Kategori: Betraktelser

Publicerat den

Ashes to ashes

Ur Alberto Manguels A reading diary:

I think the skulls that medieval scholars kept on their desks as memento mori were useful acknowledgments of something we will become but that we already carry within us. I’m not sure why we speak of transformation when we refer to dying; we don’t change, we merely expose the dust within.

Publicerat den

Man kan inte leva i en annan tid, men man kan leva sin egen tids motsats

Jag sitter och bläddrar i den lilla skrift jag lät trycka upp i ett enda exemplar på en bokmässa. Det är flera år sedan nu. Det slår mig att det inte är dikterna, novellerna eller romanutdragen som imponerar utan snarare utdragen ur breven. Jag hittar ett litet stycke som på något sätt appellerar lite extra just ikväll – när jag är i färd med att staka ut en ny epok, ett nytt liv – i viss mån kanske också en ny identitet. Det påminner om att framtiden fortfarande är osäker, redo att formas efter bästa förmåga. Må det lysa som en profetia över mitt första stockholmsår – kanske, förhoppningsvis, vet jag när det är till ända lite mer om vad för sorts kvinna jag är.

Det är ingen som riktigt vet vad S. menade när han kallade mig ”den nya tidens kvinna”. Inte ens han själv, jag har frågat. Han sade något om att jag skulle vara en trendsättare och önskade att jag skulle liva upp den svenska kulturscenen med krinolin och svart misantropi. Jag svarade att det är besvärligt att ta spårvagnen med krinolin. Jag kan diskutera med honom utan att hålla med, förmodligen för att jag är kvinna. Vad för sorts sådan vet vi fortfarande inte.

Publicerat den

Bokhyllan, Lady Gray och framtiden

Idag säger vi grattis till mamma som fyller år. I övrigt sitter jag och försöker författa en liten uppsats om kulturbegreppet. Jag har väl kommit så långt som till att rita upp dispositionen. Antar att veckan som kommer får bli lite hektisk.

Förra helgen roade jag mig med att lägga upp alla böcker i min bokhylla som jag har läst. Jag begränsade mig till skönlitteratur, historia/biografier och filosofi. Det blev en liten samling som du kan se här. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag väntat mig att ha fler eller färre böcker. Det är ju ganska nyligen jag verkligen börjat köpa böckerna – tidigare lånade jag mest på bibliotek. I vilket fall behöver vi (som jag säkert redan nämnt ett dussin gånger) en ny bokhylla. Det får bli nästa möbelinköp. Jag ska strax beställa en fin tresitssoffa och en fåtölj från IKEA. Det blir en utmärkt läshörna att krypa upp i. Eller, när vi inskaffar ett soffbord, inta sitt eftermiddagste. Malm som tidigare inte var någon tedrickare har jag nästan lyckats omvända. Återstår bara att få honom dricka lite mer spännande tesorter än tråkigt svart te, typ Earl Grey. Tänkte börja med att introducera honom till Lady Grey.

Och sen, har du tänkt på att jag bara har två terminer kvar efter den här? En kandidatuppsats och förhoppningsvis en med arkivvetenskap. och sen är jag klar, med examen och allt. Tanken svindlar. Ska jag vad… jobba då? Vår studievägledare intygar att alla kulturvetare som läser arkivvetenskap fått jobb. Direkt. Men vänta, vänta,vänta lite nu, jobb? Tanken på att färdig med studierna och förvärvsarbetande – varför skrämmer den? För att det är obekant, antar jag. För att det är ett steg in i ett ordnat vuxenliv. Ett steg vidare. Hur kommer det livet se ut?

Till sist. Var köper man bra och billigt konstnärsmaterial i Stockholm? Jag behöver papper, bläck och oljepastellkritor. Och garn… var köper man garn?

