27.01

Torsdag kväll. Klockan är halv sju och jag sitter i barnets rum, han ligger på golvet och leker med sina bilar och lastbilar, nöjd med min passiva närvaro. Min mobil spelar Pet Shop Boys på sin kassa högtalare, men jag vill inte gå bort till vardagsrummet och hämta blåtandshögtalaren, vill inte riskera att störa barnets lek.

Det lilla barnet somnade efter middagen, jag ammade vid bordet. Det blev en snabb måltid, som det ofta blir nuförtiden. Man vet aldrig när barnens tålamod sinar, man får passa på att äta när man kan. Ändå håller jag på att vi ska äta alla tillsammans, under vinterhalvåret alltid med tända ljus. Det har jag med mig från mitt barndomshem, att äta ska inte bara vara ett sätt att tillgodogöra sig näring utan en stund vi sitter ner som familj och umgås, om så bara för en stund.

Jag hade marinerat kyckling i apelsin och ingefära över natten, som jag nu stekte med broccoli och lite cashewnötter. En av mina stora rädslor innan barnen kom var att jag, som aldrig roats av eller varit speciellt duktig på, matlagning plötsligt skulle behöva göra ”riktig, lagad mat” åt min lilla familj. Också det blev något som jag fick erövra, påhejad och uppmuntrad av min man. Jag är verkligen ingen virtuos, men vardagsrätter som vi alla äter och kan uppskatta går numera med lätthet. Så långt har det gått att vi inte längre köper mjukt bröd, jag bakar själv. Det borde kanske kännas främmande, men gör det inte. Det känns självklart och liksom rätt att detta skall vara en del av min person.