Författare: Hillevi

Publicerat den

Menton

Så var vi äntligen här. Det är onsdag natt, vi landade söndag eftermiddag i Nice – de tre första dagarna av de totalt 160 som vi ska tillbringa här är avklarade. Min tanke efter den första av dem en fråga: hur ska jag få något skrivet här? Det är som att den milda vintersolen, alla mjuka pasteller som medelhavslandskapet är tecknade i räcker för att jag ska smälta bort och bara existera i ett ljuvligt och evigt nu. Varje ögonblick stiger mot mig och det är så skarpt och avgränsat att jag måste ta det i mina händer och studera det. Det finns ingen tid till reflektion, bara registrera allt som ett vidöppet öga som aldrig stängs.

Att resa med barn är också det något annat än de resor jag för några år sedan, i vad som nu känns som ett annat liv, företog till södra Europa – ensam eller tillsammans med en man. Då blev jag tydliggjord, jag kände mina konturerar. Det vill säga: vad som var jag och vad som var världen. Att ha barnen med är att ständigt hantera logistik och andras behov. Det finns alltid något att göra. Jag är exempelvis ganska flygrädd. Innan barnen stressade jag redan på väg till flygplatsen över alla moment, nervös över att inte hinna, att klara säkerhetskontrollen med värdighet… eftersom jag alltid var ute i mycket god tid hade jag sedan en evighet att sitta vid gaten och arbeta upp flygångesten och var sedan fullkomligt utlämnad åt den under själva flygresan. För andra kan det säkert vara annorlunda, men för mig är verkligen barnen välgörande i det att de nästan helt tillintetgjort detta slags ångest (även om jag numera oroar mig över dem och deras väl och ve fast på ett annat sätt). Det finns ingen tid att ägna sig åt abstraktioner såsom känslor, det gäller att se till att alla väskor, mössor och vantar är med. Någon är hungrig, en blöja behöver bytas, någon tröstas eller distraheras. under själva flighten är jag helt inriktad på deras känslor. Min sons illamående vid turbulensen när vi startade och sedan landade, hans hjärtskärande ”mamma, vill inte” och ”läskigt” när vi sjönk mot ett vinterblåsigt och regnigt Nice mellan tårarna och kräkningarna. Det finns alltid något att hantera med dem, ingen tid och plats för den egna upplevelsen. I den mån jag var rädd handlade det mest om att dölja det för barnen och inte överföra min ångest på dem utan försöka utstråla trygghet. Jag kan tänka mig att den här jagförlusten och att inte kunna ge sitt eget känsloliv utrymme av en del kan upplevas som obehaglig, men för mig är det verkligen bara en lättnad, nästan ett slags terapi. Vidare upplever jag den enhet jag och min man utgör tillsammans med barnen som ett slags skydd mot världen. Jag är ständigt upptagen med praktikaliteter, men samtidigt inte lika utsatt för världen – om ni förstår vad jag menar? Det är som att inget rör mig i ryggen, folk får tycka vad de tycker, världen är i någon mening placerad på avstånd. Motsäger detta det jag skrev inledningsvis? Kanske. När vi idag promenerade i centrala Menton och min son som satt i vagnen ropade åt oss att gå när vi stannade till för att betrakta något som fångat det vuxna intresset, ett monument, en arkitektonisk detalj, ett skyltfönster, tänkte jag på just det, att jag inte kan strosa runt och insupa platsen såsom förr. Min uppmärksamhet är alltid splittrad numera, ett öga är alltid fäst på barnen. Men det gör å andra sidan att jag upplever platsen genom dem, det vill säga: genom att se bilden av dem på platsen och deras interaktioner med den. Min sons förtjusning över att mata fiskmåsar på stranden eller samla stenar, min dotter som springer längs en öde bar med utsikt över Medelhavet. Hennes röda kind när hon sovit mot sin pappas bröst i selen under den Italienska solen, min sons händer som nogsamt håller sig fast i vagnen när vi går upp eller ner för en särskilt hög trottoarkant. En stund på balkongen, de vuxna med ett glas vin, barnet med juice och mangoklämmis, hans kommentarer om den förbipasserande trafiken och båtarna i hamnen. Alla dessa ögonblicksbilder, jag har händerna fulla av dem och jag försöker etsa dem alla djupt i mig för de tycks mig så ovärderliga, så oerhört dyrbara att tanken på att de bara ska försvinna och glömmas bort förefaller fruktansvärd.

