Under åren har jag skrivit ett antal inlägg som jag av olika anledningar inte publicerat på bloggen. Ibland har jag inte tyckt att de var färdiga, andra gånger att de inte höll måttet och vissa har i då i stunden känts alltför privata. Under vinjetten Throwback Thursday kommer jag att publicera dessa inlägg – jag tänker vara lite postmodern och inte respektera kronologin utan lägga upp dem huller om buller. Ibland med en kommentar, ibland utan.
Idag snöade det, vilket påminde mig om när vi först flyttade till Uppsala i december 2019. Jag var höggravid och full av nervös förväntan inför livet som väntande.
Vita nuova
Den första snön föll dagen vi flyttade till Uppsala. När flyttbilen vid middagstid svängde in på gården var världen en tavla av Fjaestad. Luften blåkall och krispig, snön mjuk och porös – som bomull på björkarna utanför köksfönstret. Ett sagoland, ett Narnia.
Världen pånyttfödd; ett oskrivet, vitt pappersark.
Så går jag återigen i något slags exil och lämnar Stockholm som jag älskat så. De tunna spindeltrådar som fixerade mig i mina sammanhang: vännerna, kyrkan, staden, staden, staden. Att istället försöka slå rot och förstå denna nya tillvaro som inte vill utåt, mot världen, och inte heller till litteraturens tankevärldar eller trons för mig fortfarande så främmande landskap, utan som helt och fullt kretsar kring livet som växer under mitt hjärta. Att inte förstå sig i relation till annat eller andra, utan att själv bli fix för att vara en annans, en mindres, trygghet.
Hillevi Norburg 