Äntligen sommar

Och då menar jag verkligen äntligen. Uppsatsskrivandet avslutades i dag med ventilering. Och… ja var ska jag börja. Med början kanske. För det började ganska bra. Jag opponerade (som nummer två i turordningen) på en uppsats om Eyvind Johnson skriven av en äldre herre. Jag hade en del invändningar (som att uppsatsförfattaren inte gjorde det han sade sig ämna göra i inledningen) men också lite beröm. Denne äldre herre hade dock svårt att ta till sig min kritik och blev mycket defensiv, men någonstans måste jag ju säga vad jag tyckte om uppsatsen. Hursomhelst, samme äldre herre skulle opponera på min uppsats, vilket vara en smula märkligt då ingen av de andra var opponent respektive respondent på varandras uppsatser. Min uppsats ventilerades näst sist i turordningen. Den äldre herren gav sig då på min uppsats på ett ytterst obehagligt och aggressivt sätt. Han hade tidigare i pausen varnat mig för att mina citat innehöll felaktigheter och att han inte skulle vara nådig. Är det fel så är det, svarade jag men jag var inte förberedd på hur häftigt han gav sig på uppsatsen. Det var en dålig opposition, han tycktes endast ha korrekturläst uppsatsen och nämnde stavfel och felaktiga sidhänvisningar osv. Han hade även åsikter om mina diktanalyser och min metod, som han ansåg obefintlig. Det är svårt att beskriva så här i efterhand, men stämningen var ytterst obehaglig. Hans kritik var dock av sådan art att jag inte kunde såras och jag log och förklarade och försvarade. De övriga seminariemedlemmarna skruvade på sig och Linnea kände sig tvungen att avbryta den äldre herren i sitt rabblande av fotnoter och dylikt. När ordet sedan släpptes fritt efter det att min opponent sammanfattat med att det enda egentligt bra med min uppsats var att jag varit duktig med materialsinsamlandet och att ämnet var intressant, påpekade de andra att de uppskattat uppsatsen och tyckt den var intressant och välskriven.

När vi sedan väntade på att få våra betyg kom den äldre herren fram till mig och ifrågasatte om en av dikterna jag analyserat verkligen var skriven på blankvers. Okej, jag är inte världens bästa på versmått, men jag hade räknat obetonade och betonade och hade dessutom en tidningsartikel som stödde mig i detta. Vilket jag talade om för den äldre herren som dock fortfarande inte var övertygad eftersom han fått det till trokéer på någon rad. Och jag blev mer och mer upprörd. När sedan seminarieledaren upplyste mig om att han verkligen tyckt om min uppsats, att jag faktiskt lyckades säga något nytt och att han tyckte att jag borde fortsätta med mitt ämne upp på C-nivå och kanske vidare, med andra ord uppmanade mig att bli litteraturvetare, men bara kunde sätta ett visserligen starkt G på mig på grund av den bristande formalia som opponenten upptäckt kände jag hur det började brista för mig. Jag började inte gråta men min röst höll inte riktigt och jag kände tårarna i ögonvrån. Vilket gjorde mig ännu mer upprörd då jag kände ännu mer av min värdighet långsamt förloras. Mest av allt var jag arg på att jag inte kollat de där förbannade citaten två tre gånger till. Det fanns ingen välvillighet hos min uppsats och i den stunden kände jag det som om jag gett bort en slags seger till honom, paketerad och klar. Formalia är inte svårt, det är bara tråkigt och tidsödande. Och det är så förbannat dumt att uppsatsen ska falla på det. Men jag kan inte låta bli att undra, om jag inte haft en opponent som kollat varje citat och bestämt sig för att såga mig, hade då jag fått VG?

Det känns bittert, för med detta lämnar jag litteraturvetenskapen och det hade varit roligt om det sista jag gjort i ämnet blivit bra, riktigt bra, VG-bra.