Det ösregnade när vi steg av tåget från Nice. Vi var tvungna att korsa spåret, det fanns en tunnel, långa trappor först ner, sedan upp. En vagn, tre tunga väskor och en massa små, två barn, en i sele. Djupt andetag. Och sedan: en vänlig gränspolis som hjälpte oss med väskorna, the kindness of strangers. Fem minuters promenad till huset och ändå var vi helt genomblöta när vi kom fram till huset. Vår granne, monsieur C, öppnade åt oss. Klockan var fem och huset sådär mörkt och fuktigt som ett gammalt hus blir i oväder. En liten ljusrektangel från grannens öppna dörr (barnen trodde det var dit vi skulle och gick genast in i hans hall, vi fick ropa dem tillbaka till trappan) och sedan det elektriska ljuset i trapp hallen när han slog på strömbrytaren. Att klättra upp för de många trapporna till andra våningen med regnet som smattrade mot fönstren i det guldunkla, artificiella ljuset. Och så möta det som skulle bli vårt hem de kommande halvåret. Gamla, tunga möbler (många tämligen dammiga) i dunklet, en reflex i ett vitrinskåps glas eller garderobens spegeldörrar. Det var söndag, ni har väl köpt med er mat undrade monsieur C, för här är allt stängt. Till slut fick jag lov att komma ner till honom och låna pasta och fiskpinnar, ost och smör, skorpor och chokladkakor för att vi skulle få middag och inte behöva gå ut i regnet i jakt på en söndagsöppen restaurang borta vid hamnen. The kindness of strangers.

Så grydde vår första dag och regnet hade slutat att falla. Vi såg solen tvekande stiga i horisonten och glittra i Medelhavets azur. Vi gick längs havet, vi gick till stranden och allt var vackert. Vi fick först ta av oss kapporna och sedan tröjan. Vi var tvungna att stanna upp och se på varandras solbelysta ansikten och häpet utbrista: det är januari. Vi handlade, vi åt på ett créperie. Vi städade lägenheten, vi promenerade till Italien och så fort man kommit över gränsen fanns plataner och kanske ett lite, lite annorlunda ljus. Vi såg havet brytas mot klippor och vi fick undvika vågorna på strandpromenaden. Vi åt nybakad baguette och croissanter från bageriet till frukost och vi gick fel när vi skulle till en trädgård ägnad ”stora författare”. Vi gick upp för en massa trappsteg i en liten passage och hamnade en bit upp i bergen med en fantastisk utsikt över dalgången och Garavanbukten. Vi gick ner och hittade trädgården, den kunde bara besökas med guidad tur men grindarna stod öppna så vi gick in och utforskade den trots att delar kändes fallfärdiga och den var övervuxen som en ruin från la Belle Époque.

Nästa vecka ska jag börja skriva. Jag trodde att det skulle bli som i Uppsala, att det bästa vore att gå iväg till ett café på förmiddagen. Kanske är det också så jag kommer att göra. Kanske blir det som nu, ett par timmar på kvällen/natten när familjen sover och allt är stilla. Jag är lite nervös, det var länge sedan jag ägnade mig åt koncentrerat skrivande, minns jag hur man gör, hur man hittar på och hittar språket?

Som avslutning några länkar som blickar bakåt mot det jag redan skrivit och översatt: jag blev mycket glad och hedrad att utnämnas till årets debut av Thomas Nydahl. Glad blev jag också för en intressant och initierad läsning av Messalina på den franskspråkiga bloggen Suédois d’estonie et d’ailleurs. Vidare fick min översättning av Renée Viviens Från grönt till violett en fin recension av den förnämliga litteraturbloggen Bernur.

