Författare: Hillevi

Publicerat den

Lägesrapport

Det här med att skrivande föder skrivande. Att ju mer man gör, desto mer blir gjort. Att Litteraturvetenskapen var mitt kall. Får jag ta allt tillbaka? Göra det osagt, trampa på det tills det är helt borta och glömt? Det finns ingen tid till annat än studier. Det finns ingen ork. Jag läser konstant. Eller ligger utslagen efter ett alltför intensivt studiepass. Att skriva på bloggen, att skriva skönlitterärt – bara att glömma! Det finns inte utrymme för ett socialt liv, jag måste ju plugga. Och jag gör det, men känslan någonstans i magtrakten att ”det var ju inte alls åt detta jag ville ägna min tid, mina dagar (herregud, mitt liv).” Det var aldrig andras tankar jag ville spilla ut på vita ark. Och jag vet att jag läser för många kurser. 100 intensiva procent blir 150 blir 175 – tiden rinner förbi. Dagarna har inget annat innehåll än texter, texter, texter.

***

Så. Djupt andetag och två steg tillbaka. Det har sina goda sidor också. Ett givande seminarium, en text att vara nöjd med, en tanke man inte tänkt förut…

***

Vad övrigt är, är trötthet.

Publicerat den

Bad hair day

Man ska aldrig tro att det inte kan bli värre. Att man liksom nått någon form av botten. Att det bara kan bli bättre. För det är helt fel. Det kan alltid bli sämre. Om man säg, klippt av sig sin lugg och tänker att man kan göra sig i alla fall lite nöjd genom att färga det till någon mysig ny färg. Något varmt och brunt som passar årstiden. Man tänker sig något i stilen Amelie från Montmartre. Så man köper hem färg. Och färgar. Man tycker krämen ser väldigt mörk ut, men å andra sidan gar man färgat håret rött förrut och då är krämen helt lila. Så sköljer man ut och nu börjar man bli lite nervös för det ser VÄLDIGT mörkt ut. Men ändå, håret är blött, måste torka först. Så man torkar håret och WTF. I spegeln ser man sitt jag från 2004. Hon som gick estetisk på gymnasiet och såg ut därefter. Håret ser inte alls mysigt brunt ut utan gothsvart. Med den korta luggen som kronan på verket ser den unga kvinnan i spegeln väldigt emo ut. Men jag förtvivlar inte helt. Hår växer ut och färg bleknar. Det kunde, som sagt, varit värre.

Publicerat den

Katastrof!

När jag var åtta år gammal tog jag en gång fram saxen ur kökslådan och klippte mitt eget hår. Det resulterade i en föga smickrande lugg.

Vad kan jag säga, history repeats itself.

Jag var ju till största delen nöjd med mitt hår. Det var bara det att luggen växt sig alltför lång sedan jag sist klippte mig för någon månad sedan. Och i min knapra studenttillvaro kändes det onödigt att gå till frisören bara för att klippa till luggen. För hur svårt kan det egentligen vara? Återigen hämtade jag saxen, ställde mig den här gången framför badrumsspegeln och började klippa. Tjopp sade det i det ögonblick jag klippt av de första lockarna och luggen liksom åkte upp i pannan betydligt längre upp än vad jag tänkt mig. Jag vill ha luggen precis vid ögonbrynen, det här klippet placerade den dryga två centimeter över brynen. Panikslagen klippte jag resten av luggen bara för att upptäcka hur ojämt jag klippt. I mina försöka att rätta till ojämnheten kröp luggen ytterligare högre upp tills jag beslöt mig för att jag rimligtvis inte kunde fortsätta klippa bort mer. Så nu sitter jag med en skandalöst ful lugg som förutom sin osmickrande längd är helt ojämn. Jag önskar verkligen att jag hade någon annan att skylla än mig själv.

Publicerat den

Bra dag


Idag har jag varit hemskt duktig och faktiskt studerat hela dagen. Jag har både hunnit fördjupa mig i dekonstruktion och poststrukturalism samt förbereda ett anförande i Nietzsche-kursen. Detta betyder dock att jag tillbringat hela dagen sittandes i soffan (som numera är min officiella arbetsplats). Jag tog endast en paus för att kolla på Top Model, men det såg jag också från min plats i, just det, soffan. Thank God för grupparbeten så att jag imorgon ändå kommer ut en sväng och får lite luft. Det är så sjukt mycket att göra just nu!

Publicerat den

Höstförkylning

Blev det inte höst helt plötsligt? Jag vet inte för jag sitter mest inne och är sjuk, vilket i och för sig är ett tydligt hösttecken. Nå men jag mår i alla fall långsamt bättre. Mitt aktiva studerande rår på stressen och jag kan koncentrera mig på att kurera mig. Som nu: iklädd pyjamas, invirad i en pläd med en kopp te på det nya soffbordet. Böckerna ligger uppslagna runt mig i soffan, kort paus för att skriva några snabba ord på datorn. Utanför skiftar trädens löv färg. När jag vill känna lite av den torra höstluften öppnar jag dörren till balkongen och sveper pläden lite tätare om mina skuldror. Katterna blir till en början glada, går ut och rullar sig i den friska luften. Lägger sig på rygg i höstsolen som om de vore medvetna om de månader av mörker som väntar.

