Så våldsamt jag längtar efter dig, min dotter som lever men ännu inne fötts. Ibland hände det att jag tänkte att det är bäst när barnet ligger i magen, inbäddat och skyddat av mitt kött, drömmande i fostervätskan. Jag har velat ta din bror, Theodor, och föra honom tillbaka in i moderlivet. Vagga honom där, onåbar för världens alla faror. Nu påminns jag om stumheten i detta tillstånd, du är i mig och ändå mig så avlägsen. Jag vill lukta på era fjuniga hjässor, jag vill tala till er och höra era ljusa röster jollra till svar. Hålla era ömtåliga små kattungekroppar och kramas av era små armar, kännas deras överraskande styrka när de griper efter mig i spädbarnshungern eller småbarnsleken. Känna den gränslösa kärleken som flödar fritt mellan mor och barn. Lägga er sida vid sida, se syskonen ta varandras händer och somna tryggt i moderskärleken jag väver runt er.
Som jag längtar efter dig, Lydia, min dotter som jag redan tycker mig känna, som jag vill lära känna mera, mera.
Hillevi Norburg 