Publicerat den

28.11

Så grå och trist november är. Jag går inte mina promenader, vill inte gå ut. En liten tröst är ändå att palettbladet som står i fönstret framför mig blommor. Långa, bräckliga stänglar med bleklila blommor höjer sig trotsigt mot skogens gråbruna fond. I uppror mot årstiden har jag beställt fyra nya klänningar, de ska, tänker jag, få utgöra basen för den garderob jag tar med mig till Frankrike. Utan att planera det har en liten kursändring gällande stil skett, det är lite mer romantiskt och bohemiskt, tycker jag. Kanske alldeles utmärkt för en liten författande mamma off season på Rivieran? Tänker att vinden ska fatta tag i kjolarnas tunna tyger, och att de generösa kjollängderna gör det enkelt att jaga fatt på barn, bära på dem, gå ner i sanden och leka med dem obehindrat. Att jag kan sitta på en servering med anteckningsblock eller dator och låta solljuset fångas i diskreta volanger och guldglittriga detaljer, att det kommer se bra och rätt ut. Att denna yttre inramning kommer harmoniera med romanen – romanerna? – som växer fram ord för ord.

Publicerat den

21.11

Det blev inget café för mig idag. Snön fortsatte falla under kvällen, natten, morgonen – när vi vaknade imorse var världen inbäddad i allt det vita. För att ta sig till förskolan måste man gå igenom skogen, som naturligtvis inte plogats ännu. Eftersom jag inte är helt kry ännu erbjöd min man sig att gå i mitt ställe; själv sitter jag nu där jag suttit hela förmiddagen, i min säng med datorn på en kudde framför mig (ergonomiskt?) och en kopp te på nattduksbordet. Det är ju annars ett effektivt sätt att verkställa sina planer, att offentliggöra dem. Vilket också var vad jag gjorde med Alastors utgivningsplan i ett nyhetsbrev för någon vecka sedan. Utgivningsplanen är mer eller mindre synonym med vad jag har för avsikt att översätta för förlagets räkning den kommande tiden. I mig är översättaren alltid starkare än förläggaren, så några större hänsyn till marknad eller framtida försäljning tas icke – jag följer helt min egen smak.

Igår eftermiddag satt jag och maken emellertid och pratade lite om den stundande Frankrikevistelsen och hur vi ska lägga upp vårt halvår på Rivieran. En inte obetydlig komponent är hur jag ska arbeta och vad jag ska arbeta med när vi är därnere. Min plan har varit att ägna vistelsen åt skönlitterärt skrivande och utforskande av kustlinjen: det senare som ett slags planlöst samlande av stoff inför framtiden och allmänt livsnjuteri. När nu min planering, som inte tagit tillräcklig höjd för årets alla förkylningar, nu ligger i ruiner ställs jag inför problemet att Mallarmé-översättningen inte kommer bli klar innan vi far. Initialt, vilket också är vad jag skrev i nyhetsbrevet, tänkte jag pliktskyldigt ta den med mig och avsluta den innan jag helhjärtat kunde hugga i min nya roman. Förläggaren och översättaren i mig var överens. Men det finns tydligen en som är är starkare än dem båda: författaren.

