Vara översättare?
Så, om detta med att införliva att vara ÖVERSÄTTARE i sin identitet…
Ett tag var detta faktiskt ett yrke jag hade tänkt välja åt mig. I det läget var framtidsplanen dock att genom studier i franska språket vid Stockholms universitet och sedan ett år i Bryssel som Erasmusstudent skaffa mig lämpliga kunskaper i språket och översättningens vedermödor för att så småningom bygga mig en karriär inom sagda yrke. Nu blev det inte så, jag tröttnade ganska snabbt på Franska A, mötte min matematiker, flyttade från huvudstaden till Uppsala och efter en förvirrad avvikare på Historia A tog jag upp mina studier i litteraturvetenskap (vilket nästan gav mig en master i ämnet, bara halva uppsatsen kvar…). Så lade jag översättningsdrömmen på hyllan, även om det mindre varit en dröm och kanske mer en plan, fortsatte att översätta på fritiden för nöjet. Och så, av en lycklig slump kom det sig alltså att jag nu, några år senare, fick möjligheten att ge mig i kast med Baudelaire och plötsligt tycks översättarbanan ligga öppen igen. Kravet för att till exempel gå med i Översättarcentrum är att ha översatt ett verk, vilket då skulle betyda att jag nu är ÖVERSÄTTARE.
*
Kanske är det så att jag alltid kommer att få brottas lite med autodidaktens förbannelse. I ryggen har jag ingen utbildning – bara ett modersmål utan skolstudier och ett nästan livslångt intresse för fransk litteratur. Jag har, nämligen, lite osannolika 352,5 högskolepoäng varav inga är i Franska på högskolenivå (det finns ett gäng poäng i franska förberedande kurser eftersom jag saknade behörighet till Franska A då jag inte läst franska på gymnasiet. Varför inte då? undrar läsaren. Det gavs helt enkelt inte på mitt program på grund av för få sökande.) Kanske skulle jag känt på samma sätt också med all världens utbildning i bagaget – också under mina år på akademin kunde jag få känslan av att vara bedragaren som nästlat sig in och när som helst kunde demaskeras och avslöjas som den bluff han egentligen var. Jag minns en lunch, de andra hade lektorer och docenter, advokater och läkare till föräldrar, och de rörde sig genom korridorer såväl som teorier med en självklarhet som var mig främmande.
*
Nå men jag tänker (eller intalar mig?) att det i mitt intuitiva förhållningssätt till språket och litteraturen finns en styrka. Något som man inte mekaniskt kan lära sig, men med tiden erövra. Mitt tänkande är annorlunda på franska än på svenska. När jag tänker franska tankar är det inte tankar på svenska fast på franska, om ni förstår vad jag menar. När jag översätter försöker jag således inte översätta utan tänka samma verk, fast på svenska. Därför inbillar jag mig att vem som helst inte kan översätta vilket verk som helst. I viss mån måste översättarens och författarens tänkande överensstämma, jag skulle vilja kalla det för att de delar samma temperament.
*
Frågan är om man inte också borde tala om en besläktad oro, the anxiety of translation. Den yttrar sig på motsatt sätt, nämligen som en misstanke om att det har ”hänt” något under översättningen. Man vill att inflytandet skall vara totalt, att varje betydelsebärande enhet skall få sin motsvarighet.
[…]
Man vill hoppas att ingen kritiker av översatt prosa, eller ännu värre av översatt poesi, kommer oanmäld till översättarens arbetsrum. Där är det sällan särskilt välstädat. På golvet springer prepositionerna omkring och skriker efter mat. I ett hörn ligger en säck cement. Mitt på golvet en gammal Halda. Här finns tröskverk och ångpannor, hålvägar och gånggrifter, liksom det allra senaste inom nanotekniken. Översättaren själv sitter tandlös och mumlande i ett förspråkligt koma, omvärvd av cigarrettrök, ingrodd, orörlig. Esomoftast gör han ett utfall mot tangentbordet, åtrar sig, gnyr i vanmakt, men lyckas ändå till slut knacka in några ord i den skrovliga gnejsen.