Publicerat den

This is the year

För att inte övermannas av trötthet och intryck har jag dessa första två veckor i huvudstaden tagit det lugnt. Det betyder att jag i helgen kommer få ta igen lite läsande, men det oroar mig inte nämnvärt. En av böckerna verkar vara lite knepig – de andra klarar jag nog relativt snabbt. Jag tänker vara ambitiös i år, och studera ordentligt. Med tanke på hur jag klarat mig med mina tidigare ganska anspråkslösa ansträngningar hoppas jag klara mig riktigt bra denna och nästföljande termin. Skrivandet återupptas i och med månadsskiftet och därefter är det drygt 1000 ord om dagen som gäller. På det sättet hoppas jag vara klar med två utkast runt nyår. Lektörer sökes. Det faktiskt först idag jag kopplat in min dator. Långsamt återupptar jag de verksamheter som legat nere under den hektiska sommaren. Framförallt är det väl min korrespondens som är en ständig källa till dåligt samvete.

Vidare har jag hunnit fylla 22 år. Med födelsedagen kom presenter (skrivarkurs, vitrinskåp, NK-checkar, inramade Ljungskile-foton, örhängen, champagne) och en lätt ångest över att herregud nu är jag ett år äldre och jag har fortfarande inte åstadkommit något! Alltså tänker jag anstränga mig ytterliggare i fler avseenden än studier (främst skrivandet såklart!) så att jag vid nästa födelsedag kan fyllas av tillfredställelse istället.

Publicerat den

Analyze this

Jag har precis duschat. För länge och för varmt. Till skillnad från Malm tycker jag nämligen inte speciellt mycket om långa bad, eller bad överhuvudtaget. Att ligga i badkar är tämligen obekvämt och resulterar bara i att jag blir rastlös. Duscha däremot, det kan jag göra hur länge som helst. Speciellt när jag av någon anledning känner mig nere — att bara skölja bort oroskänslorna och fylla huvudet med nya tankar.

Stasimon har slumrat ett tag nu. Så blir det ibland. När jag inte har något att säga. När jag är rädd för vem som kan tänkas lyssna. Dessa anonyma besökare: jag är som på en upplyst scen utan möjlighet att se publikhavets ansikten. (Alla känner apan, men apan känner ingen: om någon vet varifrån detta uttryck kommer får han eller hon hemskt gärna upplysa mig.) Varför försätta sig i den situationen? Varför utsätta sig för det? Gång på gång kommer jag tillbaka till frågan. Och jag överväger en mer privat dagbok, en för mina ögon och endast mina ögon. Men motivationen uteblir, jag behöver läsaren, läsarna. Är helt beroende av dem. Eller. Jag behöver det också. Kanske är det dags att börja skriva ner det jag inte vill, inte kan, dela med mig av.

Sedan senaste inlägget har en hel del hänt. Jag har börjat sommarjobba igen (Maxi!). Och jag, Malm och katterna har flyttat. Till Upplands-Bro som den uppmärksamme kanske redan noterat. Och för den som inte vet är alltså Upplands-Bro en förort till Stockholm. (För det är väl en förort trots att den ligger näst längst ut på pendeltågslinjen?) Det är litet och påminner lite om Ljungskile. Det är med andra ord vad jag som förväntansfull nittonåring flyttade ifrån för tre år sedan. Men det funkar, ett tag i alla fall. Och det är nära Stockholm, tretti minuter med pendeln.

Skall jag då börja beskriva mina rädslor inför detta företag? Hur det inte känns fel att ha bytt västkust mot östkust – men inte heller helt rätt? Är den utbildning jag valt för mig verkligen rätt? Och sedan det sociala… det sociala. Problemet är att jag inte ens kan tänka mig hur livet kommer se ut i höst. Jag kan inte föreställa mig det.

Så jag låter bli att tänka på det allt för mycket. Försöker tycka att det är spännande och man ska ju pröva på sånt när man fortfarande är ung osv. Jag tycker så mycket om Stockholm också, jag önskar bara att det var till stadens hjärta vi flyttat (jag vill inte ens tänka på vad Bro skulle vara i en anatomisk liknelse).

Det är lite annat som ligger och stör också. Andra saker som jag borde vara glad över men som ger mig en slags prestationsångest. Jag måste sluta vara en sån där person som när något bra händer genast får för sig att hon på något sätt kommer lyckas förstöra det.

