Månad: maj 2022

Publicerat den

Messalina

Det är en vecka tills jag debuterar som romanförfattare. (Kom och fira med mig! Alltid när festligheter hägrar blir jag orolig att ingen – likt på min födelsedagsmiddag när jag fyllde 23 – kommer att dyka upp. Och den här releasefesten… jag skulle önska att den blev dekadent och dionysisk. Är du osäker, känner att festen är för de närmast sörjande? Tänk om och kom!) Nå, debuten alltså. Den har krupit allt närmare, från underskrivet avtal till debutantporträtt i Svensk Bokhandel, till slutkorr och tryck. Det är overkligt, det är alltför-verkligt.

Som barn drömde jag om att bli författare, att berätta historier och leva i min egen tankevärld tycktes mig den högsta lycka. Det fanns något annat som lockade också, i rollen, i identiteten. Ett slags frikort där ens excentricitet och tillkortakommanden som människa liksom avskrevs. Att jag var blyg och socialt obekväm, att jag kunde vara självupptagen, fåfäng och lättjefull – alltsammans skulle ursäktas av detta enda faktum: jag var en människa som försörjde mig på att skriva böcker. Författarskimret skulle lägga sig som ett förlåtande hölje över alla skavanker, jag skulle inträda i en exklusiv värld där helt andra regler gällde. Att försöka skriva när ens hela existens och lycka hängde på det var naturligtvis fullkomligt omöjligt. När jag inte plågades av skrivkramp skrev jag, inte för mig, utan för världen. För den där guldbiljetten till den alternativa verkligheten.

Så växte jag upp, jag blev något slags vuxen. Mina byrålådor fylldes med ofärdiga texter. Istället gick jag – av en slump – in i litteraturens tjänst på ett annat sätt: jag blev översättare. Nej, rättelse: jag började översätta. Då, i början för ungefär tio år sedan, tänkte jag aldrig på mig som ”översättare”. Jag hade ingen utbildning, inga språkstudier, inget självförtroende. Ändå översatte jag – som en handling, inte en identitet – och i grunden låg min kärlek till det sena artonhundratalet och författarskapen där. Det var klippan jag stod på, den fasta mark jag hade under fötterna.

Så började jag skriva, inte för att bli författare, utan för att skriva. Återigen hämtade jag stöd och näring i sekelskiftet. Jag skrev det jag tyckte om, därför skrev jag också uppriktigt och sant. Resultatet: ett slags blandning av min själ och sekelskiftet. Jag skrev mig ut ur världen och tillbaka till 1800-talet, men jag tog också frikostigt av det som är jag. I mitt debutantporträtt skriver jag:

”Jag skrev med min egen röst, men frammanade en värld besläktad med de som varit mitt arbete och tillflyktsort. Ur mina egna ord sprang barndomens flandriska landskap upp, men förlagt till sekelskiftet. Jag lånade ambra, mysk och bensoe av Baudelaire och smetade dekadensens tunga rökelseångor på sidorna: ur dem steg en lukt av våld och illa undertryckt begär. Att skriva var något jag alltid gjort, men det var först nu texten klingade sann. I grund och botten är jag realist, min roman ett slags karta över min själsvärlds inre topografi. Det är så det måste vara, för böcker kan inte vara goda eller onda, men de kan vara falska eller sanna.”

Jag trodde att jag skulle skriva mig in i gemenskap. Att jag genom denna handling skulle bli en person som fanns i världen. Då, när jag var i den tidiga tjugoårsåldern tyckte jag det var fullkomligt meningslöst att debutera efter 26. Hade man inte gjort det vid det laget hade livet tagit andra vägar och det var bara att acceptera. Men idag, vid 36 års ålder, när boken äntligen är klar och på tröskeln till att skickas ut i världen, undrar jag om det inte blev bättre såhär. Jag har hittat mina gemenskaper, byggt vänskaper som inte står och faller med en diffus författarpersonas dragningskraft, jag har redan tillträde till delar av den där litteraturvärlden i kraft av mina översättningar och kulturartiklar. Jag kommer bli ledsen om boken får dåliga recensioner, jag kommer bli ledsen om den inte uppmärksammas alls – men jag kommer inte bli suicidal.

Skillnaden, tror jag, är att jag som ung vuxen tänkte mig att jag genom att få läsare också skulle skaffa mig en vänkrets. Nu är det snarare så att boken redan på förhand har en läsekrets genom mina vänner och bekanta. Det känns på något sätt sundare.

Åh, men som jag hoppas att ni ska läsa min lilla bok! Den handlar, skulle jag säga, om begär och ensamhet. Såhär skriver förlaget:

Adelsmannen David de Lesrat reser i det sena 1800-talet från Paris till sommarvistelse hos sin borgerlige vän Camille och hans familj i ­Belgien. Snart utvecklar sig ett mörkt triangel­drama med Camilles syster Mathilde, både irriterande, rödhårig och outgrundligt tilldragande, och den förhatlige poeten Laléande som alltid verkar ligga steget före David.