Det märkliga är att det ser exakt likadant ut hemma hos författaren.
ur Dag ut och dag in med en dag i Dublin
Jag läste med stor behållning Erik Anderssons förtjusande lilla bok Dag ut och dag in med en dag i Dublin som handlar om hans översättningsarbete med James Joyce notorisk svåra Ulysses. Nu råkar det vara så att jag faktiskt har läst Ulysses i dess helhet (och inte funnit den alls så svår eller jobbig(t modernistisk) som jag trott den skulle vara, utan snarare riktigt rolig och lekfull). Faktum är också att jag dessutom faktiskt har läst Erik Anderssons roman Bengt. Nu var det visserligen i ärlighetens namn ett bra tag sedan jag läste Bengt, men ändå tror jag att man om man började titta lite på texterna skulle finna beröringspunkter mellan Joyce och Andersson, ett liknande temperament, om man så vill. Därför fanns det en lätthet i arbetet med Baudelaire, jag tror dels att man söker sig till författare som delar ens temperament – men också att läsningen av dem fostrar tanken. Och jag har läst 1800-talets fransmän alltsedan jag tröttnade på att läsa om Vitnos eller Kitty – om inte till och med tidigare: när jag var liten hade jag böcker som skulle lära barn de grundläggande verben, substantiven, adjektiven. En bild illustrerat ordet och sedan förekom det i en mening. När jag nu bläddrat i dessa böcker i vuxen ålder sedan jag hittat dem på min mammas vind har jag kunnat konstatera att redan dessa små exempelmeningar är hämtade ur det franska språkets främsta diktare. Redan då fick jag alltså Baudelaire, Verlaine och Flaubert (m fl) mig till livs.
*
Till slut det största nöjet som också är den största svårigheten med översättningsarbetet är insnävningen av tolkningen som översättaren tvingas till. Emedan den vanliga läsaren kan låta nöja sig med att en passage eller ett ord är tvetydigt eller rent av obegripligt måste översättaren göra det aktiva valet att bestämma sig för en specifik tolkning och sedan finna ord att uttrycka detta på målspråket. Ansvaret är stundom betungande, nöjet ligger i att brottas med en text tills man tvingat sig till att förstå den helt och fullt.
Baudelaires hatt
Kapitel 13 i Atlantis barer av Durs Grünbein handlar om diktarna och deras dragning till havet och där stöter jag på en gammal vän:
Där är Baudelaire som, på sin första och enda sjöresa i riktning mot Indien, vänder och far tillbaka till Paris. På ön Bourbon (idag La Réunion), berömd för sina vaniljväxter, ramlar han i hamnen från en repstege ner i vattnet och blir uppdragen på land, alltjämt med böckerna under armen. ”Endast hans hatt blev hajarnas rov”, heter det i ett anonymt kolportage för en parisisk dagstidning.
Hatten igen! I den lilla boken Cinq journées avec Charles Baudelaire à Bruxelles av Georges Barral att författaren nämner Baudelaires hatt: ”Likt Nadars har den en excentrisk kontur, som passar hans framtoning som plågad estet. Hatten kom att vara upphov till ett par komiska missöden, då folket i Bryssel skulle visa sig oförmögna att skapa något liknande åt honom.”
*
Jag tänker mig en bilderbok, som förtäljer denna hatts (eller snarare dessa hattars) alla äventyr. Nästan lika intressanta, våghalsiga och oemotståndliga som tankarna under den hjässa de täckt.
*
(Ni har väl uppmärksammat att Alastor Press erbjuder Baudelaires Arma Belgien och Huysmans En Route för det gentila priset 320 kronor. Oemotståndligt, inte sant?)
Bevaka Baudelaire
Vad jag sysslat med det senaste halvåret
Vardagsfenix
Hepp. Det gick väl sådär med löftena, om än offentliga och nedskrivna. Jag skyller på resa och förkylning och bokföring som släpat efter. Nu känner jag mest igen känslan från följande anteckning skriven 2008 (även om jag numera arbetar dagtid, samt att jag inte skrivit större delen av dagen utan mest brottats med nämnda bokföring, men alltså, känslan!):
Klockan är snart 6.00. Hela natten har jag skrivit. Det går inte snabbt, tretusen ord har jag kanske fått ihop. Och nu: utmattningen. Att inte kunna formulera en endaste mening till, det finns inget kvar att säga. Askan som rinner längs kinden – sömnen lockar. Imorgon: stiga upp som fågel Fenix. Sätta sig framför ordbehandlaren. Så.
Hunger
26 december skrev jag:
Jag känner en sådan hunger. En hunger efter litteratur. Jag vill konsumera den, låta den svälla i mitt inre, stiga som feberrosor på mina kinder. Hela hösten har jag läst en och samma bok. Den har haft min uppmärksamhet och nu har arbetet nått ett tråkigt stadium. Jag flyttar komman och slår i böcker. Det är torrt och småttigt men nödvändigt, den här delen av arbetet. Det har med litteraturen att göra, men det mättar inte.
