Kategori: Arbetet

Publicerat den

Göteborg-Stockholm

Hemma igen och det är rätt skönt. Göteborg var underbart, men jag drabbades av Stockholmslängtan. Det blev rätt intensiva dagar, och kanske lite för lite sömn. Ah, men jag klagar inte, det var en liten sejour jag verkligen var i behov av.

Dagarna är som vanligt för korta – allt jag vill få gjort får jag inte gjort. Måste börja hantera min tid lite mer effektivt. Hur ska jag annars få ihop två hemtentor (den första redan nästa vecka), en kandidatuppsats (det blev dearest John Gray, fransk symbolism och hermeneutiska tolkningar) och en ny roman (jag har lovat Affe det första utkastet på hennes födelsedag i början av augusti). (Och så ska jag väl uppdatera Stasimon liiite oftare dåra.)

En ny roman tänker läsaren bekymrat. Ännu ett projekt, skall hon då aldrig hålla på med något länge nog att hon blir klar med det. Ja, invändningen är såklart befogad. Men låt mig förklara. Det var häromkvällen som jag satt med Bichette-texten och läste igenom de tre sidor jag skrev strax innan jag åkte till Göteborg. Tonen i dem var annorlunda – bättre skulle jag vilja säga. Men annorlunda jämfört med det jag skrivit innan. Skulle jag skriva om texten, anpassa till denna nya ton? Nej, jag tror inte det skulle blivit riktigt bra ändå. Av samma anledning som jag skjuter på arbetet med Det tudelade trädet lägger jag nu Bichette på is. Inte för att jag tröttnat på dem, utan av den enkla anledningen att jag känner jag ännu inte har de språkliga verktyg de båda texterna kräver. Istället ger jag mig i kast med ännu en övningsroman. Den här gången ingen historisk text, utan något som ligger mig nära. Och det är så lätt! När man inte i varannan mening måste konsultera sin referenslitteratur. Alltså, jag älskar att arbeta på det sättet, men jag måste koncentrera mig på mitt språk och berättarteknik just nu. Så att jag i alla fall har de verktygen redo när jag ger mig i kast med de historiska texterna.

Nu ska jag skriva.

Publicerat den

Veckoslutet


För första gången på hur länge som helst kändes tentan faktiskt lätt. Vilket inte bådar gott, då jag säkert hade så dålig koll att jag inte ens insåg att jag visste alldeles för lite. Eller inte? Jag blir alltid orolig när jag har haft tenta, tror att jag blivit underkänd och så visar det sig till slut att jag ligger i toppen av betygsskalan ändå. Familjemedlemmar och andra närstående är allmänt trötta på det personlighetsdraget. Kanske blir det här den gång då min oro visar sig vara rättfärdigad? (Någon gång ska jag skriva dåligt på en tenta med flit så att folk ska börja tycka synd om mig igen när jag säger att det gått dåligt..) Om det nu gick bra så beror det på att jag började plugga inte bara en dag utan två innan tentan. Plus att jag faktiskt skrev svar på alla intsuderingsfrågor. På datorn. Väldigt ambitiöst sådär.

…

Sämre gick det på förlaget. Alla föll inte ner i brygga av pur beundran som jag, kanske inte väntat mig, men i alla fall hoppats. Okej, jag kan skriva under på kritiken (i alla fall det mesta) men bekymrades något (eeh, dagens understatement?) av att jag inte fick någon positiv kritik alls. Vilket alla de andra fick. Buhu.

Så jag vart lite deppad. För att uttrycka sig milt. Och så bestämde jag mig för att jag helt enkelt inte har ”it”, det blir ingen författare av mig. End of story.