”Det är min tur nu,” sade hon och förpassade de andra till ett mörkt hörn av mitt medvetande där deras protester knappt kan höras. ”Och förresten lämpar sig solen och havet,” fortsatte hon, ”vinet och brödet, tiden med barnen och de ljumma vindarna så mycket bättre för skrivandet. Att harva på med sin översättning, att driva sin intellektuella förmåga till det yttersta på det sättet, det går ypperligt att göra i Norden vid ett mörkt skrivbord eller på ett stilla café. Men ta din dator till stranden och den fina sanden kommer leta sig in i den och dina tankar, du kommer distraheras och din tanke vandra. Du kommer, för att tala med Mallarmé, att divagera. Hopplöst när du ska försöka förfärdiga en krävande översättning, men en styrka när du ska följa inspirationens ingivelser och hugskott.” Och så var det bestämt. Mallarmé stannar i Uppsala, stilla väntande. Till Frankrike tar jag med en halvskriven roman och kanske också en idé till en ny. Så får jag se vad jag kommer hem med. Som det känns nu, åh som det känns nu, mina vänner!, så blir jag klar med båda för jag är som en galopphäst som rycker i tyglarna och dansar på stället. Som väntar med otålighet och uppdämd kraft i spända muskler på att dörrarna ska öppnas och jag kan kasta mig ut i det kanske mödosamma men ock så lustfyllda loppet att skriva en bok.

Denna sista korta månad fram till jul som återstår innan vi åker känns det meningslöst att sätta sig med Mallarmé. Bara att tränga in i hans språk, att arbeta upp lite momentum, är så tidskrävande och svårt att det vore närmast bortkastat att göra nu. Knappt skulle jag kommit in i texten innan det var dags att lägga den åt sidan. Och Alastor skulle ändå inte ha någon vårutgivning nästa år. Så därför pausar jag åter Mallarmé, skjuter utgivningen på senhösten nästa år, och petar in ytterligare en ”mellanbok”. Den här gången är det en verklig kuriositet, det litterära värdet är nog minst sagt diskutabelt. Men där finns en dekadent särart som intresserar mig, och dessutom skiljer den sig från mycket av det vi gett ut på senare år vilket känns roligt. Richard Le Galliennes kortroman/långnovell/ mörka saga The Worshipper of the Image är därtill skriven på engelska, det känns bra att blanda upp allt det franskspråkiga lite. Så detta blir första gången jag korsar Engelska Kanalen för att vandra i Albions språkvärldar. Det ska bli spännande, och jag hoppas ha ett första utkast klart på ett par veckor. Le Gallienne levde därtill många år i Menton, staden vi hyrt lägenheten i, vilket jag väljer att se som ett tecken på att jag gör rätt.

Publicerat den

20.11

Första snön föll idag. Den låg kvar på marken, men för lite för att det skulle bli det där sagolandskapet man längtar efter. Av tidningsrubrikerna och sociala medier att döma föll mer i Stockholm. Vi höll oss ändå hemma, vi tycks inte kunna frigöra oss från den förkylning som härjat i våra stackars kroppar de senaste veckorna. Imorgon tänker jag i alla fall lämna hemmet och släpa mig till ett café för att komma igång med översättningsarbetet igen.

Senare i veckan måste jag ändå arbeta hemifrån, när det är dags att föra in det sista korrändringarna i min översättning av Renée Viviens Från grönt till violett. När jag väl bestämt mig att pausa Mallarmé och lägga all tid på Viviens prosadikter gick det snabbt. Mina väninnor, bokformgivarna B och M, har gjort omslaget och hjälpt mig hitta ett typsnitt med 1800-talskaraktär till inlagan som jag satt luftigt och med snirkliga små vinjetter vid varje prosadikt. Det är en så svindlande njutningsfylld känsla när en bok är på väg att bli klar, uppblandad med lite skräckslagen ångest. Tänk om något blir fel, om jag missat en graverande korrekturfel eller att översättning helt enkelt inte håller. Men numera är njutningen större än ångesten: snart finns boken i världen och den kommer, till innehåll såväl som form, att vara ett stycke skönhet.

Igår kväll beställde jag två böcker från mitt favoritförlag i Frankrike, Editions le Chat Rouge, och jag liksom drabbades av min kärlek till litteratur och vackra böcker. Det är så storartat med böcker! De kan vara ett konstföremål i rummet, samtidigt som de möblerar om och tar sin boning i ditt huvud. Editions le Chat Rouge har en typisk stil på sina omslag, och ibland excentriska format. Det var av dem jag lät mig inspireras till det högsmala formatet vi använde för min översättning av Paulina 1880. I övrigt ger de huvudsakligen ut franska dekadenter och symbolister från förra sekelskiftet, inte helt olikt Alastor till sin profil med andra ord – och helt i min smak. De har även en rad olika tematiskt ordnade antologier – katter, dandys, bibliofiler m. m. – med utdrag ur sekelskifteslitteraturen. Kanske också det skulle kunna vara något att låta sig inspireras av?