Publicerat den

Okända vatten (eller vad jag har att säga om litteraturvetenskapens uppgift)

Kära läsarskara. Mina happy few som följer Stasimon trots de minst sagt sporadiska uppdateringarna – jag kan somvanligt inte lova bättring. Men för mig gäller att: skrivande föder skrivande. Och läsande leder till tankat. Desto mer jag har att göra, desto mer får jag gjort.

Och nu har jag, för första gången faktiskt, hamnat i en situation där studierna kräver planering. Såhär i början är jag något överväldigad. Att arbeta upp en studiedisciplin är ovant och långt ifrån självklart. Men jag tror att jag lyckas någorlunda, och får dagarna att räcka till. Mitt block fylls av anteckningar såsom:

“Strukturalisten är sålunda inte intresserad av ett faktiskt yttrande (la parole) utan språkliga egenskaper som uppträder vid sådana – det bakomliggande språksystemet.”

Vilket givetvis är hemskt grundläggande, men ack så tråkigt. Jag är ingen stor teoretiker, har aldrig varit. Därför trivs jag bäst i sällskap med andra outvecklade teoretiker, typ nykritikerna. Professorn i kursen gav oss en fin liknelse. För nykritikerna är själva läsprocessen det viktiga. Det är som att följa en guide på en stadsvandring som pekar ut arkitektoniska detaljer. Jag har alltid tänkt på litteraturvetenskapen på ett liknande sätt. Min metafor var kanske snarare ett oroligt hav och analysen ett sjökort. Vilket förmodligen säger mer om mitt förhållande till litteratur och läsning än något annat (den som tolkar symbolen gör så på egen risk, viskar Oscar Wilde väl medveten om vilka faror som är förbundna med ett sådant företag). Men poängen var: att leverera kvalificerade läsningar. Att ge läsaren ett sjökort att navigera efter i en specifik text. Att peka på detaljer han eller hon annars skulle ha missat.

Publicerat den

Reality check


Det är klart att det vore lögn att säga att jag aldrig saknar staden. Stockholm var en förälskelse, en stunds vansinne. Det var höga klackar, vin och pannkaksfrukost. Bubblande kolsyra i mitt blod och lingerie för tusentals kronor. Vackraste av vänner, ständigt sällskap för att hålla ensamheten (den som alltid hotade, den som tycktes komma inifrån) långt borta. Det var utvälta drinkar och mascara upplöst i tårar mot soffans vita tyg. Det är klart att jag saknar det ibland. Och ändå skulle jag byta det mot några ögonblick av det här livet, anytime älskling. Att vara uppe i gryningstimmarna efter att ha sett på musikal med sin matematiker och recitera våra favoritpoem ur litteraturhistorien. Det kunde varit en dröm, en roman; det är min verklighet.
Publicerat den

Försök till samtidskommentar


Idag har jag återigen mest pysslat med uppsatsen. Trots att det är soligt septemberväder ute sitter jag sålunda hemma, instängd med min dator och söker, läser, skriver. Om inte annat har jag fått klart min individuella studieplan – det kommande årets kurser är valda, framtiden prydligt utstakad. Idag firar jag också ett år med min matematiker. Det betyder att jag har ett ack så svårt klänningsval framför mig. Det huvudsakliga bryderiet ligger i huruvida jag vågar gå all fuchsia med tanke på att vi ska till en lite finare restaurang (allt för att få nöjet att äta moule et frites – den belgiska nationalrätten), något svart och elegant vore mer på sin plats men det slog mig för att par dagar sedan att jag inte äger någon enkel, svart klänning alls! Och efter att ha besökt en imponerande mängd butiker här i Uppsala (vars utbud dock var mindre imponerande) kunde jag konstatera att inget föll mig i smaken.

***

DN dyker numera upp på helgerna här hemma. Och vad kunde man finna i dagens boklördag om inte ett nytt manifest. Den här gången var det läsarna (Vi Läser-läsarna typ) som tyckte till och ställde upp sitt program. Som gick ut på att vi gillar att läsa allt. Historiska romaner, språkexperiment, berättande prosa, fiktion, faction, etc. etc. Jaha. Det enda de inte gillade var författare som hade åsikter om vad de vill läsa. Är det något utmärkande för landet vi bor i att man på fullt allvar kan skriva programförklaringar som går ut på att man inte ska något program alls? Alla får vara med. Inget är sämre än något annat. Mellanmjölkens land, Landet lagom eller vilken annan träffande kliché ska man dra till med?

***

(Och alltid när jag försöker kommentera något i samtiden känner jag plötsligt kladdig. Det intresserar mig egentligen inte, det irriterar mig möjligtvis. Helst vill jag inte ha med det att göra. Här hör jag inte hemma. Bättre att låta åt dem som är bättre lämpade att kommentera, analysera, raljera över det. Jag säger ingenting, så har jag inget sagt.)

***

Min bästa vän Walter Pater säger:

What is important, then, is not that the critic should posses a correct abstract definiton of beauty for the intellect, but a certain kind of temperament, the power of being deeply moved by the precense of beautiful objects. He will remember always that beauty exists in many forms. To him all periods, types, schools of taste, are in themselves equal. In all ages there have been some excellent workmen, and some excellent work done. The question he asks is always: – In whom did the stir, the genius, the sentiment of the period find itself? where was the receptacle of its refinement, its elevation, its taste? ”The ages are all equal,” says William Blake, ”but genius is always above its age.”

***

Den dagen det skrivs ett svenskt manifest med de för Pater centrala begreppen ”beauty” och ”pleasure” närvarande, ja då flyttar jag kanske hem till min svenska samtid igen.