Mitt barn, mitt hjärta

Så förflyter en månad, lätt och snabbt rinner den genom fingrarna. Dagarna med barnet liknar varandra till förvillelse, och samtidigt är det som att vakna upp till ett fullkomligt oskrivet blad varje morgon. Varje stund med honom är en upptäckt, en glädje, en nåd. Visst är jag trött ibland eller han ledsen och kinkig – men de där stunderna fastnar inte, de glider obemärkt förbi och ur minnet. Kanske är han ett enkelt och snällt barn, kanske har jag väntat så länge på honom att allt det tröttsamma väger lätt.

Kanske hade jag trott det skulle vara svårare, att befinna mig i det nu-tillstånd som det är att ta hand om ett litet barn. Se efter vilket behov som behöver tillfredsställas för tillfället – mat, sömn, blöja, lek – adressera det, repetera. Att jag skulle sörja oberoendet och vika mig under pressen och ansvaret. Istället tänker jag på ett tabernakel vi såg i Montpellier (tror jag det var) utsmyckat med en pelikan, en symbol för Kristus jag inte var bekant med tidigare och som vilar på en gammal föreställning om att pelikanen matar sina små med sitt eget kött i tider av svält. Det finns ingen kärlek som den till sina barn, den vet inga gränser. När jag i slutet av graviditeten bekände för min pater att jag kände mig liksom avskärmad från tron och kyrkan, nedsänkt i min egen kropp, log han milt och sade att det lilla barnet och min relation till det skulle bli en annan, och kanske i någon mer direkt, väg till Gud. Nu ser jag hur och att det är så det har blivit.


De tre första månaderna, den fjärde trimestern, visst är det en tid för oss båda att vänja oss vid att jag inte längre bär honom inom mig, att han finns i världen nu? För mig har det också varit en tid att försöka hitta någon slags jämvikt efter den stormiga starten, att bearbeta. Förra fredagen var jag hos kuratorn igen som lade huvudet på sned och sade att än så länge är dina reaktioner normala, Hillevi, först sex månader efter en traumatisk händelse börjar man dela ut diagnoser som PTSD. Redan då, när vi var på sjukhuset för gulsoten och han var fem dagar gammal, allt tycktes stå och väga i ett ohyggligt liksom fruset ögonblick, vände jag mig mot min man i förtvivlan och sade: oavsett hur det går nu, även om allt blir bra, så måste vi bära minnet om att ha varit med om det här, hur ska jag kunna bära det här minnet? Jag snuddar vid det, vid minnet, ibland, som med tungan vid en öm tand, släpper på, bearbetar, bearbetar. Vi gläntade på en dörr som borde hållas stängd för alla föräldrar, vi fick en liten skymt av det otänkbara – hur lever man med ens antydan till en sådan ohygglig insikt? Svårast är det när något inträffar som ekar av minnet. När han är otröstlig och bara skrikgråter är den naturliga modersreaktionen stress, det är så vi tar hand om våra små, men mitt stresspåslag är bortom rimliga proportioner. Då är jag tillbaka i mörkret, reaktionen är fysisk. I april blev han förkyld för första gången, fick sin första feber. Först när allt var över och vi varit på vårdcentralen och fått träffa en läkare (i full covid-19-utrustning) skrev jag 19/4 en anteckning i mobilen:

Det är som en kramp som inte släpper, rädslan att förlora honom. Efter starten vi fick, ett par dagar kantade av lugnande besked från vården på en väg som visade sig leda rätt in i mardrömmen, har jag svårt att slappna av. Som att sitta på passagerarplatsen i bilen och ändå inte våga släppa vägbanan med blicken ens för en sekund, som om denna ständiga uppmärksamhet vore det som avstyrde eventuella olyckor. Ibland kommer minnesbilder från de där första dygnen över mig, trots bra stöd av familj, vänner och vården. Vad är ett besök hos vårdcentralens kurator när man hemsöks bilden av den lilla bebisen, bara dagar gammal, på operationsbordet uppkopplad mot slangarna – den viktigaste i venen i hans lilla navelstump. Den långa väntan på blodet till transfusionen. Att inte kunna hålla honom… han som jag väntat så länge, inte kunna ge något slags moderskroppens trygga värme utan hjälplöst hålla sin makes hand och sjunga Tryggare kan ingen vara, försöka hålla all rädsla ur rösten för att kunna ge barnet i alla fall detta lilla, våra röster i en psalm. Bara att skriva ner det får illamående och ångest att vända sig i magen på mig.

Det har gått två och en halv månad sedan dess, men det är som ett öppet sår i mig. Ett sår som nu infekterats av pandemin. När han nu hostar och har feber kommer rädslan tillbaka


Mitt lilla barn. Det finns sådan styrka och livskraft i honom. För varje dag vi vaknar upp till och sedan tillbringar tillsammans blir det lite lättare att slappna av och sluta invänta katastrofen. Våra dagar är desamma – vi vaknar, äter, sover middag, leker, äter och sover mer – och samtidigt alldeles nya och inte lika något annat. Små framsteg och stora, hans små händer som griper och håller fast, jollret som stiger och faller, nacken som orkar bära upp huvudet. En liten person som med fullkomlig självklarhet tagit sin plats i världen och erövrar mer och mer av den. Genom fönstret faller vårljuset in och minnet, det där såret som jag trodde omöjligt att bära, bleknar ytterligare lite mer i barnets leende.

Renässans

Det har gått ett år sedan jag publicerade något på den här bloggen – blickar man tillbaka över de trehundrasextiofem dagar som förlöpt sedan dess svindlar tanken. Såväl den stora världen som det lilla, privata livet är förändrade i grunden. Därute härjar farsoten, härinne finns ett nytt hem, en ny make, ett litet barn.

Barnet. Det var mitt livs medelpunkt långt innan det lämnade mitt moderliv med en liten nysning och ett joller trädde in i de föddas värld. Sakta bleknade allt det som en gång tett sig så viktigt och centralt i tillvaron. Sedan jag höll det där hungriga lilla miraklet mot mitt bröst har det gått två månader. Jag har vant mig vid min nya roll, vi har lärt känna varandra. Jag bottnar lite i allt detta nya och kan i ögonblick lyfta blicken från hans perfekta lilla ansikte.

För med den nyfunna säkerheten, med barnets allt längre och förutsägbara sömncykler, har något annat vaknat i mig. Jag längtar efter att skriva och tänka. Låta en textvärld breda ut sig parallellt med det stilla liv som rullas upp i vardagen. Mest av allt vill jag nog hitta en röst igen, använda språkmusklerna som länge legat vilande.

Dels tror jag att barnet, den nya maken, det nya hemmet – alltihop inbjuder till en rannsakan och omprövning av prioriteringar. Har man fastnat i gamla hjulspår väcks man i en sådan brytningstid upp ur något som omärkligt blivit vana snarare än val. Dels blev jag så förankrad i kroppen sommaren 2017: för varje kilo jag förlorade, varje måltid jag bytte mot ett glas vatten och ett salladsblad försköts jag lite närmare den fysiska verkligheten och i den mån jag levde i tanken var det förälskat inför min egen bild i en spegel. Denna nya kropp, som genomgått en graviditet och en förlossning, manar till besinning. Dess tröghet och kvardröjande smärttillstånd öppnar för tankar och själsliv.

Så jag lägger en ny grund för tiden som kommer, låter dessa månader av föräldraledighet bli återfödelse också för mig. Träna och tukta den nya moderskroppen till tillfredsställande form och funktion. Öva en röst som blivit hes av att inte användas och fingrar över tangentbordet ringrostiga av försummelse.

Jag börjar med att återuppta den här dagboken.