Etikett: Förord

Publicerat den

”Är inte barndomen alltid ett förlorat paradis?”

Vi närmar oss mitten av maj och med våren ankomst och soliga dagar har det också fallit sig så att jag har två förord som behöver skrivas. Men ack vad ringrostig jag är! Läsa in sig på ett författarskap och ett verk, tänka tankar om dessa, formulera dem, få dem att haka i varandra till begripliga resonemang som stämmer både innehållsmässigt och grammatiskt och som dessutom kanske till och med är entusiasmerande och medryckande att läsa … hur gjorde man det nu igen?

Det här är den del av min verksamhet som alltid gått trögast – artiklar, essäer, förord, föredrag, allt där jag ska formulera mig om ett ämne. Det tar oerhört lång tid innan jag kommer igång och när jag väl gör det, innan jag kommer in i skrivandet, har jag till en början som ett ångestsus i öronen. Sen släpper det oftast, men om jag inte lyckas skriva hela texten i en sittning (vilket man sällan gör) så är det precis lika jobbigt nästa gång jag ska sätta mig med den igen.

Nå, båda dessa böcker hat ordet ”trädgård” i titeln, i övrigt är det två helt olika verk som skiljer sig till form och temperament. Det ena är en samling korta essäer, betraktelser över vitt skilda ting (bilkörning, fäktning, krysantemum och en liten hunds bortgång är bara några av ämnena) som fogats samman till en väldoftande bukett. Den andra är en mycket anglosaxisk och mycket melankolisk kortroman där trädgården snarare kan sägas symbolisera den oskuldsfulla barndomens förlorade Eden.

Är inte barndomen alltid ett förlorat paradis? Står det inte så hos Proust någonstans? Hellre den synen på de första levnadsåren än den som – om inte dominerar, så i alla fall existerar – idag i psykologins och Freuds efterföljd och tycks mena att den är ett slags sinnets Golgata-vandring där den unga individen åsamkas en rad trauman som han sedan – mer eller mindre medvetet – kommer ägna resten av sitt vuxna liva att bearbeta. Barndomen som en samling aldrig helt läkta sår?

På tal om barn och barndom har min väninna S startat en podd om just ”barn och oss som har dem” tillsammans med två andra mammor: Däggdjur. Det finns tre avsnitt ute (jag har inte lyssnat på det sista än) alla som har ett barn, eller som har en mamma, eller som lever med ett barn eller en mamma kommer ha behållning av podden, tror jag. Rappt och roligt tar de sig an olika aspekter av familjelivet anno 2026. Jag är naturligtvis jävig, men är 100% säker på att jag hade lyssnat även om jag inte känt dem personligen. (Man hittar podden på Spotify och där poddar vanligtvis finns.)

Målningen som illustrerar det här inlägget heter förresten ”Fragrance” och är gjord av den belgiske symbolisten Léon Frédéric.

Publicerat den

6.7

Jag har gått till caféet igen, det har redan hunnit gå flera timmar. Jag har skrivit som i trans, det blev tvunget med en liten paus och hämta andan nu. Det här är egentligen den bästa fasen, när man samlat all kunskap, läst in sig, låtit det mala runt lite i tankarna: och så ska det bara UT. Men det är också det läskigaste, när texten ska anta sin definitiva form, den som alltid kommer vara sämre än idén om texten.

Det är alltså Maupassant-förordet jag hänger mig åt. Jag hade initialt tänkt att det skulle landa på 2500 ord, i skrivande stund har jag redan nästan 7000. Ibland räcker det med att ge läsaren några nycklar, några ingångar till texten. Kanske lite litteraturhistoriskt ramverk, kanske lite biografisk bakgrund. Ofta måste man begränsa sig, en bok får inte bli för framtung. Skriver man för tidningar och tidskrifter måste man ta hänsyn till önskat antal tecken, och de är alltid färre än man egentligen skulle önska.

Så när jag började skriva det här förordet för den här boken som är mer ett passionsprojekt för mig och Ola på Hastur förlag än ett brödjobb för mig, så bestämde jag mig för att jag skulle tillåta mig att skriva långt, skriva så långt som jag önskar, denna enda gång. Jag visste också genast att jag inte ville bjuda på alltför mycket analys av själva novellerna, inte heller presentera för mycket litteraturhistoria. Jag kände att det som behövdes var… kött. Att Maupassant var kött. Jag vill ge läsaren en gedigen biografisk förståelse för mannen ur vars kött och sinne dessa noveller sprungit, jag vill att läsaren själv ska kunna se samspelet mellan liv och verk. Att han eller hon ska spegla novellernas mörker, deras vanvett och mardrömmar, i mannens som skrivit dem. Jag ville också ta med läsaren till Guys barndom, till landskapen som går igen i hans skrivande.

Vad är det jag känner inför Guy de Maupassant? Fascination inför detta livsöde, i många avseenden så tragiskt, och inför denna begåvning, så bländande och klar? Har mitt eget moderskap förstört mig, för nog är det också ömhet jag känner? Den där lille pojken som springer på Étretats stränder, den där trettioåringen som härjad av syfilis försöker skära av sig halsen med ett rakblad och allt som kom däremellan, jag ömmar för dem? Kanske är det också författarvampyrismen, lockelsen i en bra historia och frestelsen att få berätta den från början till slut?