Publicerat den

Hösten

Hösten, så snabbt den runnit iväg för mig. Ändå har vi inte varit sjuka som när sonen först började på förskolan, även om vi inte varit helt förskonade. Jag ler lite när jag tänker på att jag i början av detta år utnämnde det till mitt sociala år, att det skulle vara som en återgång till livet sådant det såg ut innan pandemi och flytten från Stockholm. Minst hälften av alla de relativt få sociala samkväm som planerats har fått ställas in för att någon part, eller någons barn, varit förkylt. Och till detta: ett ganska ambitiöst arbetsschema, som jag ständigt halkat efter i på grund av förkylningarna. En vecka som går bort där, en vecka som går bort här – och plötsligt ligger man en hel månad efter. Så kanske ska jag förlika mig att tyngdpunkten nu och de kommande åren måste ligga på arbete och familjeliv.

Det är en nog så svår balansgång att hantera. Flera gånger har jag gjort reflektionen att mitt livs lyckligaste tid nog är nu, eller till och med strax bakom mig. Då, när jag var helt mammaledig och all min uppmärksamhet var riktad mot detta enda: barnen. Barnvagnspromenaderna i Uppsala och omgivningarna, stillsamma aftnar med min man efter måltider som jag lagt tid på att planera och laga; dagarna glödde av en lycka som inte var storslagen eller dramatisk, den var så stillsam och enkel att den aldrig falnade. Den finns fortfarande där, som ett grundackord i tillvaron. Jag kan ibland känna strupen snöras ihop av tacksamhet och glädje över att detta är mitt, att barnen finns. Men redan nu, sedan några månader tillbaka, finns också en liten dissonans. Något som drar och rycker i mig, som får mig att vända blicken från de lekande barnen, som gör mig döv när de kommer med sina ljusa röster och ber om min uppmärksamhet. Då har jag vänt mig inåt, för där har ambitionen vaknat. Den sjunger sin sirensång, i tanken rör sig formuleringar och ord. Jag är där, hos mina barn, och jag är inte där, för jag är hos dem: hos orden.

I år var den stora Bokmässan i Göteborg tillbaka. Innan dess hade jag dessutom avverkat några bokbord, ett framträdande på Stadsbiblioteket i Stockholm. Till Göteborg hade jag emellertid med familjen, och det var med viss nervositet jag styrde stegen mot mässhallarna. Hur förenar jag yrkesroll och moderskap? Det är en sak i vardagen, att stjäla tid till att skriva och översätta, en annan sak att liksom möta världen i båda dessa roller. Som mamma blir jag ett som ett djur, jag vill bära mina små tillbaka till skogen i vars bryn vi bor, gömma undan dem för världen. För att den är hotfull, visst, men kanske främst för att relationen till barnen kändes som en privatsak, något jag ville separera från förläggaren och författaren.

Nå, det gick lättare än vad jag trott. Jag tog med min lille son till seminariedeltagarnas lounge och vi åt kanelbullar och fnittrade, han gjorde succé hos personalen som alltid. Jag gled ut ur en roll och sömlöst in i den andra. Relationen till barnen fullkomligt bepansrad och ointaglig, även på ett mässgolv fullt av främlingar. Men nästa år får de nog ändå stanna hemma i Uppsala med sin pappa. Men det känns som en evighet tills dess, nästan som ett annat liv. Innan dess, om precis två månader idag, flyttar vi ett halvår till södra Frankrike. Det tornar upp sig framför oss, det bländar mig som ett starkt ljus och jag kan inte se bortom det.