Inte riktigt, va. Istället tänkte jag över kritiken lite och kom fram till att jag ska lägga mitt älskade Trädet på hyllan ett litet tag. Fortsätta med kontinuerlig research och när det dyker upp bra scener och meningar skriva ner dem. Grejen är väl att jag verkligen tror berättelsen har potential men att jag inte är tillräckligt bra än för att göra den rättvisa. Plus att jag märker att där bekanta köper berättelsen som historiskt autentisk är förläggare lite mer svårflörtade. Vilket är helt förståeligt. Men shit, jag är bara 22 och ärligt, vilken 22åring kan redogöra för tågförbindelserna Frankrike-Belgien anno 1862, eller den belgiska lilla staden Grimbergens historia? osv. Där har det inte ens med ålder att göra, men tänk vad jag skulle kunna om säg ett par år och några resor ner till G. till? Det får bli ett ongoing project.

Till dess behöver jag ett annat projekt. Vi får se vad det blir.

…

Annars är ett stort bekymmer just nu avsaknad av pengar. Närmare bestämt en miljon sådär. Känns att om man ska hitta en hygglig lägenhet i Stockholm så ska man köpa en. Alltså behöver jag drygt en miljon, kanske lite till. Så kan jag få mig en liten etta i någon trevlig närförort (typ Midsommarkransen). Å, la belle vie. Bara 20 minuter till universitetet… Söndagspromenad på Djurgården som inte måste bli en hel dagsutflykt. Så, ingen snäll miljonär därute som vill sponsra en fattig konstnär? Avgiften kan jag betala själv…

…

I helgen har jag prövat läsa lite s k chick lit – Denise Rudberg och Plum Sykes. Det ledde till enda sak och det var ett plötsligt missnöje med min garderob. Jag vill också ha Manolo-skor och klänningar från Valentino! Jag är helt enkelt inte gjord för det liv i halvfattigdom som jag lever. Jag är precis sådär lagom excentrisk och dekadent för att riktigt kunna njuta av världsliga tillgångar. Planen var ju från början att gifta sig snuskigt rikt, men sen gick jag ju och föll för en fattig filosof. Slutsats: måste skriva en bestseller. Eller: få ett August-pris. Eller: vinna på Triss.

Suck.

Publicerat den

Man kan inte leva i en annan tid, men man kan leva sin egen tids motsats

Jag sitter och bläddrar i den lilla skrift jag lät trycka upp i ett enda exemplar på en bokmässa. Det är flera år sedan nu. Det slår mig att det inte är dikterna, novellerna eller romanutdragen som imponerar utan snarare utdragen ur breven. Jag hittar ett litet stycke som på något sätt appellerar lite extra just ikväll – när jag är i färd med att staka ut en ny epok, ett nytt liv – i viss mån kanske också en ny identitet. Det påminner om att framtiden fortfarande är osäker, redo att formas efter bästa förmåga. Må det lysa som en profetia över mitt första stockholmsår – kanske, förhoppningsvis, vet jag när det är till ända lite mer om vad för sorts kvinna jag är.

Det är ingen som riktigt vet vad S. menade när han kallade mig ”den nya tidens kvinna”. Inte ens han själv, jag har frågat. Han sade något om att jag skulle vara en trendsättare och önskade att jag skulle liva upp den svenska kulturscenen med krinolin och svart misantropi. Jag svarade att det är besvärligt att ta spårvagnen med krinolin. Jag kan diskutera med honom utan att hålla med, förmodligen för att jag är kvinna. Vad för sorts sådan vet vi fortfarande inte.

Publicerat den

Bryta tystnaden

Ah, idag har jag inte gjort någonting alls. Kollat på en science fiction-serie med Malm och ätit kex typ. Betyder såklart att vi får ta oss i kragen imorgon. Jag ser inte riktigt fram emot tentan nästnästa vecka. Eller snarare, jag ser inte fram emot att plugga till den. Är bara halvintresserad av det vi läser – bara att inse, jag är en litteraturnörd and that’s it. Men jag trivs rätt bra ändå, och ser lite fram emot nästa termins kandidatuppsats. Jag kanske till och med har ett ämne klart för mig, måste bara undersöka om jag har täckning för min tes.


Förutom den sedvanliga studieoron (som är ovanligt lindrig, mest bara en medvetenhet om att jag pluggar lite för lite) är min tillvaro förvånansvärt bekymmerslös. Förutom att Västkusten känns lite för långt bort är jag överraskande nog tillfreds. Med min nuvarande situation och med mig själv. Det var länge sedan jag kände mig så nöjd, inser jag. Det är nästan så att jag går runt och väntar på att det där självförtroendet ska försvinna igen. Men det gör liksom inte det, utan verkar snarare växa till sig.