Vid något tillfälle bestämde jag att Stasimon inte får vara för mycket svärta. Och inte heller en högstadiedagbok (”Kära dagbok idag mår jag dåligt”). Men ibland måste Stasimon få vara en liten ventil. Och någonstans vill jag inte behöva censurera mig allt för mycket – jag vill att Stasimon skall vara ärlig. Och jag vill behålla den personliga prägeln, de halvt misslyckade små diktarförsöken, de djupa reflektionerna och de mindre djupa reflektionerna. Detta är min privata lekhage och biktstol.

Publicerat den

Definiera ironi

Idag har jag återigen knappt gjort någonting. Mest sovit faktiskt. När jag vaknade hade jag nämligen ont i magen, efter att ha varit uppe en stund gick jag och lade mig igen. Jag vaknade vid tre och mådde betydligt bättre. Sedan dess har jag lagat mat, läst och lyckats skriva ett brev. Och betalat den första hyran för den nya lägenheten. Det slog mig att det snart bara är två veckor kvar tills vi flyttar. Det är både spännande och skrämmande. Hade det varit för ett eller två år sedan hade jag känt en än större lust att flytta, för då hade ju min allraste bästa vän bott där. Men som bekant pratar inte ens den personen med mig numera och de vänner som tagit hans plats bor i Göteborg. Lite ironiskt på något sätt.

***

Nä, nu lät jag riktigt deppig och så är det ju inte riktigt. Det ska bli kul att flytta till Stockholm. Nya människor, ny lägenhet, nya antikvariat, ny kurs och nya affärer. Det blir fint. Bara göteborgsvännerna kommer och hälsar på.

Publicerat den

Föreställning, förställning

Alltså. Jag gillar inte riktigt det här att beskäras ner till något lättbegripligt. Att klassificera, tilldelas epitet. Men om jag nu måste välja och om man får välja. Ja, då skulle jag vilja vara krinolin. Fonetiskt fint: hårt och mjukt på samma gång. Intim, men distanserande. Långt ifrån funktionell. Dold men ändå döljande. Från en svunnen tid. Lätt att romantisera men lite obekväm.

…

Eller så skulle jag nöja mig med att vara senterande – i schopenhauersk mening.


Publicerat den

Skrivandets hemlighet

Först och främst ett ytterst begränsat socialt liv. Ett tråkigt liv. Så tråkigt som bara är möjligt utan att man börjar uppvisa suicidala tendenser. Begränsat antal tv-kanaler eller ingen television alls. Ett oklanderligt rent hem som städas grundligt på helgerna. En dygnsrytm som låter dagen starta vid sjutiden på morgonen och vars arbetstimmar är till ända vid ett eller två tiden. Lunch. Därefter själslig och intellektuell förkovran. Skönlitteratur och lärda verk studeras. Framåt kvällen middag med eventuell förtrogen eller älskare. Resterande timmar tillbringas på valfritt sätt. Förslagsvis framför dator eller tv. Ett sådant inrutat och tråkigt leverne tvingar författaren att förgylla sin tillvaro med hjälp av sin fantasi i form av litteratur.


Publicerat den

Jag köper en klänning, fikar och läser en artikel om Stendhal

Idag har jag tillbrigat dagen på stan i jakt efter en bra klänning till pappas 50-årsfest. Och jag hittade den. Lagom uppklädd sådär. Den lämnar dock axlarna bara och det är lite för ”fint” för att det riktigt ska vara i enlighet med etiketten. Men med skorna som jag köpte till är lite ”fel” för tillfället de med, fast åt andra hållet. Alltså blir resultatet att det jämnar ut varandra och jag blir precis lagom uppklädd.

Eftermiddagen tillbringades med underbara Linnea på ett café. Å vad jag kommer sakna henne och alla andra som står mig nära när vi flyttar upp till Stockholm. Trots att det är typ mindre än en månad kvar tills vi flyttar känns det inte som om jag riktigt förstått det än. Å andra sidan har jag hela sommaren att vänja mig. Lyckligtvis har jag ju ett par bekanta i Stockholm också som jag kan tillbringa mer tid med nu.