Publicerat den

3.9

Bröd och smör, jag kan inte låta bli. Jag är hungrig hela tiden, en gluphunger som inte lämnar mig ifred. Det är tänkandet, det är ammandet. Innan mitt första barn trodde jag att amningen skulle få kilona att rasa från den nya mammakroppen – nu vet jag att det inte är så. Kroppen lagrar allt, kräver mer. Det var först när jag slutade amma min son som några kilon rann av.

Mina naglar är sköra, de går ständigt av. Jag läser på internet och får för mig att jag har brist på zink, att jag måste köpa tabletter. Bara jag får mitt zinktillskott kommer allt bli bra. Det är zinkbristen som gör mig trött och ledsen, jag är en kropp. Bara jag får zink blir allt bra.

Publicerat den

2.9

Jag lyckades med konststycket att skriva ett litet förord till den kommande Alastor-utgåvan av Ola Hanssons Tidens kvinnor idag. Det har tagit emot lite, och det smärtar mig verkligen att erkänna det för jag älskar tanken på Ola H! En svensk dekadent! En europé och kosmopolit! Som skriver om könets dunkla drifter och läser Nietzsche. Han borde vara en själsfrände. Och ändå… Det är något i temperamentet som gör att jag inte blir lika hänförd över hans prosa som över fransmännens? En doft av skånsk mylla som dröjer sig kvar? En avsaknad av sann urbanitet, av ett liv i skuggan av riktiga katedraler framlevt släktled efter släktled? Det där nordiska förhållandet till naturen som inte går att skaka av sig? Eller är det bara mina fördomar mot en stackars skånepåg? Jag vet inte, kanske igenkänner jag min egen svenska lilla provinssjäl i hans och ryggar tillbaka såsom man bara kan rygga tillbaka för sin egen spegelbild.

Publicerat den

31.8

Har du en blåtira, frågade min mamma när vi hade ett Facetime-samtal igår. Kanske låg skuggorna lite olyckligt, kanske var upplösningen lite dålig, för naturligtvis har jag ingen blåtira. Vad jag däremot har, är en mycket förkyld bebis som har svårt att andas på natten. Som behöver ammas, tröstas, vaggas. Och ett lite äldre barn som också är förkylt och därmed också sover oroligt och väcks av mardrömmar. Ja just det, tänkte jag och betraktade de mörka skuggorna under ögonen, det är såhär det är med förskola.

Nu har även jag lite feber och ont i halsen – framför allt är jag avgrundstrött efter tre nätter med om än obefintlig så fullkomligt uppbruten, sömn. Jag har därmed tagit en sjukdag och ligger nerbäddad på soffan med en kopp te medan min man (Gud välsigne honom) tagit de ut två sjuklingarna på promenad så att de får sova en stund i vagnen och i den friska luften.

I måndags var jag i Stockholm på releasen för Andromeda. Det var fint att återse alla vänner, att återigen vara i ett sammanhang. Ändå kände jag mig lite dämpad och melankolisk. Det är ett litet företag att åka in till stan, ändå. Investeringen av tid och kraft är större nu än förra gången jag bodde i Uppsala och var student. Det är att avsluta sin arbetsdag lite tidigare, att lämna maken ensam med familjelogistiken, att inte vara hemma vid nattning. Naturligtvis skulle tåget jag bestämt mig för att ta hem visa sig vara inställt och det jag sedan tog försenat. Klockan var strax innan tolv när jag väl var hemma. Och då lever jag ändå en tillvaro med stort svängrum för den här sortens utflykter. Tänk sedan, när min man jobbar heltid och jag måste ta hänsyn till hans tider? Han kanske inte kan hämta tidigt på förskolan. Barnen kanske har sina aktiviteter, det är mer logistik som behöver lösas och som behöver min närvaro, pusslet lite mer komplicerat. Sedan tror jag att vill man något, så löser man det – det behöver inte vara ett problem. Men kommer jag att vilja? Kommer jag att fortsätta prioritera den glittrande stockholmssoarén? Och vad händer när vännernas liv går vidare och omformas; de föräldralediga återgår till arbetet, de som är frilans eller sina egna kanske får fasta anställningar med fasta tider, deras barn får nya aktiviteter att ta hänsyn till…