Under tiden faller de Lesrat allt djupare ner i sina egna tankars narcissistiska domän, en avgrund ur vilket det är oklart om han skall lyckas rädda sig. Skall hans aristokratiska disposition verkligen låta sig tyglas av en borgarfrökens famn?

Dekadensromanen Messalina är Hillevi Norburgs skön­litterära debut. Inspirationen hämtas ur den franska dekadansens och symbolismens estetiska rörelser.

Publicerat den

23.5

Förkylningen går inte över, eller så är det nya infektioner som följer på varandra. Det är så tröstlöst. Barnen och jag hostar och hostar och hostar. Sådana är småbarnsåren, säger min man som vet. Nu tror jag ändå vi börjar bli bättre, det är inte lika många gånger vi vaknar av hostan på natten. Det är som ett gift som sakta, sakta går ur kroppen. Sjukdomen klamrar sig fast i bröstet, vi hostar upp den, spottar, bekämpar den med ljummet honungsvatten, sväljer. Imorgon, tänker jag, skall jag vara frisk nog att öppna Maupassant-dokumentet, fortsätta putsa texten. Imorgon, skall jag ägna boksläppet nästa vecka en tanke. Imorgon, skall jag vara stark nog att läsa saga och natta min son när kvällen kommer.

Publicerat den

12.5

Finns det något värre än när ens tvååring är sjuk och hostar, hostar, hostar sig genom dagen och natten? Ja, det är väl när ens sexmånaders bebis gör det. Ändå lyckades vi samla ihop oss såpass att vi kunde ta de traditionsenliga bilderna på sexmånaders dagen. Älskade lilla Lydia Birgitta, vårt lilla underverk, tänk att du funnits hos oss ett helt halvår redan.

Jag tänker samtidigt på de där kvinnorna som breder ut sig om vikten om att få tala om hur de ångrar sitt föräldraskap. Jag har väl egentligen ingenting att tillägga, tycker att Josefine skrev bra om saken här. Men ändå. ”Ofrivillig mamma”, en mamma som säger så öppnar en avgrund i sitt barn. Jag minns hur min bror och jag hade svårt att riktigt greppa det, när vi fick veta att vi båda blivit till oplanerat. Önskade, älskade, när vi väl börjat växa – men inte frukten av en medveten viljeakt. Det är något oerhört för ett barn – och ett barn är man alltid i relation till sina föräldrar, också som vuxen – detta att ens existens vilar på en lycklig slump. Ett barn vill vara önskat, väntat, förälderns sol och medelpunkt – är det inte så? Att höra sin mamma säga: nej, jag ångrar inte din existens, nu när du finns, men jag önskar att jag valt annorlunda, jag ångrar föräldraskapet, det var ingenting för mig. Groteskt! Vari ligger ens en sådan ånger, är det ett annat liv som hägrar, alla möjligheter som gått en förbi när man satt hemma och vårdade sitt barn? Man tänker sig att man hellre levt det andra livet, att moderskapet skaver som ett trångt klädesplagg, det känns obekvämt, det vara bara något som samhället förväntade sig av en? Vad är det man tror skulle varit så mycket bättre?

Jag ser på dig, min lilla Lydia, min sol, och det är en avgrund mellan mig och de där mammorna. Jag förstår inte, det är mig helt ofattbart. Själva känslan, visst, men framför allt att formulera det högt och ropa det ut i världen. Hur kan man säga en sådan oerhörd sak med risk för att det kan nå de berörda barnaöronen? Jag kan inte förstå det som annat än grymhet, och när blev det rätt eller till och med viktigt att få lov att vara grym?

Publicerat den

11.5

Nu är jag också förkyld, igen. Det började när jag satt på caféet, det nya. En lätt kittling i halsen, näsan som började rinna, den där speciella men diskreta feberhettan över kinderna. Jag fick packa ihop tidigare än planerat. På vägen hem tog jag ändå omvägen om matbutiken i Rosendal, sortimentet påminner om det som fanns i Hornstull, det känns hemtamt. Skillnaden är att i Hornstull alltid fanns andra kunder, även mitt på dagen: ungdomar och pensionärer, föräldralediga och kulturarbetare som jag. Rosendal är en byggarbetsplats, en sovstad kanske. När jag är där vid elva är det bara jag, personalen och vid kassorna några unga tonårskillar som ska köpa varsin Snickers och försöker förstå hur snabbkassorna fungerar. Sedan genar jag genom skogen, struntar i promenadvägarna, tar småstigarna som skär genom skogen. Hemma hostar barnen. Jag tar upp Maupassant och sandpappret, finputsar bort alla ojämnheter i svenskan. Hejdar mig då och då för att ge min son ljummet honungsvatten, min dotter bröstet. Jag är på sidan 47 av 189, mina tankar rör sig långsamt, mina ögon sticker – det här kommer (i bästa fall) ta hela veckan.

