What a day! Jag var hemma i Göteborg och hämtade lite kläder och böcker för att sedan därefter åka hem till Affe som bjudit mig på linsgryta. Även Linnea dök upp och det var överraskande behagligt att träffa lite vänner igen. Jag är en sådan där oförskämt lyckligt lottad individ som inte behöver arbeta speciellt hårt för det heller. Jag menar; jag har Malm, underbara vänner, en fin lägenhet, jobb, goda studieresultat och en talang för skrivandets ädla konst. Helt vansinnigt egentligen.
Och nu?
Nuförtiden jobbar jag mest. Annars gör jag ingenting. Det är skönt, okomplicerat på något sätt. Kommunicerar inte med vännerna i Göteborg. Tar itu med det när jag är tillbaka i stan tänker jag. Man skall inte göra så, man skall ta hand om sina vänner. Eller i alla fall påminna dem om ens existens någon gång ibland. Men jag behöver tiden för mig själv. Behöver stänga lite dörrar, med lite tur går de inte i baklås.
Det är en märklig sommar. Jag är för mig själv och känner mig på något sätt fri. Det är varmt och grönt här i Ljungskile. Jag kan sitta i skuggan och korta stunder ute, även om jag mest är inne. Går ut med hunden ibland. På måndag åker jag kanske till Göteborg och hämtar posten och någon ny bok att läsa.
Jag saknar Malm och drömmer om honom. Drömmer att han är här i mitt gamla flickrum hos mig. Inatt drömde jag om gymnasievänner och Bylöv och K. Det måste vara för att jag är tillbaka här. Jag kanske ringer Sofia så kan vi gå ner till kallbadhuset mitt i natten och äta wienerbröd och dricka svartvinbärsaft, såsom vi gjorde förr i tiden. Eller gå på upptäcksfärd på Lyckorna, som vi gjorde en gång. Då, när vi gick på gymnasiet. Pappas lägenhet är mitt emot gymnasiet jag gick på. Då är det svårt att inte bli nostalgisk. När man står mitt emot det förflutna.
I mitt huvud har arbetet med ‘Det tudelade trädet’ börjat. Häromdagen hade jag en början, den är borta nu, men jag är övertygad om att den kommer igen. Den eller någon annan. Inget att oroa sig för. Jag försöker befria mig från alla anspråk och bara läsa bra böcker och hitta tillbaka till den där glädjen att bara berätta historier. Tänka kan jag göra sedan. Tänka och slipa och möblera om. Det är då det blir bäst ändå. När man börjar skissa på måfå.
Till sist. För sommarjobbande varuplockare som är vansinnigt uttråkade ordinerar jag lite kundbetjäning Dirty Harry-style. Jag har inte prövat det än, dels för att jag inte vågar dels för att det är svårt att leverera repliker som Clintan när man är 163 centimeter lång och har en mjukt kvinnlig röst. Den som prövar får gärna meddela mig om resultatet.
*
Kundbetjäning Dirty Harry-style:
Kunden: Jobbar du här?
Replik: Maybe I do..
Kunden: Eeh.. Vet du var saltet står?
Replik: It’s my job.
(…peka mot saltet som står på hyllan bakom kunden)
(Kunden sträcker sig mot saltet för att ta det.)
Replik: Go ahead. Make my day.. punk.
En bra dag
Idag var en sådan där dag som man tror ska bli som alla andra dagar, lite sämre kanske till och med. Himlen hotade med regn när jag och Malm gick ut i förmiddags utan jackor. Lyckligtvis började det inte regna förrän efter det att vi kommit hem.
Malm klippte sig och fick en riktigt fin frisyr. Han ser ut som en slags brittisk poppojke. Jag brukar inte gilla britter, men det passar honom eftersom han inte har för grova engelska drag utan snarare ser ut som en aristokrat. Hur snyggt som helst med andra ord.