Så när jag i måndags stod där med ett glas i handen och himlen glödde i en fantastisk skymning över staden, omgiven av mina bästa vänner och andra kulturpersonligheter, kände jag hur jag blev en smula dämpad och en våg av melankoli slog över mig. Allt detta kommer du att förlora, tänkte jag lite dramatiskt, om du bor kvar i Uppsala. Om du får ditt hus till slut och det kanske ligger lite utanför staden och steget blir än högre att lämna det… Det kommer bli ditt törnroseslott och du kommer kanske vara lycklig, gömd för världen i din hemliga trädgård. Men detta, vännerna och stadspulsen och vackra sensommarkvällar på Gamla Stans kullerstensgator – det kommer gå förlorat.

Nå, kanske är det en överdriven känsla: men jag upplevde något liknande förra gången jag bodde i Uppsala. Det är möjligtvis en känslighet hos mig, men jag upplever det som en kluvenhet i tillvaro när viktiga komponenter av det liksom utspelas på olika geografiska platser. I perioder har jag pendlat både långt och länge, och det har alltid skapat vantrivsel. Inte i den förlorade tiden, tvärtom har jag kunnat glädja mig åt att få tid till läsning, utan det där topografiska brottet i tillvaron. För det är då inte bara miljön som i någon mening förbyts kring mig, den avspeglas i mig och kluvenheten kommer då att gälla även min person. Man har flera olika jag, ett i det privata, vid hemmets härd; ett annat i jobbsammanhang; ett tredje i sina sociala sammanhang. För mig är omgivningen tydligen avgörande? Jag blir därför olycklig när mitt liv tilldrar sig på flera olika platser: det blir splittrat, mitt jag blir splittrat.

Jag vet inte, det kanske är krassligheten, tröttheten och menstruation som gör mig onödigt benägen till svartsyn och drastiska tankar? Kanske vore det därmed klokt att tänka mindre. Mitt te har har kallnat, jag ska koka upp nytt vatten och läsa vidare i Lina Wolffs Djävulsgreppet och njuta av det temporära lugnet som råder i detta hem.

(Tillägg: Nu tänker jag att det kanske har att göra med mitt arbete att göra? Att arbeta med litteratur, och nu tänker jag både på mitt värv som översättare och författare av egna texter, är ju i någon mening att transponera sig till andra världar, till andra mentala platser. Man är redan kluven. Kanske har man då en lägre tolerans för kluvenhet i rummet?)

Publicerat den

28.8

Det är söndag, utanför fönstret har ett blått augustimörker fallit. Det har regnet hela dagen, äntligen. I lördags fyllde min man år, i fredags blev jag själv trettiosju. Det har varit en helg av stillsamt firande en famille. Av presenter, vin och god mat. Jag vet att det är barnsligt, men har aldrig lyckats förmå mig att sluta tycka om att fylla år. Jag blir uppspelt och förväntansfull som när jag var flicka, och njuter av uppvaktningen från början till slut; suger i mig alltihop, varje smula och varje droppe.