Som direkt konsekvens går det plötsligt att skriva igen. Det går långsamt och jag känner mig mer perfektionist än någonsin. Men shit, när orden väl står på det där pappret efter en eller två omskrivningar tycker jag det är så j*vla bra. Och just nu skiter jag i de där tankarna om huruvida det ”verkligen” är bra. Just nu räcker med att jag gillar det.


Publicerat den

This is the year

För att inte övermannas av trötthet och intryck har jag dessa första två veckor i huvudstaden tagit det lugnt. Det betyder att jag i helgen kommer få ta igen lite läsande, men det oroar mig inte nämnvärt. En av böckerna verkar vara lite knepig – de andra klarar jag nog relativt snabbt. Jag tänker vara ambitiös i år, och studera ordentligt. Med tanke på hur jag klarat mig med mina tidigare ganska anspråkslösa ansträngningar hoppas jag klara mig riktigt bra denna och nästföljande termin. Skrivandet återupptas i och med månadsskiftet och därefter är det drygt 1000 ord om dagen som gäller. På det sättet hoppas jag vara klar med två utkast runt nyår. Lektörer sökes. Det faktiskt först idag jag kopplat in min dator. Långsamt återupptar jag de verksamheter som legat nere under den hektiska sommaren. Framförallt är det väl min korrespondens som är en ständig källa till dåligt samvete.

Vidare har jag hunnit fylla 22 år. Med födelsedagen kom presenter (skrivarkurs, vitrinskåp, NK-checkar, inramade Ljungskile-foton, örhängen, champagne) och en lätt ångest över att herregud nu är jag ett år äldre och jag har fortfarande inte åstadkommit något! Alltså tänker jag anstränga mig ytterliggare i fler avseenden än studier (främst skrivandet såklart!) så att jag vid nästa födelsedag kan fyllas av tillfredställelse istället.

Publicerat den

Dagen

Idag har jag:

Städat lägenheten. Städat mitt skrivbord (där jag bland annat hittade gamla kvitton från när vi bodde på Dalbogatan samt små poem nedskrivna på bibliotekkvittons baksida). Diskat. Tvättat. Lagat en förträfflig måltid. Gjort en efterrätt. Beställt böcker från adlibris. Läst en bok. Planerat inför biblioteksrunda eftersom jag i går insåg att:

Baudelaire var i Bryssel 1864! Vilket betyder att Tudelade trädet måste utspela sig då istället för -62. Så att vi (jag och mina romankaraktärer) ska kunna åka och hälsa på honom. Om vi får lust.

Publicerat den

Trädet

Jag bara skriver och skriver och skriver. Nu är första kapitlet klart.

Publicerat den

Skrivandets hemlighet

Först och främst ett ytterst begränsat socialt liv. Ett tråkigt liv. Så tråkigt som bara är möjligt utan att man börjar uppvisa suicidala tendenser. Begränsat antal tv-kanaler eller ingen television alls. Ett oklanderligt rent hem som städas grundligt på helgerna. En dygnsrytm som låter dagen starta vid sjutiden på morgonen och vars arbetstimmar är till ända vid ett eller två tiden. Lunch. Därefter själslig och intellektuell förkovran. Skönlitteratur och lärda verk studeras. Framåt kvällen middag med eventuell förtrogen eller älskare. Resterande timmar tillbringas på valfritt sätt. Förslagsvis framför dator eller tv. Ett sådant inrutat och tråkigt leverne tvingar författaren att förgylla sin tillvaro med hjälp av sin fantasi i form av litteratur.


Publicerat den

Lättja

Det är något med den här parfymen. Paris från Yves Saint-Laurent. Jag gillar den, även om jag nog föredrar det eau de toilette som bär samma namn. Det underliga är att Sirrus också tycks uppskatta den, eller inte. Jag vet inte riktigt hur man skall tolka att han är helt besatt av att slicka min hals där jag precis applicerat lite parfym.