Vidare lånade jag en del sommarläsning på biblioteket. Lite av det som rekommenderades av kursledaren för kursen jag ska gå till hösten. Som så ofta hamnade jag framför ”skrivarhyllan” med råd och inspiration för oerfarna skrivare. Jag lånade en av Marcus Birro som jag började slöläsa när tv 3 la av mitt i Cityakuten. Och det var nog precis vad jag behövde. Trots förra inläggets nonchalans rörande det negativa beskedet från Litterär Gestaltning måste jag väl erkänna att jag kanske tog åt mig lite. Men då jag kunde ha sjunkit ner i ett grumligt tvivel påmindes jag åter om att det om man ska komma någonstans behöver lite driv, lite jävlaranamma. Lite jag ska fan visa de jävlarna. Jag höll inte med om allt i boken, långt ifrån, men för den påminnelsen skall du ha ett tack, Marcus Birro.
På väg
Det har gått en tid sedan jag sist skrev något här. Jag har haft fullt upp, kan man säga. Har börjat sommarjobba på Maxi och lyckades efter första arbetsdagen få en obeskrivligt smärtsam nackspärr. Jag märker också att jag efter att ha jobbat inte har mycket energi kvar till annat. Därav min inaktivitet, socialt och konstnärligt.
Jag har även fått besked från Litterär Gestaltning och Biskops-Arnö och har som jag misstänkte inte kommit in. Jag är dock inte speciellt nedslagen eftersom jag inte räknade med att det fanns någon större chans att bli antagen. Dels på grund av min bristande erfarenhet rörande skrivarkurser, dels på grund av mina textprover som kanske inte riktigt höll måttet. Nåväl, det sparar mig ett svårt val. Biskops-Arnö var nog inte aktuellt men Litterär gestaltning hade jag nog övervägt. Jag känner dock att Litterär gestaltning kunde ha känts för mycket institution och att jag trivs bättre med en friare kurs. Jag måste påminna om att jag för början varit tveksam till skrivarkurser och dylikt. Hursomhelst, jag kommer få tid till att skriva i höst och det är det som är huvudsaken. Dessutom har jag bestämt att jag innan min tjugoförsta födelsedag skal färdigställa mitt första romanutkast. Vilket innebär en del arbeta framöver men jag är optimistisk. Jag tror att atmosfären i Ljungskile och Uddevalla kan vara nyttig istället för den allt för varma lägenheten i Göteborg. Samma sak gäller för mitt haltande gitarrspelande som hittills inte avancerat alls.
Äntligen sommar
Och då menar jag verkligen äntligen. Uppsatsskrivandet avslutades i dag med ventilering. Och… ja var ska jag börja. Med början kanske. För det började ganska bra. Jag opponerade (som nummer två i turordningen) på en uppsats om Eyvind Johnson skriven av en äldre herre. Jag hade en del invändningar (som att uppsatsförfattaren inte gjorde det han sade sig ämna göra i inledningen) men också lite beröm. Denne äldre herre hade dock svårt att ta till sig min kritik och blev mycket defensiv, men någonstans måste jag ju säga vad jag tyckte om uppsatsen. Hursomhelst, samme äldre herre skulle opponera på min uppsats, vilket vara en smula märkligt då ingen av de andra var opponent respektive respondent på varandras uppsatser. Min uppsats ventilerades näst sist i turordningen. Den äldre herren gav sig då på min uppsats på ett ytterst obehagligt och aggressivt sätt. Han hade tidigare i pausen varnat mig för att mina citat innehöll felaktigheter och att han inte skulle vara nådig. Är det fel så är det, svarade jag men jag var inte förberedd på hur häftigt han gav sig på uppsatsen. Det var en dålig opposition, han tycktes endast ha korrekturläst uppsatsen och nämnde stavfel och felaktiga sidhänvisningar osv. Han hade även åsikter om mina diktanalyser och min metod, som han ansåg obefintlig. Det är svårt att beskriva så här i efterhand, men stämningen var ytterst obehaglig. Hans kritik var dock av sådan art att jag inte kunde såras och jag log och förklarade och försvarade. De övriga seminariemedlemmarna skruvade på sig och Linnea kände sig tvungen att avbryta den äldre herren i sitt rabblande av fotnoter och dylikt. När ordet sedan släpptes fritt efter det att min opponent sammanfattat med att det enda egentligt bra med min uppsats var att jag varit duktig med materialsinsamlandet och att ämnet var intressant, påpekade de andra att de uppskattat uppsatsen och tyckt den var intressant och välskriven.
