***
Så. Djupt andetag och två steg tillbaka. Det har sina goda sidor också. Ett givande seminarium, en text att vara nöjd med, en tanke man inte tänkt förut…
***
Vad övrigt är, är trötthet.

Litteratur & elegans. Konst & dekadens.
***
Så. Djupt andetag och två steg tillbaka. Det har sina goda sidor också. Ett givande seminarium, en text att vara nöjd med, en tanke man inte tänkt förut…
***
Vad övrigt är, är trötthet.
Vad kan jag säga, history repeats itself.
Jag var ju till största delen nöjd med mitt hår. Det var bara det att luggen växt sig alltför lång sedan jag sist klippte mig för någon månad sedan. Och i min knapra studenttillvaro kändes det onödigt att gå till frisören bara för att klippa till luggen. För hur svårt kan det egentligen vara? Återigen hämtade jag saxen, ställde mig den här gången framför badrumsspegeln och började klippa. Tjopp sade det i det ögonblick jag klippt av de första lockarna och luggen liksom åkte upp i pannan betydligt längre upp än vad jag tänkt mig. Jag vill ha luggen precis vid ögonbrynen, det här klippet placerade den dryga två centimeter över brynen. Panikslagen klippte jag resten av luggen bara för att upptäcka hur ojämt jag klippt. I mina försöka att rätta till ojämnheten kröp luggen ytterligare högre upp tills jag beslöt mig för att jag rimligtvis inte kunde fortsätta klippa bort mer. Så nu sitter jag med en skandalöst ful lugg som förutom sin osmickrande längd är helt ojämn. Jag önskar verkligen att jag hade någon annan att skylla än mig själv.
Kära läsarskara. Mina happy few som följer Stasimon trots de minst sagt sporadiska uppdateringarna – jag kan somvanligt inte lova bättring. Men för mig gäller att: skrivande föder skrivande. Och läsande leder till tankat. Desto mer jag har att göra, desto mer får jag gjort.
Och nu har jag, för första gången faktiskt, hamnat i en situation där studierna kräver planering. Såhär i början är jag något överväldigad. Att arbeta upp en studiedisciplin är ovant och långt ifrån självklart. Men jag tror att jag lyckas någorlunda, och får dagarna att räcka till. Mitt block fylls av anteckningar såsom:
“Strukturalisten är sålunda inte intresserad av ett faktiskt yttrande (la parole) utan språkliga egenskaper som uppträder vid sådana – det bakomliggande språksystemet.”
Vilket givetvis är hemskt grundläggande, men ack så tråkigt. Jag är ingen stor teoretiker, har aldrig varit. Därför trivs jag bäst i sällskap med andra outvecklade teoretiker, typ nykritikerna. Professorn i kursen gav oss en fin liknelse. För nykritikerna är själva läsprocessen det viktiga. Det är som att följa en guide på en stadsvandring som pekar ut arkitektoniska detaljer. Jag har alltid tänkt på litteraturvetenskapen på ett liknande sätt. Min metafor var kanske snarare ett oroligt hav och analysen ett sjökort. Vilket förmodligen säger mer om mitt förhållande till litteratur och läsning än något annat (den som tolkar symbolen gör så på egen risk, viskar Oscar Wilde väl medveten om vilka faror som är förbundna med ett sådant företag). Men poängen var: att leverera kvalificerade läsningar. Att ge läsaren ett sjökort att navigera efter i en specifik text. Att peka på detaljer han eller hon annars skulle ha missat.
***
DN dyker numera upp på helgerna här hemma. Och vad kunde man finna i dagens boklördag om inte ett nytt manifest. Den här gången var det läsarna (Vi Läser-läsarna typ) som tyckte till och ställde upp sitt program. Som gick ut på att vi gillar att läsa allt. Historiska romaner, språkexperiment, berättande prosa, fiktion, faction, etc. etc. Jaha. Det enda de inte gillade var författare som hade åsikter om vad de vill läsa. Är det något utmärkande för landet vi bor i att man på fullt allvar kan skriva programförklaringar som går ut på att man inte ska något program alls? Alla får vara med. Inget är sämre än något annat. Mellanmjölkens land, Landet lagom eller vilken annan träffande kliché ska man dra till med?
***
(Och alltid när jag försöker kommentera något i samtiden känner jag plötsligt kladdig. Det intresserar mig egentligen inte, det irriterar mig möjligtvis. Helst vill jag inte ha med det att göra. Här hör jag inte hemma. Bättre att låta åt dem som är bättre lämpade att kommentera, analysera, raljera över det. Jag säger ingenting, så har jag inget sagt.)
***
Min bästa vän Walter Pater säger:
What is important, then, is not that the critic should posses a correct abstract definiton of beauty for the intellect, but a certain kind of temperament, the power of being deeply moved by the precense of beautiful objects. He will remember always that beauty exists in many forms. To him all periods, types, schools of taste, are in themselves equal. In all ages there have been some excellent workmen, and some excellent work done. The question he asks is always: – In whom did the stir, the genius, the sentiment of the period find itself? where was the receptacle of its refinement, its elevation, its taste? ”The ages are all equal,” says William Blake, ”but genius is always above its age.”
***
Den dagen det skrivs ett svenskt manifest med de för Pater centrala begreppen ”beauty” och ”pleasure” närvarande, ja då flyttar jag kanske hem till min svenska samtid igen.