Sedan dess: två böcker slukade. Den värsta hungern stillad, men anden kräver mer. Och sen finns den där förbannelsen: ju mer man läser, desto sämre mättar det. Man blir kräsen; kräver högre höjder och starkare retningar.
En reflektion och löften om framtiden
Skriv alltid, alltid upp titlarna på intressanta böcker du stöter på. Du vet att du inte kommer att komma ihåg dem. Glöm inte det nu, glöm inte det nu, glöm inte det nu.
*
(Det är en väldigt mycket jobb och deadlines just nu, återkommer, eller: kaptenen har inte övergivit skeppet, han gömmer sig i kajutan.)
*
Läste någonstans att den som vill ha en framgångsrik blogg ska ha många bilder och korta texter. Eftersom jag bara är intresserad av välvilliga läsare, dvs de som är kvar trots motståndet i att behöva stava sig igenom ett par hundra ord, är jag snart tillbaka med färre bilder och fler ord.
Den allvarsamma leken
(Men uff… man har inte skrivit på ett tag och blogger ändrar helt utseende? Allt obekant och jobbigt. Att inte ha någon makt över detta, att inte kunna vara den konservativa rutinmänniska man i grund och botten är. Nåväl.)
(För visst var det ett tag sedan sist. Jag har börjat arbeta med hjärnan, förstår ni. Hela dagarna sitter jag framför mitt block, med mina böcker och min dator och arbetar – och allt liksom sker i mitt huvud. Ibland känns det som att lösa korsord. Typ de med fyra prickar i söndags-DN. Och när jag är klar för dagen känns hjärnan helt utmattad och seg. Men en bra utmattning, som kroppen kan kännas när den fått träna. Det är så overkligt, att göra det jag gör. Det jag gjorde som ett nöje på fritiden förut. Men nu, på allvar, på riktigt. Så att andra så småningom kan ha åsikter och bedöma, tanken svindlar.)
Översättning: att lägga örat mot texten och lyssna till melodin där inunder?
(För sen finns ju det andra också, det som inte är roligt. Det som egentligen inte är så svårt, men som man behöver lära sig. Som man inte riktigt vet vem man ska fråga för att få svaren på frågorna. F-skattsedeln och kredit och debet. Misstaget att köpa en bokföringsbok som sedan måste bokföras. Mysteriet kontering. Redovisning av ut- och ingående moms?)
Om det pågående arbetet vill jag inte skriva för mycket här – det blir för påtagligt, för verkligt. Det måste få vara lite mera lek och lite mindre allvar just nu. Den som ger sig till tåls kommer så småningom få allt avslöjat för sig. Tills dess utlovas dock mer aktivitet här i min virtuella hage, en mängd tankekor väntar på att släppas ut på grönbete. I somras läste jag så många böcker, en del riktigt bra och om inte annat måste man väl säga ett par ord om dem.
Wik: en sammanfattning
En vecka på Wik och den där längtan väcks återigen i mig. Längtan till en plats där lugnet råder och jasminen doftar. Först när sinnet lugnas förmår tankarna att stiga upp ur mörkret och kryssa på ytan. Intrycken skärper alla fem sinnen, tillåter dem att kläs i ord. Jag tänker att så ska man bo, så ska man alltid leva.
Först med avstånd tillåts fantasin svepa över minnena och göra av dem något nytt som ingen väntat. Hur var det nu Hume skrev? Den mänskliga fantasin: förmågan att föreställa sig Pegasus? En vanlig häst och sedan örnens vingar – i människotanken skapas fabeldjuret. Förflutenhetens lejon korsar min stig och i dess ansikte anar jag mänskliga drag – otydliga först, skarpa sedan. Från Sfinxens läppar faller både gåtorna och svaren.
Var det därför jag redan i min barndom kunde känna berättelserna blomma i mitt inre? Morgonpromenaderna med hunden längs havet, förbi kyrkogårdens låga mur och blommande syrenbersåer. Som oroliga djur med blanka klor och mjuka pälsar promenerade historierna genom mitt sommarblonda huvud. Så var det då, så är det nu.
Vid dagens slut bär bussen mig tillbaka till stadens centrum, men längtan, den bär jag med mig.