När vi sedan väntade på att få våra betyg kom den äldre herren fram till mig och ifrågasatte om en av dikterna jag analyserat verkligen var skriven på blankvers. Okej, jag är inte världens bästa på versmått, men jag hade räknat obetonade och betonade och hade dessutom en tidningsartikel som stödde mig i detta. Vilket jag talade om för den äldre herren som dock fortfarande inte var övertygad eftersom han fått det till trokéer på någon rad. Och jag blev mer och mer upprörd. När sedan seminarieledaren upplyste mig om att han verkligen tyckt om min uppsats, att jag faktiskt lyckades säga något nytt och att han tyckte att jag borde fortsätta med mitt ämne upp på C-nivå och kanske vidare, med andra ord uppmanade mig att bli litteraturvetare, men bara kunde sätta ett visserligen starkt G på mig på grund av den bristande formalia som opponenten upptäckt kände jag hur det började brista för mig. Jag började inte gråta men min röst höll inte riktigt och jag kände tårarna i ögonvrån. Vilket gjorde mig ännu mer upprörd då jag kände ännu mer av min värdighet långsamt förloras. Mest av allt var jag arg på att jag inte kollat de där förbannade citaten två tre gånger till. Det fanns ingen välvillighet hos min uppsats och i den stunden kände jag det som om jag gett bort en slags seger till honom, paketerad och klar. Formalia är inte svårt, det är bara tråkigt och tidsödande. Och det är så förbannat dumt att uppsatsen ska falla på det. Men jag kan inte låta bli att undra, om jag inte haft en opponent som kollat varje citat och bestämt sig för att såga mig, hade då jag fått VG?
Det känns bittert, för med detta lämnar jag litteraturvetenskapen och det hade varit roligt om det sista jag gjort i ämnet blivit bra, riktigt bra, VG-bra.
Terminslut
Idag, om en halvtimme närmare bestämt, åker jag in till universitet för att hämta uppsatserna som skall ventileras nästa vecka inklusive den jag ska opponera. Det blir med andra ord näst sista gången jag är på GU på väldigt länge, kanske för alltid. Det känns lite märkligt, jag antar att det inte riktigt sjunkit in än.
Malm har redan åkt in, han har sin opposition redan idag. Jag hoppas det går bra för honom. Både som opponent och respondent. Sen har han dock ytterligare en tenta att göra, så han är inte heller klar efter idag.
Angående min uppsats är det skönt att den är klar men jag kommer inte att kunna slappna av efter ventileringen och betygssättningen. Jag är mest orolig över att citaten eller hänvisningarna skall vara felaktiga på någon punkt, själva innehållet tror jag ändå pär rätt okej. Jag hoppas också att jag inte får en uppsats att opponera emot som bygger på någon krånglig teori som det tar månader (eller i alla fall veckor) att sätta sig in i. Det är vansinnigt att inte låta dem som haft liknande ämnen opponera på varandra och på det sättet ta vara på den kompetensen i oppositionen.
Vidare är jag lite nedslagen. Det poem som jag tidigare publicerat på bloggen och som jag var mycket nöjd med gick igår upp till bedömning i skrivarcirkel. Milt uttryckt kan man sammanfatta det med att de övriga medlemmarna inte blev riktigt så begeistrade som man skulle ha kunnat ha hoppats. Det är inte så mycket att de inte gillade den, jag gör inga anspråk på att vara en speciellt bra poet. Det som bekymrar mig är att jag var så nöjd med den vilket får mig att ifrågasätta mitt omdöme lite.
Lunch
Jag har skrivit uppsatsen första A4! Det är faktiskt rätt bra att inte vara hemma och skriva. Inte lika mycket som distraherar på något sätt. Varför jag inte skriver på uppsatsen nu? Jag har en liten lunchrast.
