Jag sitter och bläddrar i den lilla skrift jag lät trycka upp i ett enda exemplar på en bokmässa. Det är flera år sedan nu. Det slår mig att det inte är dikterna, novellerna eller romanutdragen som imponerar utan snarare utdragen ur breven. Jag hittar ett litet stycke som på något sätt appellerar lite extra just ikväll – när jag är i färd med att staka ut en ny epok, ett nytt liv – i viss mån kanske också en ny identitet. Det påminner om att framtiden fortfarande är osäker, redo att formas efter bästa förmåga. Må det lysa som en profetia över mitt första stockholmsår – kanske, förhoppningsvis, vet jag när det är till ända lite mer om vad för sorts kvinna jag är.
Det är ingen som riktigt vet vad S. menade när han kallade mig ”den nya tidens kvinna”. Inte ens han själv, jag har frågat. Han sade något om att jag skulle vara en trendsättare och önskade att jag skulle liva upp den svenska kulturscenen med krinolin och svart misantropi. Jag svarade att det är besvärligt att ta spårvagnen med krinolin. Jag kan diskutera med honom utan att hålla med, förmodligen för att jag är kvinna. Vad för sorts sådan vet vi fortfarande inte.
Hillevi Norburg 