En vecka på Wik och den där längtan väcks återigen i mig. Längtan till en plats där lugnet råder och jasminen doftar. Först när sinnet lugnas förmår tankarna att stiga upp ur mörkret och kryssa på ytan. Intrycken skärper alla fem sinnen, tillåter dem att kläs i ord. Jag tänker att så ska man bo, så ska man alltid leva.
Först med avstånd tillåts fantasin svepa över minnena och göra av dem något nytt som ingen väntat. Hur var det nu Hume skrev? Den mänskliga fantasin: förmågan att föreställa sig Pegasus? En vanlig häst och sedan örnens vingar – i människotanken skapas fabeldjuret. Förflutenhetens lejon korsar min stig och i dess ansikte anar jag mänskliga drag – otydliga först, skarpa sedan. Från Sfinxens läppar faller både gåtorna och svaren.
Var det därför jag redan i min barndom kunde känna berättelserna blomma i mitt inre? Morgonpromenaderna med hunden längs havet, förbi kyrkogårdens låga mur och blommande syrenbersåer. Som oroliga djur med blanka klor och mjuka pälsar promenerade historierna genom mitt sommarblonda huvud. Så var det då, så är det nu.
Vid dagens slut bär bussen mig tillbaka till stadens centrum, men längtan, den bär jag med mig.
Hillevi Norburg 
Vackert. Vackert.