Jag drömde att jag var i Paris i natt. Med min mamma och min mormor. Jag måste dock säga att även om det var likt Paris rent materiellt (vi var bland annat på Place Vendome) så var det vi gjorde mer Belgien-orienterat. Bland annat åt vi himmelska bakelser och besökte ett slags kringresande tivoli där vi ”fiskade ankor”, precis som när jag var liten. Återigen känner jag det här suget, längtan, att åka till Belgien. Man kanske skulle ta de där sommarjobbspengarna och åka till Belgien för dem istället för att köpa en dator. Men jag behöver ju en dator också…
Uppsatsen, bostadssökande och en dikt utan titel
Det går lite trögt med uppsatsen. Har inte jobbat överdrivet mycket (läs: inte alls) med den idag. Jo förresten, jag läste in mig på lite begrepp som kan komma till nytta i diktanalysen (metafor, metonymi etc.) Det var bra att färska upp minnet lite. Om inte annat så behövdes det. Det jag oroar mig mest för är versmåtten. Jag är dålig på att avgöra vilka stavelser som är betonade och vilka som inte är det, trots att jag gör mitt bästa och skanderar högt. Jag har fått lite ledtrådar i artiklarna så jag gissar att det går bra ändå. Vidare kollade jag idag och jag har 60 dagsartiklar, huvudsakligen recensioner. Sedan har jag ytterligare ett tiotal artiklar ur kulturtidskrifter som i sin tur är något längre. Jag funderar på att strunta i utflykten till Kurs- och tidningsbiblioteket imorgon och mikrofilmerna där. Det känns som om det material jag redan har är ganska täckande. Jag tror inte at min opponent som att göra sig besväret att kolla upp några enstaka recensioner i typ Sydsvenskan. Det är ju trots allt bara en b-uppsats. Vad jag däremot tänker göra är att noggrannare gå igenom Samlaren från 1995 och fram till idag. För att försäkra mig om att jag inte missar något avgörande.
Jag har sökt efter lägenheter runtomkring Stockholm, en hel del faktiskt. Malm och jag var rätt inne på Uppsala förut, men det känns inte lika lockande längre (lägg märke till alliterationen). Detta av olika skäl. Dels snubblade jag över en blogg imorse under mitt dagliga morgonsurfande i väntan å att Malm skulle sålla sig till de vaknas skara. Bloggförfattaren ifråga var en uppsalastudent som skrev om sitt liv som i stort sett gick ut på att festa, supa och handla fina saker. Vad finns egentligen i Uppsala mer än studentliv och en fin kyrka? Jag vet att jag säkerligen generaliserar lite, men det är nog billigare och framför allt lättare att få tag i en lägenhet i någon förort till Stockholm, som pappas Helena påpekade häromdagen. Det är dock svårt att för mig som aldrig bott i Stockholm veta vilka förorter som är ”bra” och vilka som är ”dåliga”. Malm är i det avseendet inte speciellt hjälpsam då han helt enkelt inte riktigt verkar ha någon koll (alternativt inte orkar engagera sig). Vi får väl se var vi hamnar till slut.
Efter att ha jobbat så mycket med lyrik blev jag dock lite sugen att försöka knåpa ihop något eget och resultatet blev en liten dikt. Min förmåga som poet är högst diskutabel men jag tänkte ändå lägga upp mitt lilla verk här till allmän beskådan (eller beundran om man känner sig mera manad till det.)
—
Först när dörren stängdes insåg vi tystnaden
Först när dörren stängdes lossnade kristallkronorna
De av pärlemor från sina fästen. De föll
Utan ljud, utan klagan.
När man skrattat åt den andre en gång för mycket
När man skrattat tills endast tystnad återstår
Allt annat ligga på nypolerade golv
Kullvällt och trasigt.
Ett hus på landet. Ett hus
För dig och mig. Ett hus
Med kronor av pärlemor.
Om en vit lögn använts ett par gånger för mycket
Och blivit alldeles smutsigt sammetsgrå.
Ja, då kan det bara gå som det går
Som det gått för oss.
