Det snöar i Uppsala. Att promenera i Stadsskogen är som att stiga igenom garderoben och ut i landet Narnia. Jag har dessvärre en hemtentamen, man får hoppas att snön ligger kvar till tisdag då jag åter är en fri människa.
Tidsmaskinen
Den här hösten har jag läst två av mina kurser för samma professor, varav den första var teorikursen. Jag måste erkänna att när det kommer till litteraturvetenskap är teorin inte min starkaste sida. Trots ett par uppsatser och år samt otaliga kurser i ämnet har jag bibehållit ett förhållandevis naivt sätt att förhålla mig till litteratur. Akademiska krumbukter får inte bli ett ändamål i sig, blott verktyg för intressanta analyser etc. Som vanligt har jag svårt att motivera mig till att lära mig och förstå saker som inte intresserar mig särskilt. Detta för att belysa att jag redan från början var något oengagerad i kursen. Detta tillsammans med att jag fann mig i ett nytt socialt sammanhang och att professorn ifråga ställde höga krav på oss (seminarierna påminde ibland mer om ett muntligt förhör än något annat) är de ända förklaringar jag kan ge till det märkliga som hände mig i den där seminariesalen. Jag blev, av någon anledning, fjorton år igen.
Mellan mitt 24åriga jag och mitt tio år yngre dito finns väldiga skillnader. Idag är jag övertygad om mitt eget intellekts briljans och visar gärna upp det till allmän beskådan (och beundran) på seminariearenan. Vant lutar jag mig tillbaka på den retoriska skolning jag genomgått för att framföra min argumentation på ett elegant och övertygande sätt. Jag dras fortfarande med en naturlig blyghet men det är inget som lätt överkommes med en lätt ansträngning. Så till mitt yngre jag, och för att ni skall förstå henne måste färdas tillbaka till ett högstadieklassrum…
Det är mattelektion. Vi ser henne sittande näst längst bak i klassen, inte vid bänken vid fönstret men den bredvid. Lärarinnan har ställt en fråga, och vi ser hur flickan
krymper på sin stol. Blicken stadigt fästad på skrivboken framför sig, kanske låtsas hon skriva av ett tal från tavlan – allt för till varje pris undvika frågan. Om det dessutom är ett av de tillfällen då man måste resa sig från sin bänk, uthärda kamraternas blickar den mödosamma vägen fram till tavlan och sedan ta kritan i sin hand, darrigt pränta svarssiffrorna som hon tror är rätt men som kan vara fel… Det är nästan outhärdligt, hon kan höra hur det susar i öronen, hjärtat slår snabbare och snabbare – bara lärarinnan tar någon av dem som räcker upp handen. Och om hon skulle få frågan, då skulle hon svara rätt, som vanligt. Men hon skulle i all sin nervositet snubbla på orden, och sedan skulle hon tänka på det, på det skamliga snubblandet, resten av den dagen. På utvecklingssamtalen är lärarinnan uppgiven när hon säger att jo, H. är duktig och möte mer än väl betygskraven. Det är bara det att du måste ju räcka upp handen när du kan. Att du kan, det vet jag för du svarar rätt när jag frågar dig rätt ut eller när du får en skrivning. Och på högstadiet räckte det alldeles utmärkt och flickan kunde fortsätta att öva sig i osynlighet.Men så: universitetet. Och här är aktivt deltagande i seminarierna obligatoriskt. Och det går som läsaren förstår alldeles utmärkt när jag är mitt vanliga jag. De krävdes en rad yttre faktorer för att väcka fjortonåringen i mig, och nu är hon här. Inte i samma styrka, såklart, men som ett eko jag inte kan skaka av mig. Det slog mig idag, när jag fick en fråga jag inte ville ha, när jag inte kunde ge ett tillfredställande svar då jag helt enkelt inte var förmögen att ens förstå vad som frågades efter, och hur jag efteråt kände en bekant självförebråelse stiga inom mig – det slog mig att vi må utvecklas och bli till nya individer men de stadier, de jag, vi trott lämnat bakom oss bär vi med oss. De ligger sovande och trygga någonstans i magtrakten men när vi minst anar det kan något få dem att öppna sina ögon, sträcka på sig och se sig yrvaket om. Så frigör de sig från den vrå dit vi förpassat dem och tar sig friheten att skåda ut genom våra ögon och reagera på världen på det enda sätt de är kapabla till. Och är vi i det ögonblicket sårbara, vilket vi förmodligen är annars hade vi aldrig släppt fram en skugga ur det förflutna på detta sätt, då ekar deras reaktion i oss. Den blir vår egen.
What I want for christmas #3
1. Katthalsband från Anthropologie.
Granen
.
