Hösten

Hösten, så snabbt den runnit iväg för mig. Ändå har vi inte varit sjuka som när sonen först började på förskolan, även om vi inte varit helt förskonade. Jag ler lite när jag tänker på att jag i början av detta år utnämnde det till mitt sociala år, att det skulle vara som en återgång till livet sådant det såg ut innan pandemi och flytten från Stockholm. Minst hälften av alla de relativt få sociala samkväm som planerats har fått ställas in för att någon part, eller någons barn, varit förkylt. Och till detta: ett ganska ambitiöst arbetsschema, som jag ständigt halkat efter i på grund av förkylningarna. En vecka som går bort där, en vecka som går bort här – och plötsligt ligger man en hel månad efter. Så kanske ska jag förlika mig att tyngdpunkten nu och de kommande åren måste ligga på arbete och familjeliv.

Det är en nog så svår balansgång att hantera. Flera gånger har jag gjort reflektionen att mitt livs lyckligaste tid nog är nu, eller till och med strax bakom mig. Då, när jag var helt mammaledig och all min uppmärksamhet var riktad mot detta enda: barnen. Barnvagnspromenaderna i Uppsala och omgivningarna, stillsamma aftnar med min man efter måltider som jag lagt tid på att planera och laga; dagarna glödde av en lycka som inte var storslagen eller dramatisk, den var så stillsam och enkel att den aldrig falnade. Den finns fortfarande där, som ett grundackord i tillvaron. Jag kan ibland känna strupen snöras ihop av tacksamhet och glädje över att detta är mitt, att barnen finns. Men redan nu, sedan några månader tillbaka, finns också en liten dissonans. Något som drar och rycker i mig, som får mig att vända blicken från de lekande barnen, som gör mig döv när de kommer med sina ljusa röster och ber om min uppmärksamhet. Då har jag vänt mig inåt, för där har ambitionen vaknat. Den sjunger sin sirensång, i tanken rör sig formuleringar och ord. Jag är där, hos mina barn, och jag är inte där, för jag är hos dem: hos orden.

I år var den stora Bokmässan i Göteborg tillbaka. Innan dess hade jag dessutom avverkat några bokbord, ett framträdande på Stadsbiblioteket i Stockholm. Till Göteborg hade jag emellertid med familjen, och det var med viss nervositet jag styrde stegen mot mässhallarna. Hur förenar jag yrkesroll och moderskap? Det är en sak i vardagen, att stjäla tid till att skriva och översätta, en annan sak att liksom möta världen i båda dessa roller. Som mamma blir jag ett som ett djur, jag vill bära mina små tillbaka till skogen i vars bryn vi bor, gömma undan dem för världen. För att den är hotfull, visst, men kanske främst för att relationen till barnen kändes som en privatsak, något jag ville separera från förläggaren och författaren.

Nå, det gick lättare än vad jag trott. Jag tog med min lille son till seminariedeltagarnas lounge och vi åt kanelbullar och fnittrade, han gjorde succé hos personalen som alltid. Jag gled ut ur en roll och sömlöst in i den andra. Relationen till barnen fullkomligt bepansrad och ointaglig, även på ett mässgolv fullt av främlingar. Men nästa år får de nog ändå stanna hemma i Uppsala med sin pappa. Men det känns som en evighet tills dess, nästan som ett annat liv. Innan dess, om precis två månader idag, flyttar vi ett halvår till södra Frankrike. Det tornar upp sig framför oss, det bländar mig som ett starkt ljus och jag kan inte se bortom det.