Publicerat den

10.5

Det är grått ute. Barnen hostar fortfarande, kanske ännu mer nu. Jag får som ett tunnelseende, allt annat än dem blir perifert, ovidkommande. Låt dem bara få bli bra. Världens töms på lite av sin färg när de inte är friska. Solen förstår hur det ligger till, den gömmer sig bakom molnen. På förmiddagen går jag till caféet. Det nya har stängt på tisdagar, så jag går till det vanliga. Trots att jag är där strax innan åtta är det bästa bordet redan upptaget. Efter lunch, när jag kommit hem igen bakar jag en äppelpaj med min son. Den blir söt och knäckig, men sonen är ändå mest intresserad av att äta grädden vi har till. Sedan ser vi gamla avsnitt Pippi Långstrump på Öppet arkiv. Det är i någon mening i samma kategori som äppelpajen; för mig är det kanske smaken av trygghet och barndom, kanske ger jag den nu vidare till mitt barn. Även om det inte hjälper mot hostan hjälper det mot något annat. På kvällen kommer regnet, det smattrar mot fönstren. Men det gör ingenting, efter två hostiga nattningar har båda barnen somnat, de sover djupt. De vill ha närhet, hålla våra händer i sömnen. Låt dem bli friska nu, ber jag ordlöst ut i natten. Mörkret och regnet gör ingenting, bara barnen sover tryggt och fridfullt.

Publicerat den

9.5

Jag greps av ett plötsligt behov av att prokrastinera och snodde därför det här formatet från Sandra Beijers blogg. Så här är en måndagsintervju med, tja, med mig själv.

Hur är måndagskänslan, Hillevi?

Bra! Jag var så pass frisk från förkylningen att jag kunde lämna hemmet och sitta några timmar på café (den fattiges kontorsplats) med jobbdatorn. Men dagarna har en tendens att smälta ihop, i synnerhet nu när min son är hostig och hemma från förskolan. Han är annars den enda vars veckodagar skiljer sig från helgen och hela övriga familjen inordnar sig i hans rytm.

Hur ser veckan ut?

Precis som idag? Gå till caféet, arbeta, gå hem vid lunch, tillbringa eftermiddagen med barnen.

Jobbmässigt då?

Den här veckan blir jag klar med min översättning av Maupassants skräcknoveller och kan skicka den till mina korrekturläsare. Sedan återstår bara att skriva ihop ett fullödigt förord. Jag har bland annat beställt hem en avhandling som handlar om relationen mellan Maupassants fantastik och Schopenhauers filosofi som jag ser fram emot att grotta ner mig i.

Vad är bäst just nu?

Förutom att jag har det bästa jobbet? Att vi håller på att tillfriskna från förkylningen. Och att vädret tillåter såväl skogspromenader som vin på balkongen.

Vad ska du äta denna vecka?

Den här veckan lagar jag bland annat pannbiff, kycklinggryta med fänkål och timjan samt en vårsallad med sparris och krispigt lantbröd.

Vad ska du ha på dig?

Tyvärr medför kombinationen amning och kvardröjande mammakilon begränsade möjligheter. Jag har fem-sex klänningar att välja emellan. Så, någon av dem.

Orolig för något?

Lite bekymrad över min sons hosta är jag ändå – hoppas den snart går över så att han får sova bättre om nätterna. Och på tal om nätterna, jag går och lägger mig varje kväll med en tilltagande nervositet inför det kommande boksläppet (2 juni!) och det faktum att folk – vänner, främlingar… recensenter? – kommer att läsa min bok.

Extra glad för något?

Trots den tilltagande ångesten är jag ändå mest glad över boken. Och en stundande frisörtid nu i maj.

Nöjesläser just nu?

Jag läser En ny gud av Zara Kjellner som är jättebra hittills.

Publicerat den

8.5

Min son är förkyld. Han har somnat i mitt knä och hans nästäppta små andetag får honom att låta som en katt som spinner. Så byter han ställning, harklar sig och luftvägarna blir fria. Nu låter det bara av andetag och från den öppna balkongdörren av svensk försommar. De där stilla ljuden en söndag i maj: en dörr som slår igen, en bil som kör förbi, en humla, ett barns lätta steg över gruset.

De senaste dagarna har värmen kommit och med den drömmar om hus och kaffe på en solvarm altan. Om rymd, snett kvällsljus som faller över stora golvytor och väggar som rymmer många bokhyllor. Om ett tvättrum med bänkar där man kan stå och vika rena kläder; i drömmarna luktar allt av nytvättade lakan och saft i syrenbersån. Är det skitdrömmar, som Nina Björk sa? Är det drömmen om medelklass: om villan och Volvon och vovven? (Även om min man nog hellre skulle köra Tesla och jag är kattmänniska.)

Så räknar vi på det i tanken, igen. Och kanske, kanske skulle det gå. Om något år, om ett par. Men det finns så många okända variabler, tanken piskar mig tillbaka till vår hyrestrea i Uppsala. Här sover ett barn, eftermiddagsljuset faller över vardagsrummets blå medaljongtapet och hemmabarens gyllne trä och svarta läderpaneler.

Hägringen, huset – kanske skulle de kräva ett annat liv av mig. Ett med anställning och fast lön. Kanske rentav sena hämtningar på förskolan? Detta mitt enda lilla liv… ställd inför valet blir jag kvar hos böckerna och barnen. Välja är alltid också att välja bort. Trädet på innergården står i blom, jag kan dricka kaffe på balkongen.