Om retrogardet, litterära kollektiv och Arefeh
Jag har samlat artiklar. Dels från fulltextdatabaser dels från tidskrifter på UB via kopieringsmaskinen. Det är roligt att forska. Det som ett slags textnät, de hänvisar och anspelar på varandra och som oinvigd följer man vissa trådar djupare ner i lagren av artiklar. För tillfället följer jag en debatt mellan Håkan Sandell och Anna Hallberg om metaforen. Retrogardist vs. språkmaterialist, typ. Varåt mina sympatier lutar behöver jag nog inte ens kommentera. Uppsatsen går med andra ord långsamt framåt. Det är såpass lite skrivet om retrogardismen att jag nästan är rädd för att jag missar något. Å andra sidan är det en speciell känsla att känna att man ändå gör något som inte gjorts förut. Jag är i vilket fall glad över att jag hittat något som ändå intresserar mig. Den här uppsatsen hade kunnat bli rätt plågsam annars.
Det nystande i både retrogarde och malmöliga och jag vet inte vad har fått mig att fundera lite. Över min situation så att säga. Jag känner inte att jag ingår i ett litterärt sammanhang som de herrar jag läser om. Jag vet inte om jag vill göra det ens, men om jag ville. Var hittar man ett sådant? Eller snarare, hur bildas ett sådant? Visst jag har ju Ninda, men det är betydligt friare än… jag vet inte riktigt vad jag skall kalla det. Jag tänker mig en grupp som ändå har någotsånär likartade tankar om litteraturen om författarens roll osv. Det är visserligen det som är skönt med ninda, att det inte finns något program. Men ibland kan jag sakna det. När jag gick på gymnasiet utarbetade jag och S. en slags konstsyn. Omogen och outvecklad, javisst. Men likväl, jag tror det kan vara givande att diskutera sådana saker. Och kanske gå ett steg längre och verkligen tro på det. Det vore något otidsenligt, i vår postmoderna värld är det väl snarare och totalt tvivel som gäller. Att tro blir lätt att göra sig löjlig. Men sedan tror jag att den moderna människan (den moderna intellektuella människan) är för rädd att göra sig löjlig. Tro är något man kan vila i och nu talar jag inte om religiös tro utan mitt resonemang handlar endast om att på fullt allvar tro på en poetik.
Det är därför jag måste beundra Arefeh som kan ha en makalös tro. Hon stannar inte heller vid idéer och vaga visioner. Tror hon på sitt projekt, så ser hon till att realisera det. Och när vi andra kommer med vag skepsis och tänker på alla omständigheter och att det, ja faktiskt, kan bli jobbigt, låter hon sig inte hejdas. Vi kanske skulle vara lite mindre tvivlande, lite mer entusiastiska. Visst, lite sund kritik och förnuft är givetvis nödvändigt, det förnekar jag inte. Men om man från början fegt bara satsar 75% är projektet dödfött. Det gäller att satsa allt och ge allt. Bara på det sättet har man en chans att åstakomma och lyckas med det som vi gör anspråk på (och det är ändå inte lite). Därför är Arefeh min förebild.
Love Story
LOVE STORY
På lunchen lämnar han kontoret och Bonniers-huset för att köpa en chokladkaka på seven-eleven. De har inte ”hans” smak i den första. Inte i den andra heller. Eller den tredje. Den är rätt ny. Med digestivesmulor i. Han har tänkt på den under mötet med den nya konsthallens chef. Chokladen. Och smulorna i chokladen. Han har gått förbi Sankt Eriksplan för ett bra tag sedan. Sankt Erik, det var väl han som dödade draken. Man kan se honom göra det, nere i Gamla Stan. Men det är bara turisterna som ser på honom. I Hamilton-böckerna bor Hamilton just där. Det finns en scen där Hamilton ser ner på statyn, som inte ens är original. Och det är väl inte Hamilton heller. Det tänker han på när hans ögon far över hyllorna med all choklad utom den han vill ha. Den med smulorna.