Tanken var att jag skulle skriva ikväll. Inte bli tvättad av katten. Och inte sitta och läsa bloggar. Eller dricka martini och äta oliver. Inte heller tillbringa orimligt mycket tid åt att leta efter den perfekta brudklänningen på diverse bröllopssajter. Inte för att jag är i behov av någon. Det är mer som en hobby. Precis som jag ibland lusläser annonser på blocket o dyl på jakt efter den perfekta kristallkronan. Något måste man fördriva tiden med när man inte kan förmå sig till att göra det man borde. Eller, låt mig omformulera: det jag egentligen vill göra. Skrivandet är det mest njutningsfulla jag vet. Men jag har kört fast. Jag måste bestämma mig för vad det är jag vill skriva.

Vidare är jag på jakt efter den perfekta outfiten till pappas 50-årsfest den 12 maj. Jag hittade den perfekta klänningen på La Redoute. Men den var såklart för dyr. Tills jag hittade ett Mecenat-erbjudande som gav 15% rabatt. Vilken lycka! Bara för att upptäcka att den inte skulle hinna fram innan festen. Ingen som har koll på var man kan hitta en bra klänning till hyfsat pris?

Publicerat den

Encore

Här har det varit tyst ett tag. Kanske tyckte jag att alltför många börjat hitta hit. Kanske drabbades jag av prestationsångest, i detta som skulle vara min ångestfria lustgård. Man kan ställa sig frågande till hur vist det egentligen är att göra sina misslyckanden, sina försök, publika. Skall världen då döma mig efter vad jag skriver här? Ja, just det, någonstans på vägen förlorade jag den lilla anonymitet som från början möjligen fanns.

Skulle det sluta så? Stasimon tystna och jag helt återgå till brevskrivande och enstaka essäer att offentliggöra, här eller annorstädes? Jag övervägde det, jag gjorde det!

Men så… En och annan läsare uttryckte saknad. Och även jag saknade det. Den lustfyllda leken, långt bort från texterna som måste vårdas i mörker innan de är redo att möta världens ljus. Så jag fortsätter. På samma sätt. Dagbok, anteckningsbok, övningsbok – ni får följa mina övningar.

En uppdatering kanske? Ett litet detta har hänt i kortformat. Okej, here goes: Uppgörelse med D. avslutat kapitel. Möte med Martina Lowden. Affe. Affe. Affe. Malm återvänder från Stockholm. Jag tröttnar på allt. Åker ändå till Trollhättan och poesifestival, fortfarande trött på allt, åker hem. Skriver. Skriver. Skriver. Cafébesök i ensamhet. Köper böcker. En lägenhet i Stockholm, äntligen. Bror fyller år. Promenad i regnet, vi såg en struts (en riktig!). Skriver ett poem som jag faktiskt tycker är bra.

Det är det jag minns nu, så jag antar at det är det som var det viktiga. I skrivande stund har jag druckit kopiösa mängder grönt te i hopp om att det skall lyckas lugna mig. Jag tror mig minnas att grönt te skall ha en lugnande verkan, men är inte säker. För på lördag far jag till Bryssel och jag gillar inte att flyga, i synnerhet inte själv. Jag vill gärna vara där, bara inte resa dit. Nå, jag lyssnar på Brel sjunga om sitt platta land och känner den där längtan och tänker att jag måste, måste lära mig nederländska.

Ay Marieke Marieke le ciel flamand 
Couleur des tours de Bruges et Gand 
Ay Marieke Marieke le ciel flamand 
Pleure avec moi de Bruges à Gand

[---]

Zonder liefde warme liefde 
Lacht de duivel de zwarte duivel 
Zonder liefde warme liefde 
Brandt mijn hart mijn oude hart 
Zonder liefde warme liefde 
Sterft de zomer de droeve zomer 
En schuurt het zand over mijn land 
Mijn platte land mijn Vlaanderland

Och sedan: skrivandet. Det tar tid, men det går framåt.