Igår skaffade vi en julgran. Den är av plast men ändock: gran. Trots att det kanske är en smula tidigt resonerar vi som så att 1. under och efter jul kommer vi inte kunna njuta av den eftersom vi inte kommer att vara hemma och 2. tiden går hemskt snabbt så här i slutterminsskedet samt 3. vem bryr sig? Vi vill ha granen nu! I vilket fall blev vår ICA Maxi-gran alldeles förtjusande i sin skrud av IKEA-glitter. På avstånd och med lite god vilja kan man nästan förvillas att tro det är en riktig gran. Jag har aldrig haft gran av plast tidigare och trodde grejen var att den inte barrar. Så är alltså inte fallet. Lägenheten är full av låtsasbarr och glitter från julkulorna. Men det gör väl även det sitt till julstämningen.
What I want for christmas #2
3. Ring med panter från Kyss Johanna.se
2. Parfymen Parisienne från YSL.
Decemberstress
Slutet av terminen och jag försöker hitta lite energi att skriva de återstående tre tentorna. Den här hösten har mitt liv till större delen bestått av ständigt studerande. Det gör jag inte igen; det är, trots allt, inte värt det. Det är ett icke-liv som liksom mynnar ut i ett par essäer och några bokstäver på ett betygsdokument. Det finns inga tydliga minnen, inga erfarenheter – bara kunskap som i och för sig alltid är värdefullt men som jag inte är villig att betala priset för längre. Att det är så beror nog på den uppkommande 25-årsdagen nästa år, då har jag levt ett kvarts sekel. Jag kommer då bara ha ett år kvar av statsfinansierad studietid vilket lyckligtvis sammanfaller med att jag blir klar med min master i litteraturvetenskap. Synd bara att min examen inte är av den sort som ger arbete. Jag ångrar ingenting, men framtidsoron ligger där och gnager. Vårterminen är en blir ljusare, det är jag övertygad om, men mycket behöver ordnas inför de omvälvande händelser den har att bjuda. Ingenting är klart, tentor, förberedelser inför våren, julklappsinköp… Tröttheten kommer krypande innan jag ens börjat.
What I want for christmas this year #1
En regnig dag
Och du då, varken arbete eller studier har kunnat bota dig. Ditt valspråk var: Glöm och lär! Du bläddrade i döda böcker men är alltför ung att leva på rester. Se dig om bland de bleka människor som omger dig. Sfinxögon glänser mitt bland himmelska hieroglyfer. Läs livets bok! Mod, lärjunge, störta dig i Styx för att bli osårbar och må dess sörjande böljor leda dig till döden eller till Gud!– ur Bekännelser av ett seklets barn av Alfred de Musset
Still here
Eftersom en del trogna läsare hört av sig och undrat om allt står väl till med mig, att jag inte dukat under för arbetsbörda, svininfluensa eller något annat möjligt fenomen som skulle garantera sängliggande och misär, känner jag mig nödgad att även meddela övriga läsare att jag är vid liv och full vigör. Jag har bara väldigt mycket att göra. För att illustrera detta kan jag förtälja att jag igår (idag) gick till sängs i gryningstimmarna, det vill säga vid halv sju-tiden, efter att ha tillbringat föregående dag och natt över mina böcker och framför min datorskärm. Ett sådant flit är mycket riktigt något okaraktäristiskt för undertecknad men det har sin naturliga förklaring i att jag tidigare skjutit upp mina uppgifter. I övrigt börjar planerna för nästa termins omvälvande händelser ta form. Kort sagt: jag är vid liv, jag återkommer.
Att välja parfym
Ur Så går det till i umgänge och sällskaps liv av Marius Wingårdh från 1938:
Det finns några regler, ägnade att underlätta parfymvalet. För det första gäller sålunda, att parfymer skola användas direkt på huden och aldrig på kläderna. Gammal parfymdoft i kläderna förlorar sin charm och luktar ovädrad garderob. Vanligen placeras en touch parfym bakom vartdera örat och en aning kladdas i armhålorna. Det rekomenderas även en snärt av samma vara i vartdera knävecket, varifrån den genomvädrar bäraren och slipper ut (under dans) på ett förbryllande sätt.
För exemplets skull må här anföras en serie Worth-parfymer ur den svenska parfymlistan.
Dans la nuit: för äldre personer och sportfolk: en fraiche, sval doft utan sötma.
Vers le jour: för brunetter och personer med stark transpiration: en täckande växthusdoft.
Sans adieu: en mindre frapperande art av föregående.
Je reviens: för blondiner och ungdom: en strålande doftkaskade utan anspråk att förtäta luften men med egenskap att lätt berusa sinnet.
Vers toi: för herrar och äldre personer: en exklusiv doft av diskret och värdig karaktär.
Projet: en stark blomsterdoft, mimosa och hägg, farlig i överdrift, passabel i små portioner.
Premier Mai berättar om nyutslagna violer. jordlukt och knoppande björkris utan att i sitt begrepp inblanda prosaiska demonstrationer eller brandtal från rödfärgade talarstolar.
