21.11

Det blev inget café för mig idag. Snön fortsatte falla under kvällen, natten, morgonen – när vi vaknade imorse var världen inbäddad i allt det vita. För att ta sig till förskolan måste man gå igenom skogen, som naturligtvis inte plogats ännu. Eftersom jag inte är helt kry ännu erbjöd min man sig att gå i mitt ställe; själv sitter jag nu där jag suttit hela förmiddagen, i min säng med datorn på en kudde framför mig (ergonomiskt?) och en kopp te på nattduksbordet. Det är ju annars ett effektivt sätt att verkställa sina planer, att offentliggöra dem. Vilket också var vad jag gjorde med Alastors utgivningsplan i ett nyhetsbrev för någon vecka sedan. Utgivningsplanen är mer eller mindre synonym med vad jag har för avsikt att översätta för förlagets räkning den kommande tiden. I mig är översättaren alltid starkare än förläggaren, så några större hänsyn till marknad eller framtida försäljning tas icke – jag följer helt min egen smak.

Igår eftermiddag satt jag och maken emellertid och pratade lite om den stundande Frankrikevistelsen och hur vi ska lägga upp vårt halvår på Rivieran. En inte obetydlig komponent är hur jag ska arbeta och vad jag ska arbeta med när vi är därnere. Min plan har varit att ägna vistelsen åt skönlitterärt skrivande och utforskande av kustlinjen: det senare som ett slags planlöst samlande av stoff inför framtiden och allmänt livsnjuteri. När nu min planering, som inte tagit tillräcklig höjd för årets alla förkylningar, nu ligger i ruiner ställs jag inför problemet att Mallarmé-översättningen inte kommer bli klar innan vi far. Initialt, vilket också är vad jag skrev i nyhetsbrevet, tänkte jag pliktskyldigt ta den med mig och avsluta den innan jag helhjärtat kunde hugga i min nya roman. Förläggaren och översättaren i mig var överens. Men det finns tydligen en som är är starkare än dem båda: författaren.

”Det är min tur nu,” sade hon och förpassade de andra till ett mörkt hörn av mitt medvetande där deras protester knappt kan höras. ”Och förresten lämpar sig solen och havet,” fortsatte hon, ”vinet och brödet, tiden med barnen och de ljumma vindarna så mycket bättre för skrivandet. Att harva på med sin översättning, att driva sin intellektuella förmåga till det yttersta på det sättet, det går ypperligt att göra i Norden vid ett mörkt skrivbord eller på ett stilla café. Men ta din dator till stranden och den fina sanden kommer leta sig in i den och dina tankar, du kommer distraheras och din tanke vandra. Du kommer, för att tala med Mallarmé, att divagera. Hopplöst när du ska försöka förfärdiga en krävande översättning, men en styrka när du ska följa inspirationens ingivelser och hugskott.” Och så var det bestämt. Mallarmé stannar i Uppsala, stilla väntande. Till Frankrike tar jag med en halvskriven roman och kanske också en idé till en ny. Så får jag se vad jag kommer hem med. Som det känns nu, åh som det känns nu, mina vänner!, så blir jag klar med båda för jag är som en galopphäst som rycker i tyglarna och dansar på stället. Som väntar med otålighet och uppdämd kraft i spända muskler på att dörrarna ska öppnas och jag kan kasta mig ut i det kanske mödosamma men ock så lustfyllda loppet att skriva en bok.

Denna sista korta månad fram till jul som återstår innan vi åker känns det meningslöst att sätta sig med Mallarmé. Bara att tränga in i hans språk, att arbeta upp lite momentum, är så tidskrävande och svårt att det vore närmast bortkastat att göra nu. Knappt skulle jag kommit in i texten innan det var dags att lägga den åt sidan. Och Alastor skulle ändå inte ha någon vårutgivning nästa år. Så därför pausar jag åter Mallarmé, skjuter utgivningen på senhösten nästa år, och petar in ytterligare en ”mellanbok”. Den här gången är det en verklig kuriositet, det litterära värdet är nog minst sagt diskutabelt. Men där finns en dekadent särart som intresserar mig, och dessutom skiljer den sig från mycket av det vi gett ut på senare år vilket känns roligt. Richard Le Galliennes kortroman/långnovell/ mörka saga The Worshipper of the Image är därtill skriven på engelska, det känns bra att blanda upp allt det franskspråkiga lite. Så detta blir första gången jag korsar Engelska Kanalen för att vandra i Albions språkvärldar. Det ska bli spännande, och jag hoppas ha ett första utkast klart på ett par veckor. Le Gallienne levde därtill många år i Menton, staden vi hyrt lägenheten i, vilket jag väljer att se som ett tecken på att jag gör rätt.