I den fjärde butiken hittar han chokladen. Vid det laget är han svettig. Det hade varit ett sånt slöseri med tid och energi om han inte hittat chokladen. Han är tacksam, uppfylld av tacksamhet utan att riktigt veta vart han skall rikta all denna tacksamhet. När han betalar för chokladkakorna (han köper två för säkerhets skull, man vet ju aldrig) ler han hastigt mot kassörskan. Hon är yngre än han. Det är allt fler som blir yngre än han. Tjugo, tjugofem, någonting däremellan. Det var tio år sedan han var tjugo, tjugofem, någonting däremellan. När han var tio år gammal bodde han i en liten stad (alingsås). Stad är fel ord. När hans syster som bor kvar i den lilla staden som inte är en stad (alingsås) hälsar på och hon tycker Stockholm är stort brukar han skratta bort det och säga att jämfört med London eller N. Y. är Stockholm ingenting. Alla säger så. Det är det billigaste man kan säga. Han skäms för att systern blir tyst när han säger så. Är det för att hon vet hur platt det egentligen är? Är han genomskådad? Spelar det någon roll. Han har en bekant i London. En konstnär, trots att han i huvudsak undviker att träffa konstnärer annat än i jobbet. Konstnären brukar kasta huvudet bakåt och skratta: nothing really matters, mate. Det spelar ingen roll att kassörskan är yngre än han. Han ler ändå. Hastigt, så att hon inte skall tro något. Inte för att det spelar någon roll.
När han kommer ut ur butiken inser han plötsligt var han är. Mittemot, rätt mittemot, är hennes lägenhet. Är det ett sammanträffande? Finns sammanträffande? Allt är sammanträffanden. Det sa i alla fall den där konstnären i London en gång. Han tvekar på trottoaren. Utan att egentligen ha bestämt sig går han över den våta asfalten, över vägen och upp på den ljusgrå trottoarstenen på andra sidan.
Hjärtslag. Andetag. Hjärtslag. Nytt andetag. Hjärtslag. Igen, andetag.
Han har hennes nummer i innerfickan. Han bär det med sig för att det inte skall komma bort. Han har inte ringt henne. Han träffade henne i lördags. Det är onsdag idag. Han tänkte ringa på torsdag. Bjuda ut henne. Eller nåt. Kanske bara lunch. Eller ta en drink någonstans. En drink är bra, anspråkslöst. Han tycker om henne, trots att de bara setts en gång. Sedan dess har han tänkt på henne. Fantiserat om hur de mötts igen. Och fortsatt mötas. Hur han tagit henne till hemstaden och föräldrarna. De skulle flyttat ihop, köpt en bostadsrätt i Vasastan. Kanske skaffat hund. Det behöver inte vara en hund, en katt går också bra om hon föredrar det. Men ett gemensamt djur, ett gemensamt projekt. Något som binder dem samman. Han hade tagit henne till en vacker plats, vart har han ännu inte bestämt. Ut i skärgården kanske. Eller utomlands. Där skulle han ha friat och hon hade sagt ja. De skulle åkt på bröllopsresa till Seychellerna. De skulle ha flyttat till någon villaförort, det hade varit bättre för barnen. Ja, de skulle givetvis haft barn. Tre stycken, könen så jämt fördelade som det går med tre barn. Längre än så har han inte kommit. Jo, någonstans på vägen skulle han gått från sitt tråkiga jobb som curator till chef för en konsthall eller museum, förslagsvis Moderna.
Det var han och några från jobbet. Grabbar förståss. På en av Stockolms halvglamorösa krogar. De försökte först på Kharma, där kom de inte in. Det var Mats fel, som vanligt. Han var för full. Inte fullare än de andra egentligen men han blir alltid skräning med alkohol i blodet. Det märks att han är full med andra ord. De sitter där på krogen när något ljushuvud får för sig att han skulle kunna behöva hjälp med raggningen. Han vill inte ha någons hjälp, absolut inte när det gäller det motsatta könet. Men snart har hela gänget nappat på idén. Han kan inte göra något när en av de andra reser sig upp och på en löjligt kort tid, det kommer med erfarenheten, spanar in ett lämpligt objekt. Hon står för sig själv vid baren. Hur han som rest sig upp sett henne genom trängelsen är ett mysterium. Kamraten går fram till henne. Från sin plats vid bordet kan han inte höra vad de säger, men han ser hur kamraten snackar med henne och hur han sedan vänder sig om och pekar. Hennes blick följer riktningen och fastnar på honom. Det kommer inte komma någon reaktion, han är säker på det. Hon kommer att se bort och kvällen kommer fortsätta på precis samma sätt. Med fylla och allmän grabbighet tills de en efter en når framgång hos damerna (ja, inte han själv då, han är inte på humör) och droppar av. Men hon vänder inte bort blicken, den dröjer sig kvar vid honom och hennes läppar kröks i antydan till ett leende. Hon säger något till kamraten som segerviss svassar tillbaka till deras bord. Han hör inte riktigt vad kamraten säger utan lirkar sig ut från deras bord och går bort till henne.