Den senaste tiden har det varit lite tungt med skrivandet (surprise, surprise). Lite ”åh-gud-vad-jag-suger-tvivel” och ”alla-är-så-bra-och-jag-är-dålig-ångest”. Lyckligtvis vet jag numera hur sådant svårmod bäst kureras. Jag läste en dålig bok och ”fan, jag kan ju bättre än så”. Och sedan, för att väcka den där lusten igen, läste jag en artikel om Stendhals första bok Armance. När det gäller Stendhal brukar man lyfta fram Kartusianklostret i Parma och ännu mer Rött och svart. Den senare har jag läst och älskat. Kartusianklostret har jag faktiskt inte läst (jag erkänner, jag erkänner) mest för att jag när jag skulle läsa den blev besviken på att den utspelade sig i Italien (dah, liksom) och inte mitt favoritland Frankrike. Ytligt? javisst. Sen har det inte blivit av. Men. Det jag ville bekänna var min kärlek till förstlingsverket Armance.

Nu var det länge sedan jag läste Armance men handlingen går ungefär såhär: Octave är en ung ädling som bär på en mörk hemlighet. Vad denna hemlighet är avslöjas aldrig för läsaren. Han är av en introspektiv natur och analyserar oavbrutet sig själv. Octave förälskar sig i sin kusin Armance, men låter sig inte avslöja den för henne eller ge sig hän då han ser sig som ett monster. När han såras i en duell och tror sig vara nära döden kan han äntligen bekänna sin kärlek för kusinen. Nu dör han dock inte och känner sig tvingad att gifta sig med Armance vilket han gör. Han lämnar henne dock för en resa till Grekland där han tar sitt liv.

Stendhal målar skickligt upp en bild av sin samtid i Armance, något som han sedan skulle fortsätta med i sina senare verk. Stilen är dock betydligt stramare än i senare romaner. Stendhal skrev hela Armance på 31 dagar, efteråt gick han inte inte tillbaka, ändrade knappt någonting i manuskriptet. Stendhal på många sätt en som låg för tidigt i tiden för sitt eget bästa. Han skrev med insikt i människors psyken och hade dessa till sina undersökningsobjekt långt innan realisterna och naturalisterna. Och som sådan undersökning är Armance förträfflig. Den skildrar en tid och den skildrar en människas inre och yttre kamp. Hemligheten som genom romanen antyds är Octaves impotens. Stendhal intresserar sig inte för dess orsaker utan snarare för följderna. Octave är till skillnaden från Rött och svarts Julien Sorel av aristokratisk börd, och även ädel. Han lever i enlighet med sina ideal, det är det som i slutet leder honom till döden. Också Julien dör som bekant, mer på grund av sina ideal – som inte är speciellt nobla.

Hm, här känner jag att det finns mer att hämta. En jämförelse mellan dessa två hjältar. Det var dock år sedan jag läste dessa romaner, jag tror jag måste läsa om dem. Och Kartusianklostret, såklart. Men det räcker att påminnas om dessa verk för att jag själv skall känns den där lusten. Lusten att väva historier värdiga Stendhal. Han hann ju bara skriva tre romaner och en ofullbordad – världen behöver fler.

…

Ja, okej. Jag är inte Stendhal. Men satsar man på att nå stjärnorna kanske man når trädtopparna i alla fall.


Publicerat den

Identitet

För ett tag sedan (ett tag? typ ett år!) skrev jag om att jag hyste en önskan att vara ett Valentino-plagg. Jag tror mig minnas att jag redan då ställde mig lite tveksam till valet av couturier. Faktum är att jag nog helt enkelt inte kom på någon annan. Därför skulle jag nu vilja rätta till detta misstag. Först och främst, det här är ett Valentino-plagg:


Snyggt, visst. Men knappast jag. Och ja, jag erkänner. jag är löjligt förtjust i den här leken Om du var en/ett X vad skulle du vara då? Det spelar ingen roll om det är Star trek-kaptener till grönsaker (svar: Picard och spenat), jag är lika road. Nå tillbaka till plaggen. Jag har kommit fram till att jag skulle vara ett Galliano-plagg. Prêt-à-porter eller Diors haute couture-kollektion, spelar ingen roll:

bilder från style.com