kan byggas och inget växa. Näten upphängda på tork, blekta till en gråsilvrig ickefärg liksom drivveden av saltet och solen. Den som lever vid havet lever i ett gränsland – naturens kraft mer påtaglig här, redo att riva ner, sluka människans byggen och farkoster.
Hillevi Norburg 