Alltså, hon är verkligen snygg. Håret är blonderat, långt och utsläppt. Läpparna målade. Svarta byxor som stramar åt precis lagom mycket och på de rätta ställena. En generös urringning som han inte tillåter sig att mer än snudda vid med blicken. Hon ler mot honom och presenterar sig. Och i det ögonblicket är det kört. Han är fast. Trots att han hatar det låter han henne dra med honom in till dansgolvet. Hennes kropp mot hans, det är trångt, mycket folk, och ändå är det bara de, sådär som i filmer när allt i periferin är utsuddat. När hon är trött på att dansa sitter de för sig själva i ett hörn och bara snackar. Det går egentligen inte att snacka på krogar med musiken och allt stök, men med hennes mun några millimeter från hans öra och vice versa lyckas de ändå. Han har sin hand på hennes lår, hennes ben snuddar vid hans. Det finns inte en sekund som han glömmer att hans hand är på hennes lår. Under den hennes värme. Kanske dansen gjort henne varm. Han påpekar det för henne. Försöker du tala om för mig att jag är het? svarar hon. Han tvekar och säger ja. Då skrattar hon och han blir varm.
På hennes plånbok står det BITCH med metallbokstäver. Han tycker att det ger henne karaktär. Att hon inte kommer ta någon skit. Eller nåt, han vet inte riktigt. Hennes mobil är täckt av rosa glaspärlor. När hon ser att han studerar den säger hon att det inte gör henne till en bimbo. Paris Hilton har inte ensamrätt på rosa glaspärlor på mobiler. Han har haft ett par seriösa förhållanden. Ingen av dem har han träffat på krogen. Han har träffat dem i jobbet. Vackra, hålögda, mörka, sällan ljusa. Två konstnärinnor, en konstvetare och en journalist. En gång var han med en konststuderande. Det höll på ett tag men var knappast seriöst. Det var hon som gjorde slut med honom. Hade tröttnat sa hon. De kom ingen vart. Han var glad att det inte var han som var tvungen att avsluta den gången. Den här är inte alls som dem. Han vet inte om det är hon eller de andra som saknar något. Det börjar bli sent, krogen skall stänga. De måste gå. På vägen ut går de förbi hans kamrater. De ler mot honom. Han låtsas att han inte ser dem.
De delar på en taxi. Han betalar. Insisterar. Hon säger att hon har för dåligt med pengar för att kunna avstå från ett sådant erbjudande. När taxin stannar utanför hennes lägenhet ber han chauffören vänta (låt taxametern gå bara) och följer henne till dörren. Det har börjat regna sensommarregn. Stora droppar på den ljusa trottoarstenen. Hon säger att den är så ljus för att den kommer från Kina. Stenen är ljusare där. Vid dörren vänder hon sig om, säger att hon haft trevligt. Han svarar att han också haft det. Hon säger att hon skulle gärna göra om det och hennes röst när hon säger det… Han hör sina egna hjärtslag, tankarna vadar fram som i grädde. Hon ger honom sitt telefonnummer. Han tar emot det, lägger det i sin innerficka. Lovar att ringa. Sedan står de där, i regnet. Jag ska väl gå in då, säger hon. Han nickar, har helt tappat talförmågan. Hon knappar in portkoden. Men istället för att öppna dörren drar hon honom intill sig. De kysser varandra, inte hon honom eller han henne. Varandra. Länge. Grundligt. Tills de är nöjda. Så ler de mot varandra. Hon går in till sig och han till taxin.