Vilket år – en bebis, en bok! – det varit för mig. När jag nu, sakta men säkert, närmar mig slutet på min tid som trettioåring blir det allt tydligare att livet liksom fått sin form. Det blev barn, det blev dessa två barn. Det blev en debutroman, det blev den här romanen. Det blev det här jag jobbar med, inte vid sidan av, utan som huvudsaklig sysselsättning och om ingenting tvingar mig att göra en förändring kommer det nog att fortsätta precis så här: med översättningar, artiklar, böcker och något framträdande då och då. Det är så oerhört, oerhört skönt. Inte fundera mer över val av levnadsbana utan att liksom bara verkställa efter bästa förmåga och så gott det går. Den här mannen, de här barnen, det här arbetet. Det finns de som sörjer åldrandet för att allt fler möjligheter ligger i det förflutna, livet är inte ett oändligt oskrivet blad framför en som skulle kunna bli precis vad som helst. Själv tycker jag att det är en större lättnad i friheten det innebär att inte behöva göra de där valen, att spana och spana på framtiden som ligger höljd i dimma. Väntar ett barn där? En karriär? En man? Jag vill hellre ha dem som faktum än möjlighet! Med andra ord: det är ändå en liten lycka att hellre faktiskt leva sitt liv – och därmed förbruka det – snarare än att vilja ha det kvar att se fram emot.

Publicerat den

25.8

Jag läser min väninna Thereses nya roman Andromeda och vill skriva ner ett par intryck innan jag glömmer bort dem i arbetsstress och småbarnsvab (ja, min son har haft feber igen). Den förra romanen rörde sig i den akademiska världen, då handlade det om sekelskifteskonst: i den här befinner vi oss i förlagsvärlden. Ni har läst baksidestexten och förhandsinformationen? En ung kvinna kommer till ett stort förlag som praktikant och blir kvar. Över åren utvecklas relationen med den litteräre chefen Gunnar, under deras gemensamma arbete med den prestigefyllda serien Andromeda, till något som de båda har svårt att definiera. Det hela är skrivet med lätt hand, men precist. Flyktigheten skildras utan att den stelnar, utan att den blir statisk.

Visst är det av någon anledning alltid tilltalande med böcker som utspelar sig i böckernas värld? Det är som att författaren bjuder in läsaren bakom kulisserna, säger: du som läser detta, jag förstår att såväl boken som objekt, dess tillblivelse och villkor, som själva litteraturen och olika estetiska övertygelser, intresserar dig. Det uppstår ett slags gemenskap i det delade intresset. Och vidare, för mig personligen är beröringspunkterna naturligtvis många: det är min värld och min stad det utspelar sig i, ibland även tankar jag tänkt och värderingar jag har. I den där skärningspunkten mellan att göra tjänst vid litteraturens altare och försöka kränga böcker utspelar sig min dagliga tillvaro.

Men det är varken det eller dess andra förtjänster: betraktelserna om litteratur (och litteraturvärlden!) som jag mer än en gång nickat instämmande åt, den fina stockholmsskildringen som får mig att vilja flytta tillbaka (att flytta ”hem”?), dess eleganta berättarstruktur (där vi på ett övertygande sätt bjuds på samma skeende ur två olika perspektiv vilket gör att en tredje berättelse framträder, den läsaren har tillgång till), som berör mig mest: utan att den på ett så stillsamt och storartat sätt förmedlar den hela värld en människa och hennes liv utgör. Och vidare: hur omöjligt det är att förmedla denna värld till en annan människa innan den en dag bara är borta och hur sorgligt det är. Alltså: storheten i ett människoliv, flyktigheten i detsamma.

Litet tillägg: nu har jag läst ut boken och ja, jag grät. (Det bästa omdömet man kan ge en bok?) Jag tänker att en del av mottagandet av den här romanen kommer handla om ”Kulturmannens upprättelse” och de estetiska värderingar som de båda huvudpersonerna delar. Den handlar naturligtvis om det, vilket är sympatiskt, och den, hur ska man säga, driver sin tes stillsamt och övertygande utan att bli programmatiskt. Men det jag tar med mig, det som gör att den här läsningen liksom står ut från mycket annat jag läser, är mer svårgripbart. Att romanen avtäckte något som är sant om alla mänskliga relationer (se ovan) och att man som läsare samtidigt kom att engagera sig i just dessa romankaraktärers relation och öden. Hur ska jag formulera det: man drabbas av sorg både partikulärt (man ömmar för romankaraktären) men också allmängiltigt (man sörjer det allmänmänskliga villkoret.) Jag tror att det är det som utmärker stor konst.