Han står vid dörren. Vid hennes dörr. Han har inte sett henne på fyra dagar. Det känns som en evighet. Det har börjat regna. Han är blöt. Hennes namn finns där. Bredvid en liten knapp. Han trycker på knappen. Fan. Och om hon är hemma? Vad ska han säga då? Jag råkade vara i kvarteret och tänkte bara säga hej? Skall han inte snabbt ta en kulspetspenna och skriva IDIOT i pannan så att hon riktigt förstår? Det verkar inte vara någon hemma. Han ringer på igen. Fan. Tänk om hon är hemma ändå. I samma ögonblick kommer en av hyresgästerna ut. Han håller snällt upp dörren. Det vore oartigt att inte gå in. Så han går in. Tar hissen upp. Fjärde våningen är det. När han kommer ut ur hissen kan han nästan inte låta bli att skratta åt hur löjlig hans belägenhet är. Han prövar handtaget på hennes dörr. Låst såklart. Vad trodde han? Ett ljud. Lås som låses upp. Inte bakom hennes dörr utan grannens. Han retirerar in i hissen. Ut ur grannlägenheten kommer en liten tant. Hon släpar sig över trappavsatsen fram till låsta dörren han nyss var vid. Tanten tar upp ett par nycklar och låser upp. Går in i lägenheten. Han svettas. Överväger inte, låter bli att tänka. Så gott det går. Försiktigt trycker han ner handtaget. Det är tomt i hallen. Han hör en kran någonstans längre in i lägenheten. En dörr står halvöppen precis vid honom. Badrummet. Han smiter in och ställer sig i badkaret bakom duschdraperiet. Han hör tanten som går omkring i lägenheten. Hon pratar med någon. Ett djur antar han. Sedan hör han de hasande stegen i hallen. Dörren öppnas och stängs. Han står dock kvar en stund. För säkerhets skull.
Han stiger ut ur duschen. Tar av sig skorna för att inte smutsa ner. Hänger den blöta rocken på en galge. Tillbaka in i badrummet i strumplästen och sköljer bort gruset i badkaret. Han går tillbaka till hallen och hittar chokladkakorna i en av sina fickor. En svart katt (hon har redan en katt) kommer ut i hallen och tittar på honom för att sedan försvinna. Tillbaka till köket förstår han när han kommit ut i lägenheten. Den är liten, bara ett rum, en liten sovalkov och ett kök. Det är bohemiskt inrett tycker han. Mycket lila och mörka gröna toner. Han går runt i hennes lägenhet och äter sin chokladkaka. Katten är helt ointresserad av honom, äter blötmat ur en blå skål. På kylskåpet hänger en lapp om när katten skall äta vad. Det är komplicerat det där. Av lappen förstår han att hon kommer hem redan samma eftermiddag. Han går tillbaka ut i vardagsrummet. Öppnar hennes skåp och tittar på hennes kläder men tar inte ut dem. Han sätter sig vid hennes skrivbord som är översållat av böcker och papper. Försöker tyda några av hennes anteckningar men handstilen är för svår.
Till sist går han bort till sovalkoven. Hon har glömt ett nattlinne i fotändan. Det är rosa, kort och med vit spets. Han låter sina fingrar snudda vid det och blir upphetsad. Överkastet är gjort av olika stora tygbitar. Alla tygbitar är olika nyanser av grönt och lila. Katten måste ha ätit färdigt för den kommer ut i vardagsrummet. Slickar sig om munnen. Den bryr sig fortfarande inte om honom utan hoppar obekymrat upp i sängen. Han sätter sig försiktigt bredvid den. Klappar den och pratar lite med den. Han lägger sig på sängen. Sträcker ut sig. Låter tankarna vandra. Tänker på inget särskilt. Gäspar. Tänker på att det allt var tur att han gick ut för att köpa en chokladkaka. Och somnar.
SLUT
